Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Idag var det måndag, en alldeles ledig dag för mig, barnfri och allt. Satte mig med morgonkaffet på min ljuvliga ”nudistplats” och riktigt ställde in mig på en laaaat förmiddag innan jag skulle dra till gymmet med min lilla adept för veckans första träning…

Såg på alla tusenskönorna i gräsmattan, otroligt vackert. Såg på det riktigt långa gräset och funderade över hur viktigt det nu är att ta vara på dagen, speciellt som vädergudarnas språkrör, (SMHI) varnat för mycket sämre väder från och med i morgon. Kollade långa gräset igen och började smått fundera över var motorgräsklipparen var, här eller på andra gården? Ringde och frågade, för lat för att kolla igenom alla möjliga platser för förvaring av dylikt. I vedboden, som för en besökare ser ut som ett högt dubbelgarage, fick jag veta att den var.

Vet ni, när man går med gräsklipparen på vår tomt går man ihop nästan 10000 steg på stegmätaren! Man avverkar 7,4 kilometer bakom det vibrerande åbäket. Det tar drygt två timmar om man inte tar minsta lilla paus. Nu är det klippt!
Sen hann jag bara in och duscha av mig så ringde sonen och ville bli hämtad på traktorverkstaden fyra mil bort, eftersom han kört dit en av makens traktorer. Vill det sig riktigt illa pratar vi 6-siffrig kostnad för reparationen. Hej och hå!

Sen for vi till gymmet och mötte upp min kompis där. Jag trodde det skulle vara jättetungt att träna idag, darrig som jag var efter gräsklippningen. Det gick extremt bra och jag kunde öka vikt på flera maskiner och lade till övningar också. Dessutom så fixade jag 15 minuter på crosstrainern, ett självmordsredskap annars för mig, jag brukar vara död efter fem minuter faktiskt. Inte idag, idag var batterierna full-laddade av solen kanske.

När jag och sonen tränat klart åkte vi och handlade lite, hämtade lillasyster Tittilila och åkte till Hide badstrand. Strosade en dryg timme i vattenbrynet och njöt av vattnet, som där är extremt grunt och därför varmt. Sen åkte vi till vår egen lilla bys strand också, där var det ännu varmare i viken. Vi gick och tittade på en piggvar som lekte kurragömma med oss under sjögräset som blåst in och ligger som geggiga moln i vattnet emot land. Har aldrig sett en så stor fisk så länge, där gick vi med plattfisken simmande kvickt mellan våra fötter.

Som tur var hade jag förberett maten så det gick fort, både jag och sonen var ordentligt hungriga efter träningen. Så också Tittilila, som annars sällan säger att hon är hungrig.

Lite kyligare vindar känns vara på väg in mot ön men det är så skönt ute så att gå och lägga sig känns lite synd. Risken är nämligen stor att jag somnar i kväll under nattningen. Jag har nära 20000 steg på stegmätaren, jag har tränat muskler så tungt och jag har vadat i vatten och gått i mjuk sand rätt länge. Jag har banne mig rört mig som en idiot idag. Och just idag är jag så irriterad på magen, som sitter där som en stor jävla vetebrödsdeg och inte ändras ett dugg hur mycket jag än sliter för att smälta bort den. Jag har snygga armar, läckra spiror och ser oförskämt pigg ut, men magen… ja, den ser då inte ut så här i allafall Det är orättvist, riktigt orättvist!

(Varför finns det inte en smilie som räcker ut tungan???)

Att påstå att det regnar och blåser är ingen överdrift, regnet piskar där ute och jag är visserligen trött av ovädret men känner att pollenmängden fått sig en rejäl snyting rakt ner i marken och det uppväger väderkänningar av annat slag. En liten miss dock, min nya vinterkappa som åkte i tvättmaskinen efter en resa i bagaget till Jämtland hänger ute på sträcket och får sig en rejäl sköljning nu… Får se om jag får tvätta den igen sen men jag tar det lite senare när jag inte blir dyblöt bara av att tänka tanke på att gå ut.

Åkte även idag raka vägen till gymmet när jag lämnat av dotter på dagis. Jag skrev ju för en tid sen att det inte funkade för mig att träna på morgonen, men jag har ändrat mig, ändrat lite rutiner på morgonen och tar en proteindrink innan jag skjutsar så jag ska klara av att träna, sen ett äpple i handväskan så jag tar mig hem också. SEN blir det frukost, bacon och ägg idag, omelett igår, ofta rester från middagen dagen innan. Med anledning av mitt inlägg igår vill jag naturligtvis säga att vi är alla individer, men jag tror, och vet, vad det gäller mig själv, att mentala spärrar kan vara nog så svåra att bryta. Jag tror stenhårt på att socker är en drog som vi reagerar olika starkt på. Om vi INTE kan låta bli socker i till exempel två veckor utan att döda någon på grund av suget, ja då har vi nog en känslighet mot socker. Då tror jag det kan vara vettigt att vänja av kroppen vid socker ett tag, och socker är inte bara socker som socker, och godis. Bröd är socker, potatis är socker och så vidare. Det omvandlas till socker (cellulosa) i vår kropp.

Jag trodde länge att jag var sockerberoende, men jag är felbrukare. Det betyder att jag har inga mordtankar på grund av sockersug, men jag kan vräka i mig om jag är trött, stressad eller största orsaken, uttråkad. Då kan hela min kropp skrika efter toksnabba kolhydrater, (det vill säga socker). När jag sedan ger mig hän, då blir jag ettrig, trött och får ont i magen, (trots att jag inte ätit för mycket). Om jag äter socker andra gånger, tar en glass till exempel, min akilleshäl, då försöker jag göra det på ”full mage” för att undvika sockerruschen.

Jaja, nog för den här gången om GI och viktresor, men jag lär återkomma. Satsar på ytterligare tio kilo ner, men det får ta den tid det tar, just nu vet jag inte vad jag väger, jag tränar så hårt så jag vågar inte väga mig då jag vet att jag går upp i vikt. Det är lätt att stirra sig blind på vågen och bli deppig på grund av den. När jag började på gymmet för fem veckor sedan provade jag ett par träningsbyxor där som jag inte fick på mig alls. Dem köpte jag för en vecka sen och de sitter perfekt, men sist jag vägde mig hade jag gått upp 4 kilo! Nu har alltså vågen förpassats för att undvika nojor i mitt arma huvud!

Nu ska jag städa av lite, jag ska vara viktcoach åt en tjej som kommer hit vid två för första mötet… hoppas jag kan inspirera henne och att hon vill detta tillräckligt mycket för att hoppa över sina tankespöken. Övervikt sitter nämligen i hjärnan…

Får ibland frågan hur jag gjort för att gå ner i vikt och svarar, ”typ GI” och förklarar att jag INTE ätit bröd, pasta, ris, potatis sen jag började i januari 2006 mer än någon enstaka gång.
Jag har antagligen skrämt iväg 99 % på det sättet från att prova själva. Sen hjälper det inte om jag försöker säga; ”men jag var också tokig i pasta men saknar det inte alls”… folk vågar inte testa ”typ GI”.
I mina vänskapskretsar testas allt UTOM ”typ GI” verkar det som…

Så när jag läser i dagens Expressen om snabb-GI så undrar jag hur många som hakar på? Finns det flera som vågar testa, är det bara så att mina bekanta inte vill ens testa om man kan leva utan bröd och pasta, åtminstone en tid?

När jag skriver/säger ”typ GI” gör jag det för att jag valt att i princip helt skippa snabba kolhydrater som potatis, ris, pasta och bröd. Jag äter allt annat med gott samvete, även om jag föredrar att pilla i mig ”ovanjordsgrönsaker” numera, (men självklart äter jag kolrötter och dylikt på hösten i grytorna). Men jag äter gärna gräddiga såser, (om än inte JÄTTEMYCKET) och unnar mig ALLT om jag verkligen, verkligen känner för det. Det konstiga är att det man ”kände för” förr inte alls behöver dyka upp i lustcentrat igen. Jag har helt klart fått nya, och bättre, favoriter inom smaksensationer. ”Typ GI” påminner om en ständig ”snabb-GI” linje men det tycker jag inte. Jag har ju också blivit tvungen att helt skippa mjölprodukter på grund av att jag i och med viktnedgången blev känslig för gluten. Glutenfria alternativ är lättare att avstå, mycket är inte gott helt enkelt. Som tur är går det fortfarande baka en god kladdkaka som dessutom är glutenfri. Där har vi något som jag absolut unnar mig ibland. Jag är ju fortfarande ett hormonstyrt monster en gång i månaden och det KRÄVER sina sötsaker! Numera äter jag däremot min kladdkaka med gott samvete! Jo, för är det något jag lagt av med så är det matrelaterat dåligt samvete. Jag tänker; ”Okej, jag åt en liter glass, (typ) so what? På´t igen bara!” Glass är för övrigt min akilleshäl, jag får unna mig med måtta där, den lusten verkar inte heller vara lika hormonstyrd utan mera ren lusta! Men idag faller jag inte på ”vanliga” strutar och pinnglassar, (utom möjligen Sias pistageglass på pinne då, som tack och lov bara finns att köpa på ett enda ställe här på norra Gotland ) Nej, idag är glass riktig glass, kulglass i lyxiga smaker och det finns ju inte överallt heller, vi pratar egentligen bara Glassmagasinet i Visby hamn. Där har vi min akilleshäl och dit är jag inte allt för ofta.
Men hur som helst, detta inlägg skulle handla om GI, jag är ett levande bevis på att det funkar. Synd att så få av mina nära och kära vänner och släktingar inte vågar prova, för GI gör det möjligt att äta gott, lyxigt om du vill, billigt om du måste, men alltid gott och ÄNDÅ gå ner i vikt. Var bara ytterst sparsam med bröd, pasta, potatis och ris! Jag unnar alla som vill, (observera det, alla som VILL) gå ner i vikt att få göra det, det är riktigt, riktigt skönt!

Idag hade jag en jourtid hos min gynläkare av orsaker som jag inte behöver gå in på, (jag kan nämna sveda så fattar i alla fall kvinnor). Jag hann inte mera än in till min ”rörmokare” som jag kallar min gynläkare (ja, inte så han hör då, jag kan väl uppföra mig!) så frågade han vad tusan plastikbedömaren sagt! Han hade nämligen läst remiss-svaret och blivit riktigt förbannad! Så pass ilsk så han skulle skriva ett litet brev till rätt ställe och ifrågasätta om de inte borde byta ut läkaren i fråga!

Åter bad han få se min mage och den här gången var det inte lika läskigt! ”Herregud, det skulle ju vara hur enkelt som helst att hjälpa dig med det här!” sa han. Han menar att om jag fått en viktreduktionsoperation hade jag fått plastiken per automatik. Att jag sparat en jäkla massa pengar åt vår kommun och självklart borde få ta bort den huden som blivit över.

Dessutom sa han att om jag inte hade varit så stark så skulle jag kunnat åkt hem och slängt i mig en tårta och tre liter coca-cola efter ett sånt opsykologiskt bemötande som jag fick hos plastikbedömaren. Det kan jag hålla med om för ledsen blev jag, men det gick ju snabbt över i ilska, tack och lov. Läkaren på plastikbedömningen kallade mig fet och var så hånfull så ni anar inte och det kunde min gynläkare till och med utläsa i remiss-svaret! Bara det i sig var nog för honom att klaga till högre instans!

Jag tackade för att han reagerade som jag gjort, sa att det betydde mycket för mig. Sen sa han att om han kunde få dem att byta bedömare skulle vi prova ”encore en fois” som verkar vara min läkares franska favorituttryck Han tycker att jag är så värd en bukplastik och är uppriktigt intresserad av hur jag burit mig åt för att gå ner så mycket.

Så lika ledsen som jag var när jag körde hem från plastikbedömningen, lika glad var jag idag, plus att jag också fick medicin för mina andra bekymmer.

Jag har världen bästa gynläkare och oavsett om han kan hjälpa mig med en ny plastikbedömning eller inte så är jag så tacksam över att få höra att jag varit duktig. Jag behöver det!

Vi verkar överleva, både jag och maken. Efter en timme på spikmattan, (halvtimme vardera på rygg och mage) är jag rätt pigg och avslappnad, en kombination jag gillar, dagtid, vill säga.

Tittilila, som sovit som ett barn, (andra barn ska man nog tillägga) i fyra nätter i rad, (ja, ni kan hoppa upp på era stolar nu och rita några kors i taket!) har redan haft ett rätt ordentligt nattskräckspass. Hon var på strålande humör idag och riktigt svår att få att somna då alla sångerna skulle sjungas som hon lärt sig senaste veckorna på dagis. På lördag är det Luciatåg och hon är alldeles uppspelt inför det. Jag får ständigt påminna mig att denna lilla madam BARA är 3 år och 3 månader, det liksom rör sig för snabbt i hennes huvud tycker jag.

Efter Shiatzu-behandlingen i fredags har jag gått ner overkliga 3 kilo! Liksom bara smält bort som snön vi hade för någon vecka sen. Jag brukar gå ner över jul, alltid! Men än är det inte jul och jag har inte tallat på julmaten, bara knäcken då, (som blev för god) och det är ju rätt känt att knäck inte är gynnsamt för en nedgång av vikten. Man kanske ska boka in en Shiatzu-behandling i veckan så är jag ju snart av med de där sista ynka kilona?

Träffade en kompis på stan idag som inte sett mig på fem år, hon gapade som en guldfisk och skrattade, ”men gud vad liten du blivit”. Hon ville gå kurs hos mig. Ja, kanske?

Prästen som vigde oss frågade också om jag inte kunde hjälpa andra att gå ner i vikt.

Egentligen skulle jag väl vilja försöka hjälpa den som vill, men samtidigt så är jag inte färdig med min viktresa själv. Då menar jag inte att jag inte är nöjd med vikten, men jag arbetar fortfarande med tankebanorna kring min kroppsuppfattning. Trots att jag nu är snubblande nära -40 kilo så har jag dagar när jag tänker; ”fy vad tjock jag är”. Jag är inte tjock, jag är inte heller för smal utan lite mullig, eller inte det heller. Det sitter ju bara en massa löst på själva magen, ben och armar finns inte. Men när jag idag försökte hitta den där ”drop-dead-gourgious”-klänningen så hamnar jag där i den negativa tankespiralen igen.

Ja, ni hör, jag tvivlar på att jag är en bra förebild alla dagar, men jag ÄR stolt över att ha blivit av med min övervikt och skulle unna alla som vill det samma!

Gnatt från en som äntligen börjar bli trött!

Lite pep-talk för egen del men också till er alla som har kilon ni brottas med, tänkte jag idag.

Räknade ut mitt BMI häromdagen… det ligger på 26! Jag räknas alltså fortfarande som överviktig. Det känns tufft, med tanke på de 37 kilo jag gått ner. Gått upp ett kilo sen bröllopet, men det är förståligt tycker jag, för inför bröllopet gick jag ner av all stress.

Många gånger har jag gått upp något kilo för att sen gå ner det igen under denna resa. Men hur det än är så har ju vikten gått ner i det stora hela, långsamt men säkert. Går jag ner 6,5 kilo till så är jag nere på ett BMI på 23,4. Just nu känns det otroligt trögt, men jag VET ju att det är så här. Ingen dans på rosor, men jag vill ändå påpeka att jag vägrar tänka BANTNING!

Jag unnar mig allt, verkligen allt. Men inte jämt, och inte mycket. Jag har däremot märkt att jag de sista veckorna har jag haft tendenser att äta större portioner av bara farten. Därför gick jag åter igen ut på Paul Mc Kennas sida för att påminna mig att TÄNKA  när jag äter. Beställde där hans femdagars-kurs som också är gratis. Har sett hans ”Four Golden Rules” på teve förra hösten, (tror jag) och jag VET att det funkar. Det är kloka, självklara råd han har att komma med för jag tror, i alla fall för egen del, att övervikt beroende på överätning, sitter i huvudet. Det är SÅ lätt att äta utan att tänka på det, man äter utan att ägna en tanke åt smakerna. Han pushar för att man ska äta MEDVETET, varje tugga MEDVETET. Man ska också äta precis vad man vill när man är HUNGRIG, annars ska man inte äta. När man är mätt ska man också sluta, vilket de flesta säkert tror att de gör, men se det hinner vi sällan uppfatta i tid. För att vi inte äter MEDVETET.

Man ska aldrig tillåta sig bli tokhungrig och aldrig proppmätt. På en skala från 1-10 så är tio proppmätt och ett tokhungrig. Håller man sig mellan tre och sju så mår man allra bäst.

För mig har det här varit det väsentliga eftersom jag stod helt stilla i åtta månader och inte kunde fatta varför. Jag var så noga med vad jag åt, tränade som mest och ändå hände INGENTING? Efter en del funderande började jag titta på storleksportionerna och som av en händelse såg jag två snuttar av två av Paul Mc Kennas program på TV4+.

Det var ju inga krångliga råd han gav, ät när du är hungrig och ät vad du vill då. Ät medvetet och sluta när du är mätt. Piece of cake! Han sa också att mellan varje tugga skulle man lägga ifrån sig besticken och när man åt skulle man bara ägna sig åt ätandet, inget annat. Så jag gjorde det och jisses vad lite jag behövde för att bli mätt! Då började också kilona rasa och jag mådde verkligen inte dåligt av att äta så mycket mindre. Dessutom blev det lättare att må psykiskt bra om allt var tillåtet.

Det händer mycket sällan att jag blir sugen på till exempel chips, men blir jag det så tar jag det, och efter en fem-sex stycken är jag så nöjd så.

Men som sagt, efter bröllopsveckornas frossande så lyckades jag träna upp magen och ignorera hjärnan igen och därför kände jag att jag behövde en påminnelse och sen några dagar tillbaka tänker jag när jag äter igen, på vad maten smakar, hur de olika smakerna möter varandra osv. Man blir bättre på matlagning också, för man upptäcker smakerna! Känner brytningarna och får idéer. Jag märkte sist jag körde MEDVETEN ätning att jag tenderade äta var sak för sig. Att det inte blev så gott att blanda allt i munnen på en gång. Jag kunde bli vrålsugen på bara broccoli till exempel och kokade mig en tallrik och bara njöt!

Det blir också väldigt uppenbart hur god första tårttuggan är, men hur vidrigt söt sista är!

Samma med chipsen, första MEDVETNA tuggan är god, sen blir det alldeles för salt och smakar egentligen bara blä i gommen!

Nu kommer rön om att även normalviktiga kan ha för mycket fett på magen och i mitt fall så sitter det som är kvar bara på magen.

Det svåra med att gå ner så mycket i vikt är att upprätthålla motivationen. Jag vill aldrig ha tillbaka mina kilon men det känns ibland lätt att strunta i de där sista kilona. När man sen också hör att viktminskningen beror till 95 % på maten och INTE på hur hårt du tränar. Det kan jag nog skriva under på för under vissa perioder har jag toktränat och ätit så rätt så och det har inte hänt något, förrän jag dragit ner på portionerna. Däremot inte sagt att det inte är viktigt att träna, men det är inte viktigast för vikten, utan för kroppen, själen, hälsan i stort.

Jag har fått flera förfrågningar om att hålla kurser i viktminskning, något jag faktiskt gjorde för över 20 år sen och alla där gick ner mer än 20 kilo vardera. Men jag är ändå tveksam till att jag klarar det eftersom jag själv fortfarande jobbar med min vikt och mitt ätande. Jag har ju fullt upp med att förstå mig själv, men jag ger gärna råd, för jag har en massa erfarenhet.

Jag tror definitivt på LCHF-dieten, men jag tror inte på några förbud. Man orkar inte det i längden. Jag undviker bröd, ris pasta, potatis, det gör jag, men det är självklart att jag ibland MÅSTE äta det för att jag VILL. Men när man undviker det så tappar man suget och jag kan komma på tusen andra saker som är mycket godare. Jag brukar säga att jag äter allt som är gott! Vill jag ha en härlig fruktsallad med stor klick grädde så äter jag det. Jag älskar varmrökt lax t.ex och det äter jag gärna.

I morse när jag gick från dagis till bilen tänkte jag på de 37 kilo som jag inte längre har. Jag kan inte minnas hur det kändes och det kan ingen annan heller här i familjen. När sönerna såg det här kortet.

var deras reaktioner rätt roliga, ”det är otroligt, jag kan inte komma ihåg att du sett ut så där!” Nej, det kan inte jag heller! Och det är inte så länge sen!

Det jobbigaste har varit att när jag hade gått ner 20 kilo kommenterade INGEN mer än mamma, som ser mig sällan, att jag hade gått ner i vikt. Det var faktiskt inte förrän 35 kilo var borta som folk verkade se att jag hade tappat i vikt och då är 35 kilo väldigt mycket! Det blir som att ha en idé som ingen annan tror på, att kämpa i motvind.

Jag vet att man ska gå ner i vikt för sin egen del, men den som säger att andras uppmuntran är oväsentlig ljuger! Människor behöver alltid uppskattning, vi vill ses och förstås av våra medmänniskor. Det finns de som säger att inget sånt spelar någon roll, att de inte bryr sig. Jag tror inte på det, jag tror män, kvinnor, unga och gamla behöver höra att de gör nåt bra, är bra på ett eller annat sätt. Vi får aldrig glömma det, ALLA behöver komplimanger. Sen spelar det ingen roll om ”mottagaren” inte kan ta en komplimang som givaren tycker den ska, vi ska ändå alltid ge, när vi känner att det är rätt. Självklart ska vi inte ljuga, men det finns nästan alltid något positivt att påpeka. Det kanske är en träningssak.

Ja, nu har jag alltså mellan 6-8 kilo kvar på min resa, kanske tar det ytterligare ett år, eller så tar det några månader. Jag vill inte strunta i de kilona, för jag mår verkligen bra, på alla plan av att inte bära all denna vikt. Jag tycker det är roligt att se den nya Märtagreta i spegeln och bilden här ovan hänger på mitt kylskåp och jag blir så glad, men också förundrad, när jag ser den bilden.

Den, bland mycket annat i mitt liv, är en tydlig påminnelse om livet kan förändras till det bättre. Så trots att jag ibland deppar för att det går så sakta, så ser jag den bilden och känner, ”men hallå, 2006 såg du ut så där!”

Jag kände mig aldrig tjock, rund, ja, men inte tjock. Jag har alltid varit den jag är, rätt glad, flirtig, positiv. Alltid haft lätt för att möta människor och aldrig dragit mig för att göra något på grund av min övervikt. Har ändå upptäckt att jag blir bemött på ett mycket trevligare sätt när jag nu gått ner, av okända människor, i kassan på affärer, på klädbutiker och så vidare. Det är skrämmande, men så är det.

Jag har många överviktiga vänner som håller med mig om det. En av dem har till exempel varit fotomodell tidigare och är nu kraftigt överviktig. ”Det verkar som folk tror att man är mera korkad för att man gått upp i vikt!” säger hon. Där kan jag bara hålla med, mina ord verkar väga tyngre när jag är lättare.

Men jag lovar, jag har alltid varit smart

Kram på er denna onsdag. Jag ska bege mig till skogs innan jag river köket. Jag är nämligen så sugen på det så maken fick svettpärlor i pannan och inte så lätt panik i ögonen nyss när han var inne och fick sig till livs både frukost och mina köksplaner.”Inget kök i vinter, i vinter ska jag ta övervåningen” sa han. Jaha! Så jag får gå ut, det kan ju bli hur tokigt som helst annars

Eller, det har jag egentligen, men med tanke på gårdagens planer som föll till intet så är det väl lika bra att slänga in handduken och säga, ”nä, jag ska inte göra någonting idag”. Fast i själva verket så finns en lista i huvudet, (jag skriver ju aldrig listor, borde nog göra det). Den ser ut som följer;

Före klockan halv tre idag ska jag;

Dammsuga, torka golven, damma.

Plantera om Ginkoträdet, (för femtioelfte gången, i tanken alltså)

Hälsa på Indira som ska ha marknad här i helgen, (Indisk marknad och hon heter inte Indira men tror det var Sam som kallade henne det) och en annan väninna som Indira bor hos under helgen.

Förbereda kvällens mat, som blir en smarrig pizza med ALLT på.

Hm, när jag skriver ner det så känns det som det borde gå, om man får ändan ur…

Jag är både svårstartad och mitt stora problem är att när jag börjar så breder jag ut mig så fokus försvinner. En ”enkel” städning innebär oftast att jag samtidigt får för mig att organisera en, eller tre områden i huset.

Jag ska inte gnälla, jag har inga problem, (inte större i alla fall) med att jag är så omöjlig på att få ihop det. Det jag inte gör idag kan jag göra en annan dag, och det jag gör idag är jag ju glad för sen, även om det innebar att annat inte hanns med.

Huvudvärken verkar hålla i sig, även om jag nu inte ser dubbelt av den. Jag får ju extrem huvudvärk kring mens, ibland. Dessutom tenderar jag gå upp flera kilo på en kvart. De hade i alla fall rasat med råge i morse, 3 kilo sen i måndags har jag gått ner! Menskilon, inget att bry sig om, kan jag säga nu när paniken lagt sig.

Igår larmade man om magfettet, livsfarligt, har man ju alltid vetat egentligen. Jag har bara fett på magen, jag väger fortfarande några kilon för mycket innan jag får ett säkert BMI. Jo, jag tänker på hälsan, har jag bestämt mig för att bli av med övervikten, så har jag. Har man tappat 37 kilon så ska det banne mig gå att pressa ner sex kilo till. Det kan ta tid, erfarenhet på området har jag, stod stilla i åtta månader som mest under denna viktresa.

Jag har förstått att mina söner är ”grymt” stolta över sin mors viktnedgång. Yngste sonen hade visat kort på mig när jag vägde som mest för sin flickvän. Han påpekade flera gånger hur smal jag blivit när han var hemma på bröllopet. Äldste sonen har jag hört berätta på telefon för sina gamla kompisar, (som mer eller mindre varit inneboende här en gång i tiden) om hur smal morsan blivit. Även tvåan pratar om det, med stolthet. Sånt värmer, mer än något annat faktiskt. Det är ju för barnen man vill vara frisk, det betyder mycket för barnen om de kan vara stolta över sina föräldrar. Jag tror att även de blir starkare om förebilderna uppnår mål.

”Fan vad smal du blivit morsan!” värmer mera än solen en het sommardag för mig!

Söndag och jag känner mig liksom totalt oförmögen att hitta på något. Städa? Nä, det orkar/vill jag inte när Tittilila har hemmadag. Gå ut och gå? Jo, men Tittilila är än så länge fast besluten att vara ”kakenfis” hela dagen. Hon älskar dagis, men hon älskar att skrota omkring hemma också, så jag låter henne vara ”kakenfis” ett tag till.

I granngården är det tryffelsök och utställning av Lagottohundar hela helgen, så jag tänker gå upp en sväng och se på hundarna och kanske beställa tryffel till bröllopet, det måste jag ju ha! Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas, bourgognetryffel är en sällsynt ljuvlig delikatess och våra tryffelmycelträd verkar ha klarat sig fint, trots torkan i sommar. Om tio år kan vi skörda egen tryffel, och vi har redan ”vild” tryffel på våra marker men måste röja runt träden som är bärare av mycel så det blir luftigt och ljust. Tryffel funkar mycket bra på Gotland, en gömd skatt likvärdigt med allt silver som man grävt ner här i århundraden. Enligt mig då.

Håret blev inte bra denna gång, flammigt och för mörkt, så det får bli en omgång till senare i veckan. Riktigt så här chokladbrunt hår vill jag inte ha och det är nästan tur i oturen att det tog så ojämt.

Första bröllopspresenten fick vi igår, av svärmor. En flaggstång, som nu guben håller på att gräva hål för att sedan gjuta fundament till.

Idag har jag också gjort något som jag aldrig ens varit i närheten av förrut. Läste en artikel om en kvinna som börjat detoxa och gått ner 4 kilo första veckan. I en kommentar efter artikeln kallar en idiot kvinnan för valross och menar att hon är karaktärslös och hopplös. Kommentatören hoppas också att hon inte förstör sina barn. Jag blev så jävla ledsen och arg så jag anmälde kommentaren direkt. Det är så fruktansvärt kränkande skrivet och visar inte bara på intollerans utan också på total okunskap. I vår släkt har vi ohyggligt lätt för att bli överviktiga, i min väninnas fall är det det motsatta, hon går inte upp i vikt. Hon äter mera än jag kan göra, men blir inte överviktig. De flesta tror att jag proppade i mig sötsaker och fel mat och därför blev överviktig. Så är inte fallet. Jag har alltid lagat bra och sund mat. Jag är ju för fasen utbildad i det. Mina barn har alltid ätit grönsaker, och en middag utan grönt är en ofullständig middag för mig. Så jo, jag tog det som en personlig kränkning, att påstå att feta människor också är dåliga föräldrar är fel. Nog finns det de som har rysligt dåliga kostvanor, men utan att veta ska man hålla käften och inte döma.

Att hon sen inte kommer att klara av det, det var ju också personen som kommenterade övertygad om. Fy fasen om någon hade sänkt mig så när jag en gång började min viktresa. Antingen blir man så förbannad så man klarar det på ren ilska, eller så blir man ledsen och klarar det inte alls. För att en idiot slänger ur sig något så intelligensbefriat.

Jag närmar mig 40 kilos viktnedgång nu, verkar vara i en sån period när vikten springer rakt ner. Tidigare har jag ju stått stilla, i ÅTTA månader! Trots tokträning och strikta matvanor.

Så nu har jag garderoben full av byxor som är tre storlekar för stora, jag funderar på att slänga dem alla så jag blir tvungen att köpa nya, för jag är verkligen hopplös där. Tittade på jeans igår, men iddes inte prova. På torsdag SKA jag inte lämna stan förrän jag har ett par byxor som sitter kvar på kroppen. Och jag har lovat mig själv att inte gå ner mycket mera, trots att jag inte är fotomodellsmal. Det har aldrig varit mitt mål att nå under 60 kilo, även om jag enligt BMI kan väga 52 utan att vara för smal. Jag är 160 lång. BMI ger jag inte mycket för, det är inget sant värde.

Nej, nu ska vi se om ”kakenfisen” kan ändra sig

Jodå, idag kom kallelsen till plastikbedömningen, den 15 september är det dags att bli klämd på magen! Giv mig styrka, det finns inget värre! Men det här är för en god sak, jag hoppas innerligt att det blir av!

En tanke, tänk om det blir i oktober! Jag vet att de kommer ner två gånger per år och opererar, so I´m told, bör ju vara höst och vår då… om det blir under bröllopsmånaden så… ja… då blir bröllopet uppskjutet likt förbaskat! Inte vill jag gifta med magen när jag kan få göra det utan! Jag vet, fåfängt men jag har aldrig stuckit under stol med att jag är fåfäng.

Om man gjort en viktreducerande operation får man plastiken, (om man visar att man sköter sig). Det är nog inte lika vanligt att man får det om man själv gått ner en massa. Jag förbereder mig på ett negativt besked, men å andra sidan så kan det bli jack-pott också! Vore underbart!

Mina armar, ben och höfter börjar se riktigt smala ut, så där så jag tvekar att gå ner mera, samma gäller ansiktet. Jag vill inte bli mager, jag vill bli smal. Det är bara magen kvar och nu kommer jag krulla tårna tills jag får besked.

Jag ska ta med mig ett kort på hur jag såg ut när jag gått ner sju kilo, som är taget i samband med mommas begravning. Det går banne mig inte att känna igen mig. Jag laddar också för att våga lägga ut före och efterbild här, eller på mobila bloggen. Det har jag funderat över ett tag, men det känns jättesvårt.

Nu måste jag fixa käk och sitta med dottern en stund, hon är mammig

”Kööööööööönt” brukar Tittilila säga, när nåt är skönt. Som solen, eller ”gota i toffan” är också ”köööööönt”. Enligt mig, tämligen nyligen upptäckt, är det ”köööööööönt” att springa i ett stilla regn, riktigt ”kööööönt”. Nu eftersvettas jag som en fräsch gris och idag har jag fått en ny insikt; ”Om man går ner till storlek 38 är det bra att köpa nya trosor också!” Förvisso håller jeansen dem uppe i vanliga fall, men i träningsbrallor finns inte det naturliga stödet om det är storlek 42 som sitter på. Nu kan det låta som om jag tappar det mesta på underkroppen nu för tiden, (jag syftar på mitt senaste bloggbesök av Ninnibethklanen när jag droppade kjolen ) men jag försvarar mig med att jag springer ensam med hunden i en inhägnad skog.

Men inget kan hindra mig och längre än till byxornas gren åker de ju inte och innan jag gick upp på vägen igen drog jag upp dem under armarna och sprang hem Där upptäckte jag två valpbilar bakom lagårn, men de drog snabbt från platsen när de såg mig, (BU!) men kom faktiskt tillbaka sen och knackade på. Bakom lagårn står nämligen en skrotad bil som en kompis till ettan ”tappat” här. Den drar valpar till sig som flugorna dras till gödselstacken precis intill. Det kliade dock i mig att påpeka för en av bilförarna att han hindrade mig att köra om honom genom att kryssa över hela vägen en gång när jag skulle in på akuten med Tittilila. Jag vet att polisen fick tag på dem och att de ”pratat” med dem men inte kunde göra mera. Hade den händelsen varit mera aktuell hade jag nog skrotat honom nu, men trots att jag är en Oxe är jag inte alltid långsint.

Nu ska den här ”svettapan” (vi kallade tränande människor för det när vi var unga och lata och hängde i lekparken vid Idrottsgymnasiet i Järpen, utom när Ingemar Stenmark tränade balansgång med bar överkropp i biblioteksparken precis bredvid ) in i duschen. Det tog nästan 40 år, men slutligen insåg jag tjusningen med att ta ut sig frivilligt

Snart börjar livet kännas lite absurt. Dagen startar tidigt med fullt ös. Jag brukar inte göra så, jag brukar förvisso kliva upp tidigt, men sen brukar jag ta det rätt lugnt några timmar innan dagen brakar loss. Nu gör den det från start.

Inte nog med att jag sitter i traktorn och kör höpressen hela eftermiddagarna, förmiddagen går åt till att förbereda en rejäl kaffekorg med mackor och middagen. Vi är sju personer som ska ha mat, fika och massor av vätska under dagens gång.

Till råga på allt har jag rätt mycket kunder just nu. Det brukar jag inte boka in under hötider, men nu har jag/vi, varit sjuka så förbaskat mycket under vintern/våren så jag har inte råd att INTE jobba! Igår fick jag så ordna barnvakt för Tittilila. Det var två möhippor (säkert flera) i stan och jag satt i Paviljongen i Botaniska och la Tarot för två brudar. Samtidigt hade ytterligare en brud med nybliven äkta make, bröllopsmottagning i trädgården. Alla dessa brudar borde kanske få mig att riktigt vrållängta efter mitt eget bröllop kan man tycka. Men, nej! Faktiskt känns det som jag tagit mig vatten över huvudet när det gäller min egen stundande vigsel. Jag har ju gått in i detta med den inställningen att jag inte ska ”bråka” utan låta nästanmaken få det som han vill, det vill säga, kyrkobröllop, i oktober, traditionellt så det bara stänker om det. Jag har bara haft en ”no-no-punkt”, nämligen jag tänker INTE byta efternamn om vi inte byter båda två till gårdsnamnet. Det kommer dock inte ske, skulle jag tro, eftersom svärmor inte tycker att man kan det! Alltså tänker jag behålla mitt efternamn, eftersom inte ens nästanmaken vill heta det han heter i efternamn. Fast egentligen så hör ju ”efternamnsfrågan” till de där traditionella sakerna som man bara ska, enligt nästanmaken, (jag frågade häromdagen om jag skulle gifta mig med honom eller med hans mamma, och fick faktiskt ett ärligt svar, ”med båda egentligen”. Jo, det tänkte jag inte på, mitt blonda huvud! när jag föll ner på knä på grusgången den 14 februari!)

Jag skulle vilja gifta mig hemma i vår underbara trädgård. Jag skulle vilja göra det nu, när mina föräldrar redan är här, yngste sonen också är på ön. Jag ser ett grillparty, alla vi gillar är samlade i trädgården och in genom grinden kommer prästen. Men det går inte, ”då skulle morsan bli besviken”… jaha…

Samtidigt träffade jag som sagt några blivande fruar igår och en hade passerat 50 med flera år. Hon och hennes blivande hade varit ett par i 16 år, han hade friat många gånger men det hade aldrig blivit av. Tills hon i fjol blev allvarligt sjuk, riktigt allvarligt. Efter den pärsen insåg de att livet kan bli oväntat kort, och anledningen till att det tidigare inte blivit av var just att de ville gifta sig så olika. Han ville dra utomlands och gifta sig i världens mest romantiska stad, medan hon ville gifta sig i trädgården hemma. I många år hade de stött och blött denna fråga och alltså aldrig kommit till skott.

Det är lite så det känns, jag tycker egentligen att det inte spelar någon roll hur vi gifter oss, bara vi blir gifta. Det kommer, oavsett hur vi gör, bli vackert och roligt och bra på alla sätt. Jag inser väl bara inte varför det ska vara så … traditionellt.

Jag lär återkomma till detta ämne, jag har inte ens lyckats få karln att stanna upp så många sekunder så vi kan skriva under Hindersprövningen och Namnblanketten. I morgon kommer en kund på morgonen, sen kör vi hö och sen ska jag måla 4 auror och sen kommer mina föräldrar mitt i natten. Här ser ut som jordens undergång så jag försöker ”smygstäda” lite mellan varven. Idag ska vi köra hö, igen så det är hög tid att fixa mat, fika och som ni förstår, det finns inte mycket tid till att städa inte…

Jag är löjligt stressad, men det känns skönt att hinna in och skriva lite. Läsa era bloggar, jag är ledsen, det hinner jag nog inte

Jo, jag glömde nämna, jag kan knappt svälja, har svinont i halsen… det blir lätt så när nån jäkel står med blåslampa i häcken på en… när mina föräldrar kommer ska jag fly en dag, lägga mig på en strand alldeles, alldeles ensam, om jag så ska vada ut till en egen ö eller nåt!

En annan ”kul” grej, jag hinner fan inte äta och har gått upp (!) TRE kilo! Men antagligen beror det på att jag inte hinner gå på dass heller

kommer verkligen i skymundan när man hemma upptäcker att en liten dosa till pannan har brunnit och vi ringer rörmokaren som ska byta den säger; ”Ja har jäääääääääävligt mycket just nu men….”

Jääääääääävligt mycket betyder därmed att vi hjälpligt kan hålla hus och hem rent, men värre är det med oss själva! Vi har ju bara vedeldning! Nu är det bara att hoppas på att värmen kommer tillbaka, en fungerande kakelugn av tre räcker inte för vårt hus och visst kan man koka diskvatten men bönder duschar faktiskt varje dag och så gör även vi som inte går i lagårn! ”Jäääääääääääävligt mycket just nu” kan ju betyda vad som helst på hantverkarspråk!

Har suttit och läst om bukplastik och det finns en massa mag- och ryggproblem som oftast förbättras avsevärt om man stramar upp de uttänjda musklerna och vävnaderna! Mina tarmar kanske också blir gladare om jag får ta bort och rätta till!

När jag bläddrar mellan före och efterbilderna som finns i en uppsjö inser jag att jag ser mycket värre ut än många magar som visas på nätet! MYCKET värre! Fullt påklädd ser jag bara lite småmullig ut, utan ser jag ut som … 80!

Äppelträdet utanför mitt ”datorfönster” håller på att slå ut. Det är ett Stenkyrketräd och det har just nu de ljuvligaste rosa knoppar man kan tänka sig. Hela gården i övrigt är vitt av Klarbärsträdens blommor, och plommonen har blommat klart och päronen tronar stolt i bröllopsskrud! Vad jag önskar att vädret var skönare än det ser ut och att jag kunde gå ut utan att korka igen i ögonen! Ett rejält regn och jag klarar mig i flera dagar! Ett rejält regn och jag slipper ut i full storm och vattna alla nya växter som jag satt. Ett rejält regn skulle få dofterna att klarna i detta virrvarr av dofter!

Jag måste plocka Kaiplök till bröllopsmiddagen också, mycket Kaiplök blir det, det är soppa till förrätt på menyn En skördefest är temat, enkelt och gott ska det bli av vad gården, moder Jord alldeles själv och med hjälp av bonden, producerat.

Solen skiner, frosten ligger gnistrande i gräset och från min datorplats ser jag hönsen och de pampiga tupparna inspektera dagen och markens utbud.

Tittilila var uppe halv sex, men då serverade jag henne frukost i köket och där har hon suttit och ätit med undantag av några besök i min säng för att ge mig goa filpussar och gnugga lite nästipp.

Ska nu hitta några kläder som sitter fast på min arma kropp Jag får ju som sagt ha svångrem på pyjamasbrallerna numera och det känns ju roligt att ha tappat så många av de överflödiga kilona men lite retligt är det allt att jag inte ska ha råd att uppdatera garderoben. Såg förresten en kvinna som skar bort överflödshud, eller utspänd hud efter graviditeter, igår sent på kvällen. (Jo, jag var vaken sist i huset igår, INTE TRÖTT!!!) Hon hade precis som jag en säck av uttöjd hud, (jaja, och fett) och man skar bort ett rejält stycke och drog ihop hela magen, även den inre magen, vävnaderna där, drogs ihop, men där skars inget bort. Hon var lite smårund, eller kurvig men det var just den där ”muffinmagen” som hon inte ville ha kvar.

Precis så är det för mig. Jag kommer aldrig kunna banta bort min töjda mage efter fyra graviditeter… Jag minskar hela tiden i måtten ovanför denna påse, men där den är, där händer inte mycket. Det känns trist för jag kommer aldrig bli av med den, även om den blir mindre.

Det är tur att jag är fattig, annars hade jag nog lagt mig under kniven och hyvlat bort den magen… Ja, det hade jag!

Nu ska jag skärpa till mig, ska till min väninna och träffa en reporter och fotograf. Men jag är bara med som moraliskt stöd. Jag är glad att min hjälp så tydligt gjort henne gladare. Hon är på gång nu, och säger om och om igen; ”Fan Märtagreta, du är en ängel!” Jag har inte hjärta att be henne bestämma sig… nog för att jag kan vara både ock, men inte samtidigt… väl?

Sa min dotter igår inne på stora leksaksaffären i Visby. Hon gick lugnt och metodiskt igenom alla rum, alla leksaker och det fortsatte hon med när hon upplyst mig om att hon kissade på sig. Brädgolv har de i den gamla kåken i innerstaden dessutom… Jag fick leta rätt på personal som log och var trevlig trots det något oväntade extraarbetet och sen bunta ner barnet i vagnen och rusa upp i snålblåst till parkeringen där ombyte och potta fanns i bilen.

Inga protester, inget gnäll, däremot gick det det ju inte kissa i ”flödesmätningsstolen” hos uroterapeuten en knapp timme senare. Det var ju liksom redan avklarat det där flödet. Konstigt nog fick vi besked om att vi inte behöver komma igen, troligen inte i alla fall. Låter skönt, även om vi måste fortsätta hålla koll och vara uppmärksamma på hur ”kisseriet” fungerar. Det är nu ett år sen hon hade sista urinvägsinfektionen som slutade i tre månaders penicillinkur och totalt blöjstop. Hon har snart varit blöjfri ett år, det har gått hur bra som helst, mycket på grund av att hon verkar ha ”ärvt” min festblåsa.

I natt fick vi snö, men den har redan regnat bort. Det är svinkallt, även om termometern ljugit ihop hela fyra plusgrader. Jag känner mig hur ”urrig” som helst och ska försöka äta mera idag, om det är en av orsakerna till att jag fryser så förbenat. Jag äter ju GI, inte bara för GI´s skull utan för att jag faktiskt inte mår bra av bröd. Men det innebär att jag inte alls räds fet mat men jag har märkt att portionerna blir mindre och mindre. Jag blir mätt så fort. Så jag ska försöka tänka på att få i mig riktigt energirik mat så jag får nån balans i kroppen. Att äta för lite är lika tokigt som att äta för mycket, när man vill gå ner i vikt.

Kryper under täcket tills guben fått till någon värme på pannan, jag kan inte röra mig av kylan, GUUUUUD vad jag längtar efter sol och VÄRME!!!