och jag är faktiskt medveten om det, det känns i kroppen att vi är halvvägs in i veckan, måndagens totala seghet har bytts mot en envis hoppfullhet. Jag har lite jobb och ett läkarbesök på schemat, för tränat, det har jag redan gjort.

Jag lyfte inga 40 kilo, pressade inget alls i benpress, dog nästan i crosstrainern, men… när jag var klar kunde jag konstatera att ALLA muskler inte var borta! I flera övningar som jag körde idag, (armar, axlar) hade jag inte alls tappat.
Okej, jag har liiiiiiiiiite ont nu i bröstkorgen, men det är lite det. Jag har dessutom hellre lite ont av träningen än lite mera ont av löjliga saker… som jag SKA klara och kommer att klara bara jag får igång muskulaturen igen. Jag lider fortfarande av nervsmärtor ute i huden ibland, efter en hel dag på benen ungefär. Då känns det som bröstet, inklusive bröstvårtan är helt hudflängd… det är nog den värsta smärtan jag varit med om!

Rörmokaren ska jag till den andra november, och jag känner mig bättre i de lägre regionerna idag (och igår eftermiddag). Det är samma där, sen jag fick Tittilila har problemen hopat sig och min kontakt med min Rörmokare, (bara han som jag härmed tänker stava med stor begynnelsebokstav) har varit många. Han är så bra han, han bagatelliserar ingen smärta, eller oro. Det har tidigare, ofta kvinnliga, rörmokare definitivt gjort. Som en sa när jag kom in efter femte missfallet, ”äsch, det är naturligt att få missfall, det ser vi varje dag här…”… Jo, för mig var det liksom jobbigt i alla fall!

Idag känner jag i alla fall att det finns hopp om livet. Det återvänder så sakteliga till det normala. Efter träningen åkte jag hem och kokade en stor kastrull broccoli, i brist på pumpa! Ninninbeth och Dagdrivarn, jag är pumpasugen, era recept, tack!!!

Och hörni, tro inte på dem när de pratar om övergödning och sånt. Jag matar dottern ibland, när hon är för trött, men mina hantverkare, nä… de kunde själva och sen vet ju i alla fall ni som lagar mat hemma, hur otroligt skönt det är att INTE göra det! Både Ninnibeth och Dagdrivarn har fört mig till paltkomans värld, och hos Ninnibeth får man svenskkubansk mat man inte trodde fanns och som är så god så man blir tokig. Nåt så tråkigt som pumpa till exempel, höll på att bli min död där nu sist! Jag vill härmed meddela att de åt alldeles själva, jag bara lagade lite mat jag!

Jag vet inte vad det är med mig idag, (läs igår, för detta inlägg har fått två dagar på sig) men att skriva blogg med mina händer känns näst intill omöjligt! ISKALL är jag, huset känns totalt otätat och banne mig var det inte skönare ute! Stenhus kan bli såna när väderleken slår om och innan det förstår, (huset alltså) att ny årstid kommit.
Har försökt diska i kokhett vatten och kände mig nästan behagligt normaltemperarad i tio minuter, för att sedan kallna likt en död.

”Gamla tanter lägger inte ägg” skrev ju Mark Levengood och jag önskar att det stämde, eller så är jag tvungen att acceptera att någon ”gammal tant” är jag inte, för sen natten mot lördag har jag också lidit av en överjäklig mensvärk som verkar bli värre och värre. Jag har ringt gyn men ville inte boka någon okänd ”rörmokare” utan vänta in ordinarie legitimerade ”rörmokare” som ska vara tillbaka den 2 november. Om jag överlever tills dess så får det gå, annars för jag ringa igen.

Ringde också min läkarmottagning som ännu inte lyckats anställa flera läkare, (de har sökt sen tidigt i våras!) och hänvisar mig till två herrar som båda känns väldigt föråldrade i sitt sätt att se på mänsklig hälsa. Den ene är bara allmänt sur och den andre, (även kallad ”professor-hål-i-huvudet” av undertecknad) är särskilt sur på mig… men gillar som attan att skriva ut värkmedicin. Jag valde denna gång att få komma till den allmänt sure. Förvånande nog hörde jag inte, trots astma, till riskgrupperna för vaccin, och det kanske låter lite löjligt för jag är synnerligen osäker på nödvändigheten av massvaccin… men jag kan liksom inte bestämma mig förrän de säger, ”nu får du komma”! På fredag är Tittilila kallad och … ja, jag är osäker där också men… Hur tänker ni här?

På Gotland regnar det och är nästan nio grader ”varmt”. (Bryr mig inte om att redigera väderläget dag två av detta bloggskrivande även om det inte regnar lika hårt idag, tisdag.) Det blåser också, och eftersom jag och maken hade ettårig bröllopsdag igår, (förrgår!) så ska jag idag, (måndag!) följa med honom till traktoraffären och kolla på en svindyr, men bra, traktor.
Han kom nämligen in och meddelade att han sagt nej (igår morse)… och jag hoppas jag lyckas övertala honom till att köpa den! Han behöver en ny, komfortabel och arbetsstark traktor.
Min man har en tendens att vara dumsnål och nu tänkte han sätta en ny lastare på en gammal traktor och sen står han ju där igen, utan traktor om, i bästa fall, fem år. Nu vet vi inte hur det går, att bestämma sig hör inte till det lättaste för min man! Ni kan tänka er hur han haft det i helgen då, med tre envisa kvinnor i huset som visste vad de ville, alla tre… han är helt slut idag av anspänningen, antar jag.

Bilder kommer men vi valde gammaldags tapeter, som Dagdrivaren kunde berätta härstammade från 1100-talet! Till ett gammalt hus med djupa fönsternischer är det snudd på helgerån att vara för modern. Duro serie av Gammelsvenska tapeter valde jag!

Helgen har varit otroligt rolig och den gick av bara farten, kan man säga. Måndagen kom som en måndag ska komma, kan man säga… Jag mådde skit! Ont, trött, och så lite mera ont!

Och här kommer vi till tisdagen; Efter att ha dött bredvid Tittilila när hon, (jag skäms) INTE fick någon någon saga utan se tre snuttar med Barbapapa på You Tube på I-fånen, igårkväll klockan 19 redan vaknade jag bara till och bytte säng och sov sen till åtta i morse!
Jag inser absolut att jag behövde det, men det känns ändå fruktansvärt att vakna, lika död, 13 timmar senare! Efter duschen kunde jag i alla fall öppna hela ögonen och nu har jag till och med jobbat i två timmar och ska snart ut på en healing också. Det har faktiskt gått förvånansvärt bra, igen, att jobba, men tungt ändå att möta människor med så mycket potential, men så lite tro på sig själv… Jag älskar mitt jobb, men det finns vissa möten som berör mig mera än andra, förstås, och människor jag önskar så mycket för, och tror så mycket på… men det hjälper inget om de inte själva tror…

Här tittar solen förbi plötsligt och jag ska äta klart min lunch innan kund nummer två kommer. Jag hoppas att min kropp hittar rutiner som den mår bra av snart. I morgon ska jag åka till gymmet och träna. Börja från början, IGEN!

Det verkar som om jag missade THE programme igår, alldeles självvalt dessutom. Tyvärr så har maken hakat på Kändisdjungeln istället och det är inte heller kul.
Alltså, allvarligt, vill vi se detta? Det finns NORMALA människor som lever i andra länder, det kunde ju vara intressant, att se hur man finner sig i ett nytt land. Men Anna Anka, (syster med Arne, no doubt about det, också en elak, bitter jävel) och gänget, och hovreportrar som äter skit för, ja, för vadå? De verkar ju inte lida alldeles för hemskt där i djungeln.

Sen såg jag några minuter på Roast igår, när Pernilla Wahlgren häcklades… jag menar, gör gärna narr av hennes längd, hennes reklamkarriär men jag ser INGET roligt i att hon, precis som jag, blivit misshandlad av före detta äkta make. Det kanske jag inte är rätt person att lägga mig i, men jag vet att med 25 år i backspegeln till min före detta misshandlande make, no, inte kul, inte då, inte nu, aldrig! Varje dag blir en kvinna ihjälslagen av en äkta man. Var är humorn?

Kanske är jag sällsynt ickepositiv just nu, men jag tror inte det. Jag hade kanske inte reagerat med sån avsky om jag aldrig blivit slagen av en far, en man… ja, det finns mycket att säga. Jag gillar våra komiker, flera av dem, inte alla. Men nu när de startar en svensk variant av Roast så fattar jag inte alls alltid hur man tar upp roliga ämnen att grilla huvudpersonerna med. Som sagt, Wahlgrens karriär inom reklambranschen, den är värd att förlöjliga. Och nog är det lite von Trapp över familjen Wahlgren, det går ju inte neka till.

Jag gick och la mig i stället och sov illa, vaknade värre än så och fick kasta mig ur sängen för att ta Tittilila till tandläkaren. Jag har ingen ork i kroppen och jag försöker intala mig själv att det krävs mängder av energi till att läka en bröstkorg som är trasig ungefär överallt, (på grund av misshandel, plats för skratt, eller inte?) Jag tappar lusten till allt, hela tiden. Att inte känna igen sig själv är jäkligt jobbigt.
Pratade med Ninnibeth och hon ifrågasatte om jag verkligen tar det lugnt? Och det kan jag lova er, allt annat går inte. Jag kan liksom inte gå förbi smärtan och tröttheten och pressa mig även om jag absolut vill!
Åkte till gymmet för den där vanliga mysenergin som jag alltid får där, men inte ens det hjälpte. Tränaren lovade dock att om jag inte dök upp den 19 oktober skulle han hämta mig. Han påpekade också att jag måste acceptera att jag inte kan träna nu. Ett revben hade väl gått, men när det varit löst lite överallt är det extra viktigt att det får läka. Suck!

Ja, humorn och livsglädjen, nej, det finns det lite av i mitt liv nu. Känner att jag inte vill se människor i ögonen, inte vill prata väder och annat vardagsprat med folk.
Solen skiner varje dag och sommarvärmen håller sig kvar, men jag orkar inte njuta. Fy för den lede, det här är inte jag!!!

Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att komma på vad jag ska blogga om för tillfället. Faktum är att jag inte får skriva något om det som hände för drygt tre veckor sen, det har min advokat sagt. Jag tycker det är skitlöjligt, jag har aldrig skrivit något illa om förövaren, (och jag hatar att kalla förövaren för förövaren, men i bloggen får det väl bli ett sånt hemskt ord då). Jag älskar nämligen förövaren, och vill honom bara väl. Att det hände beror på flera saker, men troligen är den största orsaken att förövaren inte tagit till sig att han har Bipolär sjukdom, dvs han är manodepressiv. I den depressiva fasen kämpar den sjuke som attan för att vara som vanligt och i och med denna enorma känslomässiga anspänning så kunde inte förövaren i den aktuella situationen klara impulsstyrningen. Jag VET att han är en underbar människa. Jag VET att han önskar att det vore ogjort, och det gör jag också. Jag önskar också att han insåg att vid en sådan diagnos gäller det att ta sina mediciner, vilket han inte gör för att han inte fått tillräcklig information av sin psykkontakt vad sjukdomen är och innebär. Han låg säkerligen inte heller på korrekt dos eftersom han slutade medicinera för han inte kände någon skillnad…

Usch, försöker inte tänka på det som hänt, det finns dagar när jag klarar det rätt bra, men nätterna är värst när smärtan är olidlig från de fysiska skadorna.
Jag mår bra! Jag menar, psykiskt måste jag säga att jag mår riktigt bra! Jag känner mig trygg i det här som sker, även om det är det värsta tänkbara. Jag trodde de fysiska skadorna skulle vara det enkla och att jag skulle gå under av sorg över det som hänt, men … nej. Jag har vänt ut och in på mig och jag har gråtit. Jag känner mig inte längre rädd. Jag har inget att skämmas för OCH jag känner mig så säker när jag verkligen känner att jag älskar den som gjorde detta mot mig.
Jag är inte oskyldig själv, jag var också arg, men han var argare, mycket, mycket argare! Han kunde inte styra denna ilska där och då, men jag är övertygad, att med rätt hjälp kommer han få ett underbart liv. Sjukdomsinsikt är svaret, och den kanske han inte får utan denna hemska process som komma skall…

Fysiskt mår jag skit och i det mår jag även inte så bra psykiskt. Jag har väldigt svårt att acceptera det onda, att jag inte kan röra mig och om jag gör, bara minsta lilla vardagsgrej, så gör det så ont så jag nästan svimmar. DET gör mig ledsen, trött och ledsen. Nu äter jag inte längre morfinpreparat och kan köra bil, men varje gång jag måste svänga gör det så ont så jag sitter och gnyr.
Försöker finna andra sätt att utföra saker i vardagen men samtidigt tror jag det är fel. Kroppen behöver påminnas om varje normal rörelse, tills den sitter där igen, utan att göra så ont.

Träningen är ett livselixir för mig, jag har väldigt svårt att fylla på det nu och jag känner hur jag tynar. Musklerna försvinner rent fysiskt, men värst är det att själ och hjärta också förtvinar.
Nu är jag lite för rosslig i halsen för att våga träna något ordentligt i morgon, men jag ska i alla fall in och känna på vikterna, klappa dem lite… Jag har hela tiden haft kontakt med min tränare och han är så fin så jag fattar inte att jag har en sån tur som träffat honom. Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Överhuvudtaget har den här tiden öppnat ögonen för hur underbara människor ni alla är, alla som funnits på ett eller annat sätt för mig. Eftersom jag inte klarat av telefonsamtal så måste ni ändå veta, mail, sms, små kommentarer här på bloggen, på Facebook… ja, tack! Jag önskar jag kunde ta alla änglar till hjälp och fördela det tacksamma ljuset av regnbågens alla färger över er alla, kanske gjorde jag just det… Änglar har jag pratat mycket med den här tiden, speciellt på sjukhuset. Visst, visst, det är flummigt och jag var flummig av alla mediciner men upplevelserna var enorma, de var hos mig! Jag väljer mitt sätt att se på allt…

Nu är det dags för en dos medicin här, det sticker och smärtar och jag vill instinktivt låsa armen vid kroppen. Den lilla förkylningen rosslar i bröstet men jag känner mig inte orolig, än… om jag blir sämre måste jag ju ha medicin. Hostar till lite då och då och det gäller att inte stå, för svimning är nära till, smärtan är overklig, jag som alltid haft ont. Det här är en annan smärta, som dolkar in i sidan, som stannar kvar och vrider om…

Ja, inte vet jag, men jag misstänker att jag skrivit mera än jag får, men … ja, jag är 45-år, har inte begått något brott. Tror ingen har rätt att lägga munkavle på mig. Hur ska jag annars använda bloggen? Det är mina tankar… mina känslor.
I värsta fall får jag väl bli någon anonym på bloggen, vilket jag inte är, jag inser det och har väl mer eller mindre valt att ha det så. Ibland vore det dock skönt att vara totalt anonym, men blir det så får ni kolla era mail, för varför skulle jag fundera och skriva om ni inte var här och tänkte och tyckte med mig?

Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Efter dagens arbete tog jag tag i jättedisken som blev liggande igår när jag åkte till akuten. Sen drog jag till gymmet! Jo, jag förstår, ni tycker det är knäppt att gnälla över värk och ändå åka på gymmet! Men jag är ju van vid att ha ont, och av erfarenhet försvinner alltid det onda om jag tränar. Och gör det inte det så tränar jag någon annan kroppsdel.
Nu testade jag rodd, crosstrainern, och sen tränade jag axlar och mage idag, plus lite ben. Det gjorde inte ett dugg ont och jag tycker jag har mindre ont nu än innan jag åkte till gymmet!

Köttbullarna står i ugnen, gud vilken tid det tar att rulla 2 kilo köttfärssmet! Det gjorde jag i förrgår också, men jag hoppas dessa köttbullar blev lite snällare kryddade så att min sons gravida flickvän kan äta dem. Hon älskar mina köttbullar men är lite kryddkänslig nu när hon är gravid. Konstigt, jag har varit tokig i kryddor alla graviditeter, men vi är ju olika.
Här skiner solen, jag ska ut och klippa gräs en stund. Det tar två timmar så jag hinner inte klart men det är alltid en början.

Önskar er alla en fin, solig, varm och lat morsdag!

Själv har jag bjudit svärmor på grillning i trädgården klockan 13 så jag hinner inte lata mig nämvärt.

Låret/höften gör så förbannat ont och vid 3.30 i morse var jag ytterst nära att ge upp och gå ut och gå eller något. I morgon ringer jag sjukgymnasten och läkarmottagningen, jag blir så trött på att ha så ont nattetid. Det räcker med nattskräck liksom.

I morse fick jag världens goaste kramar av de mjukaste armar man kan tänka mig i morsdagspresent. Hon är verkligen underbar min lilla gumma!

Jag är så trött, ögonen är så röda och tårarna rinner… Pollen från Jämtland plågar mig säkerligen inte längre. Nej, nu är det Gotländska pollen som knockar tanten av stolen.

I natt har jag haft en huvudvärk modell tokbakfylla. OM det beror på ett och ett halvt glas rödvin är det illa. Åkte och tränade i morse efter en seg morgonritual med Tittilila, hon kom rejält för sent till dagis eftersom jag inte ville väcka henne. Hon sov INGENTING på båten hem, trots att vi hade kupé och hon brukar sova gott då. Hon sov 45 minuter i bilen innan vi nådde vårt kaffehål ”in casa Ninnibeth” så det handlade ju inte om att hon sovit för mycket i bilen heller. Sammanlagt hade vi fyra timmars rast från åkandet, med mycket lekparkstestande längs vägen. Men ungen som var uppe till 01.30 i måndagsnatt vaknade strax före åtta igår morse och la sig i alldeles vanligt tid, 19.00, igår. I morse kom hon däremot inte igång så lätt och det kändes lite grymt att slutligen köra henne till dagis men rutiner tror jag hon behöver nu. Dessutom har jag jobb liggande som jag måste ta tag i. Som jag skulle raskt och piggt hugga in på nu efter träning och lunch, om det inte vore för huvudvärken som gjort ett återtåg in i mitt huvud.

Så jag krälar till min säng, lägger mig på spikmattan och tackar min tjuriga ådra att jag redan fixat middagsmaten i alla fall. Voine, voine mitt huvud!

En lugn hemmakväll blev det här, trots att jag hörde ryktas om att det kunde hända saker där en tant på 45 kunde vara inräknad. Nu blev det inte så, och det gjorde inget. Vid elva fick Tittilila en stor nattskräcksattack och var fullständigt panikslagen även sen hon vaknat. Såna gånger klänger hon som en drunknad på mig… Det är verkligen konstigt hur det kan vara så här, hon är ju inte orolig annars.

Nåja, så sent som det var så gick vi också och la oss då, med Tittilila mitt emellan oss, något som inte är någon hit. Men trots sparkande, gråtande unge har jag drömt alldeles fantastiskt mycket. Eftersom jag vaknat till hundra gånger och fram emot halv sex hade jag dessutom så ont i höften så jag var uppe en stund, men la mig ändå och somnade mot förmodan om. Samma dröm bara fortsatte, mycket mysko och lite, lite förbjuden Till och med i drömmen slog tanken mig att det måste vara en dröm. En blond, manlig frisör, i drömmen var han en god vän till mig, (i verkligheten vet jag inte alls vem han är) en kvinnlig konstnär som bakade en pepitarutig tårta. En man jag känner så där, inte jätteväl, var kärvänlig så det förslår, det enda som inte stämde var hans muntasch, det har han ingen men i drömmen lutade han sitt huvud mot min kind hela tiden ( ) och muntaschen kittlade. Sen sa han ständigt; ”tänk inte, jag kan läsa dina tankar förstår du”. Jag tänkte inte alls, (kändes det som) men när han sa så hela tiden kändes minsta lilla tanke väldigt förbjuden till slut

Idag känner jag mig alldeles lullig på grund av allt förvirrat drömmande och ont i höften har jag. Men denna helg finns inte uttrymme för vimsiga bonnkärringar och sura miner, det är bara att köra och hoppas man får ihop allt som ska göra!

Monica påpekade igår att maken kanske tyckte jag skulle slösa mina träningstimmar inne i lagårn och slänga ut skit istället… och så rätt hon hade! Idag kan maken knappt gå då han ramlat ner med ena benet upp på loftet genom ett sånt där hål som man slänger ner höet till korna genom. Han har jätteont och orkar inte med det tunga lagårdsarbetet.

Så jag erbjöd mig och visst går det, men även jag hade rätt, jag ska INTE lyfta och på så sätt sätta mera tyngd på min kropp. Nu har jag gjort lagårn EN gång och har jätteont i höften. Så efter morgonens lagård åkte jag till apoteket och ut mina Diklofenak T som läkaren skrev ut tidigare i veckan. De hjälpte, men jag har ju ändå ont.

Nu har jag bakat pizzor på löpande band och vi har ätit tillsammans vilket verkligen uppskattades av Skruttan. Maken har lagt sig och vilat sitt onda, själv har jag en gigantisk disk att ta hand om, men sen ska även jag vila innan nästa tur ut i lagårn. Vi måste gå lite tidigare så att det inte blir för sent för Tittilila och stökar till läggningen.

Här började dagen med piskande regn mot rutorna och stormvindar. Stormvindarna är kvar, men regn har bytts mot sol och om inte det hade blåst så förbenat hade nog vädret verkligen lockat till utesysslor. Jag vet inte om trötthet och värk leder till att jag hellre stannar inne och pysslar, (läs; lagar mat och diskar).

God fortsättning på helgen till er alla!

God morgon! Trasan Märtagreta sitter uppe, hjälpligt… Huvudet verkar ha varit vridet bakvänt under natten, nacksenorna är som golfbollar.

Tittilila är precis lika förkyld som för fem dagar sen, vilket ger helt otroligt knöliga nätter. Märkligt ändå att jag drömt så mycket i natt.

Jag har varit otroligt arg på min make, i samma dröm hittade jag två nya rum i vårt hus där tiden stått stilla. Vackra rum, jag kastade ut honom ur dem.

Sen var jag plötsligt i en liten stad, drömde att jag inte kunde sova och en gammal kompis hade samma problem, (just hon dog för någon månad sen) så vi ringde varandra och gick ut och gick. In på ett nattöppet varuhus och i kassan sitter dumdoktorn… Han frågar hur jag mår, ”va fan bryr du dig i det?” sa jag… jo, så väl uttryckte jag mig. Han blev ledsen, bestört. Klart han brydde sig, sa han… Sen pepprade jag honom med frågor, och skällde, om höften och han påstod att han inte förstått och han naturligtvis skulle hjälpa mig, när han jobbat klart i kassan…

Ja jisses, och nu är det morgon, en hel dag ”a head”…

Jag kan påverka min dotter, hon har tre tandkrämstuber, (vi har försökt länge innan hon kunde ha tandkräm på borsten utan att kräkas. Fått ge henne flourtabletter istället, därför har hon tre) hon ”oledoledoffar” varje kväll för att välja, men väljer alltid Byggare Bob-tandkrämen.

Igår när hon ”olade” tänkte jag, ”ta den gula Tittilila, ta den gula Bamsetandkrämen”, mässade inom mig, (ville bara testa liksom) och hon blev tyst efter sista ”doffandet”… ”Ikväll tar jag den Gula mamma, jag brukar ta den röda, men ikväll tar jag den gula…”

Okej, kul, tänkte jag och gjorde om försöket när hon ”olade” fram kvällens saga ur en hög med 15-20 böcker… ”ta bärgningsbilen, ta bärgningsbilen” och trots att hon inte såg mycket mera än ryggarna på böckerna så valde hon… bärgningsbilen; ”Jag tar den, vilken är det?”

Vi läste bärgningsbilen… Varför testade jag, undrar ni kanske. Jo, om maken lägger sig före eller efter mig, så vaknar aldrig dottern av honom. Det spelar ingen roll när jag lägger mig, hon vaknar direkt när jag precis värmt upp kudden. Jag tror hon ”känner mig”… maken för mycket mera liv när han lägger sig, jag kan smyga jag. Hon ”vet” när jag lägger mig, sen spelar det ingen roll om det är klockan nio på kvällen eller klockan ett på natten…

På morgontimmarna bråkade jag som värst med maken i drömmen och vaknade till, så där mitt emellan och var otroligt arg, ledsen och hade inte speciellt positiva bilder i mitt huvud, (självdestruktiva helt enkelt, i drömvärlden alltså) och genast börjar Tittilila gråta. Jag vaknade till ordentligt, bytte tankar och hon lugnar sig…

Ja, nu ska jag äta frukost, och sen… laga mat! Suplice, suplice…

och värst drabbad är morfar med sin astma och allergi, (och inte att förglömma, sitt kön). Han nyser så den stora manngårdsbygdnaden skakar och fortplantar vibbrationerna till rullstensåsen gården ligger på. Jag känner ingen som nyser som han gör, det är rent märkligt att björnen sover i sitt ide här utanför i skogen.

Tittilila har haft en kruppnatt, natten mot igår, och det var en av de värsta kruppanfall hon haft. Mamma blev så rädd så jag vågade inte ens visa hur orolig jag var. Fast det kan jag ju inte visa ändå då det är viktigt att få barnet lugnare, trots att hon inte kan andas klokt varken på in- eller utblås. Gud vad man lider med ett kruppbarn, (eller sjuka barn i allmänhet) men just andningen… jag vet själv hur lätt det är att få panik vid ett redigt astmaanfall.

Nu lugnade det sig och febern gick snabbt ner och igår och idag är det bara den kraxande rösten som skvallrar om att hon haft krupp. På min stadsresa igår, på grund av jobb där, inhandlades suppositorer av både Ipren och Alvedon om hon skulle få mera feber. Köpte även Voltarentabletter till mig själv och min höft då den smärtstillande salvan inte hjälper vidare bra här uppe i backarna.

När vi ändå är inne på eländes elände kan jag meddela att blodtrycket bara duckade första dagarna för att åter toppa sina värden. När jag kommer hem försöker jag än en gång byta läkare och ta en diskussion om eventuell medicinering. Med ”dumdoktorn” orkar jag inte det, och inte ids jag ta upp höftproblemet heller, som nu hållit på sen första veckan i oktober.

Positiva sidan är att Tittilila är på underbart humör och att mina föräldrar hade en ljuvlig dag med henne igår med mig ”ute ur huset”. De var alldeles lyriska när jag kom hem och Tittilila hade somnat så lätt och faktiskt sovit gott hela natten.

Idag ska jag försöka få tag på en gammal klasskompis och se om hon kan ta en fika med mig. Sen ska jag kika in hos första kärleken och säga hej innan vi troligen åker ner till moster och hälsar på. Jag har verkligen legat på latsidan när det gäller att träffa folket här uppe och får det nog lite körigt sista knappa veckan. Annan klasskompis ska hälsas på i helgen någon kväll, han ringde igår. En tjej som jag inte umgicks mycket med, (hon är lite yngre, men hon har en äldre bror som jag var småförälskad i och satt och fnittrade hos i tidig tonår) skulle jag vilja träffa också. Vi försökte få ihop det igår i stan men hon satt i möte längre än beräknat. Kanske kommer hon upp i helgen då hon har sina föräldrar här i byn.

Ja, det var en lite småsjuk lägesrapport, ögoninflammation, snoriga näsor, hosta och krupp, det är som det är, men humöret är på topp hos det flesta. Man vet att man har ett hjärta som pumpar på varje gång styvfar nyser, för hur van man än är så flyger man i taket när han kör igång!

Just nu är jag så tacksam över denna vecka som jag fullkomligt sprudlat av energi och styrka. Det känns som jag tagit tillvara den energin till fullo faktiskt.

För… idag har jag ont precis överallt. Höfterna känns som de strävar åt varsitt håll från kroppen. Båda axlarna smärtar och en lätt huvudvärk molar.

Ute är det grådisig dimma och några plusgrader.

Såna här dagar är det skönt att tänka på att det funnits och kommer att finnas bättre dagar och får jag gnissla igång kroppen så mår jag snart bättre än nu även om jag knappast får en Amazondag just idag.

Det gör inte så mycket, inga kunder, inga stora tunga jobb, inget schemalagt med andra ord. Det är skönt, för det behöver jag just idag.

Hoppas solen lyser hos er istället och att ni får en fin lördag utan en gammal gnällkropp att ta hänsyn till.

Har legat i två omgångar på Tant Taggs spikmatta nu och faktiskt, jag är mycket bättre i ryggen! Rekommenderas, men eftersom Tant Tagg själv absolut inte kan ligga på den kan det ju finnas andra som det gör för ont för. Själv tyckte jag inte ens det var obehagligt att ligga bar på den, bara skönt!

Vilken natt, orolig, både vad gäller Tittililas nattskräck men mina drömmar, (jag fattar inte att jag hinner drömma!) har varit hemska.

Drömde att min andra pojkvän, som jag var tillsammans med hela gymnasietiden, hade fått tillbaka sin cancer. Träffade hans mamma, (träffar alltid pojkvännner från förrs mammor i drömmar) och hon berättade att det ”tärde” på honom och hans familj.

Jag har knappt sett honom sen den dagen jag ganska ruttet lämnade honom. Jag brukar säga att är det något jag kommer ångra på min dödsbädd så är det hur jag betedde mig mot honom den gången. Det var bara mors och good bye, efter tre år, ingen förklaring alls. Han fattade ingenting, förstås…

Hur som helst, för några år sen fick jag veta av en kund att han hade haft cancer men mådde bra. Senare mötte min mamma honom på en mack där hemma och han såg ut som hälsan själv, och glad och sprallig, som vanligt. (Han var en av de roligaste människor jag hade träffat, nu vet jag ju inte, 25 år är lång tid, men jag förmodar att han fortfarande har den där glimten i ögat.)

Men i drömmen var inget bra, och sånt här kan verkligen äta på mig. Det kliar i mina fingrar när jag drömmer om människor på det här viset. Några har jag faktiskt kontaktat, första pojkvännens mamma sa åt mig i en dröm att jag var absolut tvungen att kontakta hennes son, det gjorde jag och vi har fin kontakt idag. En tjej som jag bland annat gick i samma klass som och sedan fick vi barn ungefär samtidigt kontaktade jag, vi har bara sporadisk kontakt, men det kan bli mera.

Nu är det alltså mitt förhållande som lämnat de djupaste spåren i form av domedagssamvete som spökar. I drömmen försökte jag ta kontakt, men familjen låg i skilsmässa och turbulent var bara förnamnet. Dessutom var han sjuk då, igen. Mamman var så där rak och tydlig som hon alltid varit. Bad mig inte direkt kontakta honom, men berättade om hur jobbigt de hade det.

Jag hoppas jag någon gång får chansen att prata med mitt dåliga samvete igen, han var en så fin människa och jag lämnade honom för mina söners far, som visade sig vara en riktig psykopatgalning. Så underligt livet kan bli, men barnen skulle ju komma och dem ångrar jag aldrig!

Idag har jag ryggvärk som heter en massa svordomar och duga. Har legat i ett hörn av Tittililas säng, som en makaron. Vi ska gratta en tant idag, hon är rätt sjuk och behöver verkligen lite uppmuntran.

Tomtegröten, (risgrynsgröt för er som inte vet att det är tomtegröt ) står och puttrar på spisen. Dagen till ära har jag kokat den på lactosfri mjölk och tänkte faktiskt äta allt annat än GI idag. Jag är redan så kass i magen då mina fibertabletter är slut sen flera dagar tillbaka. Trodde jag skulle klara mig utan dem, men nu känner jag mig värkbruten och ballongfull så i morgonbitti är det först apoteket och sen Visby och två healingar som ska utföras.

Åh, jag måste berätta, i torsdags fick Tittilila en adventskalender från mormor. Det var en sån med luckor och en liten leksak bakom varje lucka.

Hon fick öppna brevet och sen har hon verkligen längtat till måndagen. Jag är så imponerad över hennes tålamod. Var beredd på gråt och tjat, men icke, hon räknar dagarna, och strålar. Lucka nummer ett är noga rekogniserad, tvåan också… och tänk, när sista luckan öppnas kommer tomten!

Jag tror det är bra att lära sig längta, men hade det blivit kris, hade hon inte förstått det här med dagar och kunnat räkna, ja, då hade jag inte plågat henne. Men min tjej börjar bli stor!

En fin första advent önskar jag er alla, jag önskar speciellt Znogge goda nyheter, så friden sänker sig hos henne, tänker på dig så mycket nu. Har en kusin som ska åka hem, enligt de planer som fanns alltså, på onsdag från Thailand. Det är många ungdomar som åker utomlands första gången och då just till Thailand. Kan tänka mig att det finns många oroliga föräldrar i vårt land just nu.

Julen handlar om friden, låt den komma till alla, (en hopplös önskan, men man får önska!)