och jag är faktiskt medveten om det, det känns i kroppen att vi är halvvägs in i veckan, måndagens totala seghet har bytts mot en envis hoppfullhet. Jag har lite jobb och ett läkarbesök på schemat, för tränat, det har jag redan gjort.

Jag lyfte inga 40 kilo, pressade inget alls i benpress, dog nästan i crosstrainern, men… när jag var klar kunde jag konstatera att ALLA muskler inte var borta! I flera övningar som jag körde idag, (armar, axlar) hade jag inte alls tappat.
Okej, jag har liiiiiiiiiite ont nu i bröstkorgen, men det är lite det. Jag har dessutom hellre lite ont av träningen än lite mera ont av löjliga saker… som jag SKA klara och kommer att klara bara jag får igång muskulaturen igen. Jag lider fortfarande av nervsmärtor ute i huden ibland, efter en hel dag på benen ungefär. Då känns det som bröstet, inklusive bröstvårtan är helt hudflängd… det är nog den värsta smärtan jag varit med om!

Rörmokaren ska jag till den andra november, och jag känner mig bättre i de lägre regionerna idag (och igår eftermiddag). Det är samma där, sen jag fick Tittilila har problemen hopat sig och min kontakt med min Rörmokare, (bara han som jag härmed tänker stava med stor begynnelsebokstav) har varit många. Han är så bra han, han bagatelliserar ingen smärta, eller oro. Det har tidigare, ofta kvinnliga, rörmokare definitivt gjort. Som en sa när jag kom in efter femte missfallet, ”äsch, det är naturligt att få missfall, det ser vi varje dag här…”… Jo, för mig var det liksom jobbigt i alla fall!

Idag känner jag i alla fall att det finns hopp om livet. Det återvänder så sakteliga till det normala. Efter träningen åkte jag hem och kokade en stor kastrull broccoli, i brist på pumpa! Ninninbeth och Dagdrivarn, jag är pumpasugen, era recept, tack!!!

Och hörni, tro inte på dem när de pratar om övergödning och sånt. Jag matar dottern ibland, när hon är för trött, men mina hantverkare, nä… de kunde själva och sen vet ju i alla fall ni som lagar mat hemma, hur otroligt skönt det är att INTE göra det! Både Ninnibeth och Dagdrivarn har fört mig till paltkomans värld, och hos Ninnibeth får man svenskkubansk mat man inte trodde fanns och som är så god så man blir tokig. Nåt så tråkigt som pumpa till exempel, höll på att bli min död där nu sist! Jag vill härmed meddela att de åt alldeles själva, jag bara lagade lite mat jag!

Jag vet inte vad det är med mig idag, (läs igår, för detta inlägg har fått två dagar på sig) men att skriva blogg med mina händer känns näst intill omöjligt! ISKALL är jag, huset känns totalt otätat och banne mig var det inte skönare ute! Stenhus kan bli såna när väderleken slår om och innan det förstår, (huset alltså) att ny årstid kommit.
Har försökt diska i kokhett vatten och kände mig nästan behagligt normaltemperarad i tio minuter, för att sedan kallna likt en död.

”Gamla tanter lägger inte ägg” skrev ju Mark Levengood och jag önskar att det stämde, eller så är jag tvungen att acceptera att någon ”gammal tant” är jag inte, för sen natten mot lördag har jag också lidit av en överjäklig mensvärk som verkar bli värre och värre. Jag har ringt gyn men ville inte boka någon okänd ”rörmokare” utan vänta in ordinarie legitimerade ”rörmokare” som ska vara tillbaka den 2 november. Om jag överlever tills dess så får det gå, annars för jag ringa igen.

Ringde också min läkarmottagning som ännu inte lyckats anställa flera läkare, (de har sökt sen tidigt i våras!) och hänvisar mig till två herrar som båda känns väldigt föråldrade i sitt sätt att se på mänsklig hälsa. Den ene är bara allmänt sur och den andre, (även kallad ”professor-hål-i-huvudet” av undertecknad) är särskilt sur på mig… men gillar som attan att skriva ut värkmedicin. Jag valde denna gång att få komma till den allmänt sure. Förvånande nog hörde jag inte, trots astma, till riskgrupperna för vaccin, och det kanske låter lite löjligt för jag är synnerligen osäker på nödvändigheten av massvaccin… men jag kan liksom inte bestämma mig förrän de säger, ”nu får du komma”! På fredag är Tittilila kallad och … ja, jag är osäker där också men… Hur tänker ni här?

På Gotland regnar det och är nästan nio grader ”varmt”. (Bryr mig inte om att redigera väderläget dag två av detta bloggskrivande även om det inte regnar lika hårt idag, tisdag.) Det blåser också, och eftersom jag och maken hade ettårig bröllopsdag igår, (förrgår!) så ska jag idag, (måndag!) följa med honom till traktoraffären och kolla på en svindyr, men bra, traktor.
Han kom nämligen in och meddelade att han sagt nej (igår morse)… och jag hoppas jag lyckas övertala honom till att köpa den! Han behöver en ny, komfortabel och arbetsstark traktor.
Min man har en tendens att vara dumsnål och nu tänkte han sätta en ny lastare på en gammal traktor och sen står han ju där igen, utan traktor om, i bästa fall, fem år. Nu vet vi inte hur det går, att bestämma sig hör inte till det lättaste för min man! Ni kan tänka er hur han haft det i helgen då, med tre envisa kvinnor i huset som visste vad de ville, alla tre… han är helt slut idag av anspänningen, antar jag.

Bilder kommer men vi valde gammaldags tapeter, som Dagdrivaren kunde berätta härstammade från 1100-talet! Till ett gammalt hus med djupa fönsternischer är det snudd på helgerån att vara för modern. Duro serie av Gammelsvenska tapeter valde jag!

Helgen har varit otroligt rolig och den gick av bara farten, kan man säga. Måndagen kom som en måndag ska komma, kan man säga… Jag mådde skit! Ont, trött, och så lite mera ont!

Och här kommer vi till tisdagen; Efter att ha dött bredvid Tittilila när hon, (jag skäms) INTE fick någon någon saga utan se tre snuttar med Barbapapa på You Tube på I-fånen, igårkväll klockan 19 redan vaknade jag bara till och bytte säng och sov sen till åtta i morse!
Jag inser absolut att jag behövde det, men det känns ändå fruktansvärt att vakna, lika död, 13 timmar senare! Efter duschen kunde jag i alla fall öppna hela ögonen och nu har jag till och med jobbat i två timmar och ska snart ut på en healing också. Det har faktiskt gått förvånansvärt bra, igen, att jobba, men tungt ändå att möta människor med så mycket potential, men så lite tro på sig själv… Jag älskar mitt jobb, men det finns vissa möten som berör mig mera än andra, förstås, och människor jag önskar så mycket för, och tror så mycket på… men det hjälper inget om de inte själva tror…

Här tittar solen förbi plötsligt och jag ska äta klart min lunch innan kund nummer två kommer. Jag hoppas att min kropp hittar rutiner som den mår bra av snart. I morgon ska jag åka till gymmet och träna. Börja från början, IGEN!

Den stora frågan i mitt huvud just nu är huruvida jag ska orka, klara av, att köra upp till Jämtland efter nästa helg… och jag som är oövervinnerlig, klarar allt slår snart pannan i bordet av frustration.

Älskar att köra bil, i maj när jag var upp över en långhelg gick det jättebra! Roligt, lättsamt och med världens bästa resesällskap, Tittilila. Samma resa ska nu genomföras igen, och jag som blir totalt slut efter en sväng på fem mil enkel väg till Visby känner mig såååååååååååå ledsen!

Det är också tänkt att jag ska stanna hos Ninnibeth nästa helg, något som vi ser fram emot och vill, och där i krokarna har jag också lite kunder som vill träffa mig… hööööööööööööögt berg! Allt känns som höga berg nu.

I morgon åker jag och skruttan till Oskarshamnstrakten och hälsar på yngste sonen och hans blivande fästmö och ska för första gången träffa hennes föräldrar. Utan bil, det kommer bli bra, även om jag är trött som en död och inte håller en hel dag, eller ens en halv om man ska vara petig. Sen åker vi hem på söndag och laddar batterier, jobbar lite och åker över till nästa helg… är det tänkt.

När planerna sattes var jag skitdålig men kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara i det här usla skicket fortfarande när resan vara så nära förestående. I morgon är det fem veckor sedan jag dunsade i golvet och spräckte högra sidan av bröstkorgen. Många brott blev det och jag har lärt mig att det är en skada icke att rekommendera. Jag skulle vilja ha en fjärrkontroll och ”rewinda” mig bakåt i tiden till den fredagen och göra den så ogjord. Det finns säkert en person till som skulle vilja det, men det är jag som fortfarande tvingas leva i det ögonblicket.

Jag har i alla fall kommit så långt så det är skönt att vakna, alltid något. Det tar en timme, påklädning och så vidare, så är stunden verklighet. Sen varje minut resten av den dagen! Jag har nog aldrig haft så dålig kondition som idag, men i det är jag ändå så övertygad om att jag kommer igen. Har också gått upp några kilon på grund av stillasittande och tristess, (som jag gör att jag äter mera än vanligt, det vet jag sen flera år tillbaka). Oroar mig inte så mycket för det heller, jag har gått ner förut, och om jag inte går upp mera nu så ordnar det sig snart.

Var förbi gymmet häromdagen för att hitta den där glädjen som jag alltid får av tränaren. Men faktum är att han är lika ledsen han och då är det svårt att stötta mig. ”Fy fan Märtagreta, (sa han inte men typ), du som var i sån fin form!!” ”Jo, jag vet”, sa jag och så suckade vi lite och tittade sorgset på varandra och suckade igen. Tittilila ville att jag skulle träna, ”mamma, du vet ju att du måste träna när du har ont” sa hon, som hon uppfattat. För så är det ju för mig, i vanliga fall. Har jag antydan till fibroont, eller mina skadade muskler smärtar, ja då brukar jag säga till Tittilila att ”nu måste jag åka och träna så jag blir av med värken” och hon brukar jubla ”jaaaaaaaa” och hålla sig nära tränaren medan jag tränar. Hon älskar gymmet och tränaren lika mycket som jag gör.

Jag är medveten att mina inlägg nu färgas väldigt mycket av elände och tråkigheter men för tusan, jag kommer tillbaka! Och det är en vecka kvar till åttio mil (nästan) bilkörning och idag, idag har jag pratat med ett alldeles bedårande litet Trollbord som jag knappt visste vad jag skulle tro om och som var… helt underbart! Jag har också åter träffat en kund som är mig så kär, fast jag glömmer mellan varven att hon finns och hon gav mig jättedos med utrensande och kurerande medikament och jag har mått jättebra idag. Hemma igen kom tröttheten och det slog mig att jag inte har rensat energierna sen allt det olycksaliga hände.

Så typiskt, jag tjatar på mina klienter att rensa, rensa, rensa energier, efter sjukdom, gräl, allmän dålig stämning, men så går jag här, själv i ett hus, så fullt av kaos sen den händelsen.

Men det är aldrig för sent, nu ska jag tända rökelser och vara den häxa jag är!

Det verkar som om jag missade THE programme igår, alldeles självvalt dessutom. Tyvärr så har maken hakat på Kändisdjungeln istället och det är inte heller kul.
Alltså, allvarligt, vill vi se detta? Det finns NORMALA människor som lever i andra länder, det kunde ju vara intressant, att se hur man finner sig i ett nytt land. Men Anna Anka, (syster med Arne, no doubt about det, också en elak, bitter jävel) och gänget, och hovreportrar som äter skit för, ja, för vadå? De verkar ju inte lida alldeles för hemskt där i djungeln.

Sen såg jag några minuter på Roast igår, när Pernilla Wahlgren häcklades… jag menar, gör gärna narr av hennes längd, hennes reklamkarriär men jag ser INGET roligt i att hon, precis som jag, blivit misshandlad av före detta äkta make. Det kanske jag inte är rätt person att lägga mig i, men jag vet att med 25 år i backspegeln till min före detta misshandlande make, no, inte kul, inte då, inte nu, aldrig! Varje dag blir en kvinna ihjälslagen av en äkta man. Var är humorn?

Kanske är jag sällsynt ickepositiv just nu, men jag tror inte det. Jag hade kanske inte reagerat med sån avsky om jag aldrig blivit slagen av en far, en man… ja, det finns mycket att säga. Jag gillar våra komiker, flera av dem, inte alla. Men nu när de startar en svensk variant av Roast så fattar jag inte alls alltid hur man tar upp roliga ämnen att grilla huvudpersonerna med. Som sagt, Wahlgrens karriär inom reklambranschen, den är värd att förlöjliga. Och nog är det lite von Trapp över familjen Wahlgren, det går ju inte neka till.

Jag gick och la mig i stället och sov illa, vaknade värre än så och fick kasta mig ur sängen för att ta Tittilila till tandläkaren. Jag har ingen ork i kroppen och jag försöker intala mig själv att det krävs mängder av energi till att läka en bröstkorg som är trasig ungefär överallt, (på grund av misshandel, plats för skratt, eller inte?) Jag tappar lusten till allt, hela tiden. Att inte känna igen sig själv är jäkligt jobbigt.
Pratade med Ninnibeth och hon ifrågasatte om jag verkligen tar det lugnt? Och det kan jag lova er, allt annat går inte. Jag kan liksom inte gå förbi smärtan och tröttheten och pressa mig även om jag absolut vill!
Åkte till gymmet för den där vanliga mysenergin som jag alltid får där, men inte ens det hjälpte. Tränaren lovade dock att om jag inte dök upp den 19 oktober skulle han hämta mig. Han påpekade också att jag måste acceptera att jag inte kan träna nu. Ett revben hade väl gått, men när det varit löst lite överallt är det extra viktigt att det får läka. Suck!

Ja, humorn och livsglädjen, nej, det finns det lite av i mitt liv nu. Känner att jag inte vill se människor i ögonen, inte vill prata väder och annat vardagsprat med folk.
Solen skiner varje dag och sommarvärmen håller sig kvar, men jag orkar inte njuta. Fy för den lede, det här är inte jag!!!

Vimpeln har hängt rakt ner idag där uppe i bröllopsgåven, flaggstången. Inte en vindpust, inte heller ett moln. De fetaste vårhumlorna har knäckt blomstänglar på löpande band, bina har varit riktigt offensiva i sin jakt på pollen till drottningboningen.

Jag och Tittilila gick ut klockan tio i morse… klockan 18.05 lyckades jag övertala henne att gå in. Om man bortser från toabesök har hon inte varit inne alls. Jag har sprungit lite fram och tillbaka för att lägga in bilder från kameran och maila till föräldrarna, som suttit i snödrivor och solat.Vi åt lunch bredvid sandlådan vid Tittililas lilla, lilla bord och middag vid betongbordet, undertecknads stolthet

Shorts har jag haft även idag, det tar sig. Ansiktet har fått sol också förstås, det plus vårallergi resulterar i en rödmosig röra där i nyllet. Känner mig inte snygg alls och snorig, trött och hängig. Det är med andra ord vår

Nu är det snart dags för nattning och jag blir förvånad om jag inte somnar!

God morgon! Trasan Märtagreta sitter uppe, hjälpligt… Huvudet verkar ha varit vridet bakvänt under natten, nacksenorna är som golfbollar.

Tittilila är precis lika förkyld som för fem dagar sen, vilket ger helt otroligt knöliga nätter. Märkligt ändå att jag drömt så mycket i natt.

Jag har varit otroligt arg på min make, i samma dröm hittade jag två nya rum i vårt hus där tiden stått stilla. Vackra rum, jag kastade ut honom ur dem.

Sen var jag plötsligt i en liten stad, drömde att jag inte kunde sova och en gammal kompis hade samma problem, (just hon dog för någon månad sen) så vi ringde varandra och gick ut och gick. In på ett nattöppet varuhus och i kassan sitter dumdoktorn… Han frågar hur jag mår, ”va fan bryr du dig i det?” sa jag… jo, så väl uttryckte jag mig. Han blev ledsen, bestört. Klart han brydde sig, sa han… Sen pepprade jag honom med frågor, och skällde, om höften och han påstod att han inte förstått och han naturligtvis skulle hjälpa mig, när han jobbat klart i kassan…

Ja jisses, och nu är det morgon, en hel dag ”a head”…

Jag kan påverka min dotter, hon har tre tandkrämstuber, (vi har försökt länge innan hon kunde ha tandkräm på borsten utan att kräkas. Fått ge henne flourtabletter istället, därför har hon tre) hon ”oledoledoffar” varje kväll för att välja, men väljer alltid Byggare Bob-tandkrämen.

Igår när hon ”olade” tänkte jag, ”ta den gula Tittilila, ta den gula Bamsetandkrämen”, mässade inom mig, (ville bara testa liksom) och hon blev tyst efter sista ”doffandet”… ”Ikväll tar jag den Gula mamma, jag brukar ta den röda, men ikväll tar jag den gula…”

Okej, kul, tänkte jag och gjorde om försöket när hon ”olade” fram kvällens saga ur en hög med 15-20 böcker… ”ta bärgningsbilen, ta bärgningsbilen” och trots att hon inte såg mycket mera än ryggarna på böckerna så valde hon… bärgningsbilen; ”Jag tar den, vilken är det?”

Vi läste bärgningsbilen… Varför testade jag, undrar ni kanske. Jo, om maken lägger sig före eller efter mig, så vaknar aldrig dottern av honom. Det spelar ingen roll när jag lägger mig, hon vaknar direkt när jag precis värmt upp kudden. Jag tror hon ”känner mig”… maken för mycket mera liv när han lägger sig, jag kan smyga jag. Hon ”vet” när jag lägger mig, sen spelar det ingen roll om det är klockan nio på kvällen eller klockan ett på natten…

På morgontimmarna bråkade jag som värst med maken i drömmen och vaknade till, så där mitt emellan och var otroligt arg, ledsen och hade inte speciellt positiva bilder i mitt huvud, (självdestruktiva helt enkelt, i drömvärlden alltså) och genast börjar Tittilila gråta. Jag vaknade till ordentligt, bytte tankar och hon lugnar sig…

Ja, nu ska jag äta frukost, och sen… laga mat! Suplice, suplice…

Idag är jag så trött, i kroppen och knoppen men det kommer nog ge sig bara jag får gnissla igång mig.

Någon som är morgonpigg är Konrad, jag hann bara tända och öppna luckan så fick han full fart på ligamenten och mötte upp mig i öppningen. Duschade rötterna ordentligt för att få upp luftfuktigheten också. Jag ämnar bli riktigt bra kompis med Konrad, men jag hade föredragit en större som kunnat massera mina ömma nackmuskler…

Healing idag, sen får vi se, det där med att säga ”idag ska jag…” det funkar ju ändå aldrig för mig. Kanske hinner jag tända upp och få till badtemperatur till ett varmbad. Livet på landet, det kräver sin kvinna det, men det passar mig!

och snart går färden hemåt ön igen.

Jag har blivit ombedd att dementera ett tidigare inlägg, angående mannen i husets sjukdomstillstånd och mitt påstående att han var ”värst drabbad på grund av sitt kön”. Detta föranleds av att nu är mamma förkyld och tamejtusan, så kvinna hon är, hon är riktigt dålig. ”Ööööh” och ”Åååååh” är det man får från henne nu. Hon ”dopade sig” och åkte med och handlade i eftermiddag men i övrigt har hon inte gjort många knop.

Tittilila har lite hosta och verkar gå på nåt irriterande uppåtmedikament efter en natts mycket god sömn. Hon är pigg, tänder på alla stubiner och är glad och charmig, allt på en gång. Just när man skulle behöva ha henne lite lugn för mommas skull. Styvfar verkar piggare fysiskt men trött och klarar inte heller av ”tusen-frågor-från-en-treåring-köret” just nu.

Själv är jag Trött, med stort T efter en sjuk vecka, framför allt Tittililas sjuka vecka, (kom ju väldigt lindrigt undan själv) och hade velat slappa i sängen hela dagen. Istället har jag lekt i snöhögarna tills snön letat sig in överallt under kläderna och jag inte hade några fötter kvar så vitt jag kunde känna. Det var inte så tokigt det heller även om jag inte blev mindre trött förstås. Tittilila var synnerligen nöjd med våra rullningar och bergsbestigningar.

Nu är sista helgen på resan här och jag har fullbokat när jag kommer hem, (jag har varit saknad på Gotland av flera än maken). Har helt enkelt fått in massor med bokningar under min bortavaro, tack och lov, (kanske den nedåtgående trenden vänt för mig nu?)

Ikväll blir det Let´s dance, sen sängen antar jag, jag ska faktiskt jobba i helgen lite kort också. Måndag däremot blir ingen lek, sex kunder på en dag, (notera särskrivningen, den SKA vara där )

Åkte in redan i morse till stan, lämnade barn hos stort barn, lämnade bil hos bildoktorerna, gick… (i svinigt regnigt väder) ner till Visby, ont som tusan i höft och knä så jag fick rasta halvvägs och gå in hos Lopploellas loppis och hittade en så söt fotölj som jag sen köpte för ynka 70 kronor till Tittilila. (ja, jag tog den inte på axlarna och travade vidare utan åkte tillbaka på eftermiddagen och tog den i svärmors Volvo som maken så småningom kom in med till stan.)

Sen shopade jag, letade kläder till mig själv, det kunde ha gått bättre och … äh, jag orkar inte. Vi har varit inne i stan hela dagen, ovanligt lite folk med tanke på att det är fredag och jul. Efter att vi hämtat bilen åkte vi till Ica Maxi och handlade innan maken styrde hemåt, eller… nä, han körde fel och körde mot Bursvik, och jag hämtade Tittilila hos storebror. En mycket trött Tittilila som hostat tills hon kräktes i natt.

Maken kom in på gården några minuter efter mig, rätt bra gjort med tankepå att han for från stan cirka 20 minuter före mig, men åt fel håll då Som jag skrev till Ninnibeth, det är kanske inte så förvånande att han vägrar köra söder om Järvsö när vi åker till Jämtland.

På Öster fick jag dra honom åt rätt håll hela tiden, varje gång han gick ut från en affär gick han åt fel håll. Den mannen behöver ledsagare! Tur han hittade, (eller hur det nu var) mig!

Hemma är vi, trötta är vi, men lyckligt nykissade och mätta, det är ju det som räknas!

God fredag på er alla. Här blir det väl sen kväll eftersom maken kom i lagårn sent. Men han hittar i alla fall därute, så jag oroar mig inte

Som sagt, kvällsjobb, det är inte min grej, men nu är det gjort, 300 kilo oxe är fördelad i skivor, stekar, färs och kokningar. Allt noga ”katalogiserat”, vikt, skivantal, datum, kvalisort!

Jag är så trött så jag vet inte var jag har gjort av glasögonen, tror jag hade dem på mig ikväll men har väl lullat bort dem sen jag kom hem. Har packat ännu mera köttfärs sen jag kom hem och det är en tillfredsställelse att veta att man kan välja i frysen, inte bara äppelmos och råmjölk där inte! Oj, oj… me like!

I morgon blir det spa, om inget otrevligt som en förkylning händer. Men nu vete tusan om jag skulle våga ringa och boka om igen, det är liksom tredje gången gillt.

Ettan med flickvän har varit barnvakt hela kvällen och det har gått så bra så, förutom en fläskläpp under allt för oövervakat studsande i soffan. Studsar ur soffan gör hon varje dag, just idag råkade det gå lite sämre bara.

Bröderna Djup, (våra unga bönder i bygden, en är rätt singel om någon söker bonde, trevlig är han också, och han skulle antagligen strypa mig om han läste de här raderna men jag överlever det också )kom tillsammans med en anställd, (typ) och hjälpte oss skära till köttfärsköttet. Tur var det för det hade väl tagit mig och maken hela natten annars.

Den yngre av de bröderna är som en son till mig, ja, jag har inte direkt moderskänslor, även om han är i samma ålder som sönerna, men han retar mig som mina söner gör. Vi stod, som vanligt, och slängde käft. Till slut kände jag mig (möjligen) lite elak och påpekade för den ohängde unge mannen att jag bara är taskig mot dem jag gillar. ”Men… vad har du mot mig då?” frågade den äldre brorsan. Jag kände när jag sa det att jag skulle mötas av just den reaktionen från honom. Jag gillar båda bröderna, de är ett kärt tillskott i vår bygd, men det är så med den äldre att man driver liksom inte med honom. Den yngre ber om det, och sparar inte på krutet själv heller! Men storebror är så himla trevlig, det finns liksom inget att reta honom för! Men jag lovade att jag skulle jobba på det, så han förstod min kärlek Det känns som vi fått väldigt goda vänner i dessa tokar till bönder, jag är så glad över att inte vara den enda utbölingen i bondesamhället här

Nu ska jag lägga mig, säkert snarka som en hel karl, men vid det här laget har säkert maken redan somnat så jag gör det med gott samvete.

Gnatt!

Plötsligt dimper det ner ”lapphandskar” som vi säger i Jämtland, snöflingor stora som attan! Det var lite otippat, har jag missat prognoserna?

I natt har jag sovit, och som vanligt, (två gånger börjar bli en vana) när Tittilila inte säger ett knäpp på natten, vaknar jag fyra och är utsövd! Tvingade mig själv att sova lite till och tyvärr kände jag mig toktrött två och en halv timme senare när damen vaknade.

Nu har morgonen flutit på i ett otroligt skönt tempo, (brukar göra så, vi tar det lugnt, även om klockan säger att det är bråttom) så jag börjar känna mig pigg. Tror dock att sista dagarnas iskyla kan ha med en analkande förkylning att göra. Idag är det ullstrumpor, benvärmare, stor skarf och pälsfibertröja som gäller, verkligen iskall.

Har en kund idag, en äldre dam som jag skrev om tidigt i höstas som jag blev så glad över att träffa. Hon mådde så bra då. Nu ringde hon igår och hennes röst skrämde mig. Nu var hon i botten igen och ville träffa mig. Jag blir på något sätt ännu mera berörd av äldre, vi pratar över 70, som mår dåligt psykiskt. Hon känner sig bitter över livet och det känns hemskt. Måtte jag aldrig behöva göra det!

Så där ja, några minuter senare, ”snöfallet” har upphört, jag tänkte väl!

Dagens kundbesök tog krafter, märkligt nog för särskilt jobbigt kändes det inte… åkte i alla fall därifrån med en kraftig huvudvärk och har inte gjort ett enda knop resten av dagen, vilket innebär att jag blundar när jag går förbi diskbänken och ignorerar högen av kort och band som ligger på strykbrädan som jag ska fixa tack-korten med… Jag skäms över att jag inte fått iväg tackkorten ännu, och nu slår jag nog ihop dem med julkort bara för det. Säkert inte rätt ettikettsmässigt, men det får faktiskt gå. Nu brukar jag inte skicka julkort längre, mer än till närmast sörjande, (mamma med make) men i år får det bli så.

Det är konstigt, när jag är så här toktrött brukar Tittilila vara som piggast, så även ikväll……..åh här går jag och gaispar medan vi leker affär i en uppånervänd plastrutchkana…

Vilken natt, orolig, både vad gäller Tittililas nattskräck men mina drömmar, (jag fattar inte att jag hinner drömma!) har varit hemska.

Drömde att min andra pojkvän, som jag var tillsammans med hela gymnasietiden, hade fått tillbaka sin cancer. Träffade hans mamma, (träffar alltid pojkvännner från förrs mammor i drömmar) och hon berättade att det ”tärde” på honom och hans familj.

Jag har knappt sett honom sen den dagen jag ganska ruttet lämnade honom. Jag brukar säga att är det något jag kommer ångra på min dödsbädd så är det hur jag betedde mig mot honom den gången. Det var bara mors och good bye, efter tre år, ingen förklaring alls. Han fattade ingenting, förstås…

Hur som helst, för några år sen fick jag veta av en kund att han hade haft cancer men mådde bra. Senare mötte min mamma honom på en mack där hemma och han såg ut som hälsan själv, och glad och sprallig, som vanligt. (Han var en av de roligaste människor jag hade träffat, nu vet jag ju inte, 25 år är lång tid, men jag förmodar att han fortfarande har den där glimten i ögat.)

Men i drömmen var inget bra, och sånt här kan verkligen äta på mig. Det kliar i mina fingrar när jag drömmer om människor på det här viset. Några har jag faktiskt kontaktat, första pojkvännens mamma sa åt mig i en dröm att jag var absolut tvungen att kontakta hennes son, det gjorde jag och vi har fin kontakt idag. En tjej som jag bland annat gick i samma klass som och sedan fick vi barn ungefär samtidigt kontaktade jag, vi har bara sporadisk kontakt, men det kan bli mera.

Nu är det alltså mitt förhållande som lämnat de djupaste spåren i form av domedagssamvete som spökar. I drömmen försökte jag ta kontakt, men familjen låg i skilsmässa och turbulent var bara förnamnet. Dessutom var han sjuk då, igen. Mamman var så där rak och tydlig som hon alltid varit. Bad mig inte direkt kontakta honom, men berättade om hur jobbigt de hade det.

Jag hoppas jag någon gång får chansen att prata med mitt dåliga samvete igen, han var en så fin människa och jag lämnade honom för mina söners far, som visade sig vara en riktig psykopatgalning. Så underligt livet kan bli, men barnen skulle ju komma och dem ångrar jag aldrig!

Idag har jag ryggvärk som heter en massa svordomar och duga. Har legat i ett hörn av Tittililas säng, som en makaron. Vi ska gratta en tant idag, hon är rätt sjuk och behöver verkligen lite uppmuntran.

Tomtegröten, (risgrynsgröt för er som inte vet att det är tomtegröt ) står och puttrar på spisen. Dagen till ära har jag kokat den på lactosfri mjölk och tänkte faktiskt äta allt annat än GI idag. Jag är redan så kass i magen då mina fibertabletter är slut sen flera dagar tillbaka. Trodde jag skulle klara mig utan dem, men nu känner jag mig värkbruten och ballongfull så i morgonbitti är det först apoteket och sen Visby och två healingar som ska utföras.

Åh, jag måste berätta, i torsdags fick Tittilila en adventskalender från mormor. Det var en sån med luckor och en liten leksak bakom varje lucka.

Hon fick öppna brevet och sen har hon verkligen längtat till måndagen. Jag är så imponerad över hennes tålamod. Var beredd på gråt och tjat, men icke, hon räknar dagarna, och strålar. Lucka nummer ett är noga rekogniserad, tvåan också… och tänk, när sista luckan öppnas kommer tomten!

Jag tror det är bra att lära sig längta, men hade det blivit kris, hade hon inte förstått det här med dagar och kunnat räkna, ja, då hade jag inte plågat henne. Men min tjej börjar bli stor!

En fin första advent önskar jag er alla, jag önskar speciellt Znogge goda nyheter, så friden sänker sig hos henne, tänker på dig så mycket nu. Har en kusin som ska åka hem, enligt de planer som fanns alltså, på onsdag från Thailand. Det är många ungdomar som åker utomlands första gången och då just till Thailand. Kan tänka mig att det finns många oroliga föräldrar i vårt land just nu.

Julen handlar om friden, låt den komma till alla, (en hopplös önskan, men man får önska!)

Nej, det blev inte för mycket vin igår, möjligen för mycket korv och ost, men det var så gott!

Varit vaken med prinsessan flera timmar redan. Nej, vaken har jag inte varit, jag släpade täcket till soffan och har slumrat och drömt en hel massa, hälsat på Ordalaget, höll på att missa tåget hem… ja, nej, det var det där med räkorna.

Om jag missade tåget fick jag aldrig reda på, vaknade av att Tittilila slänger sig rakt bakåt,  med sitt bakhuvud in i min panna. Ett ganska hårt uppvaknande, men nog är jag vaken alltid.

Det är dusch, frukost och sen bakning på schemat. Ute är det grått, blåsigt och ser allmänt oinbjudande ut.

Go lördag från bonnkällingen!

En underbar dag även idag, det är ju snö!

Tittilila och jag kravlade genom snön upp till den allmänna vägen, eftersom maken troligen tog vårt område sist för att hålla oss från bilen. Han är en riktig mes min gube, när det gäller vägar och bilkörning. (men han är ju inte Stockholmare som du Agapanthus, ni finns lite överallt )

Väl hos grannen, där maken plöjde fram till hennes ytterdörr ville Tittilila åka med och ploga, (eller plöja snö som de säger här) och det tog inte lång stund efter de tagit sig an vår lilla väg så sov hon. Jag satte gång att skotta fram vedboden, som är ett stort dubbelgarage, och sen drog jag in flera lass ved. Det känns skönt att få in mycket ved, annars är det varje dag som det ska in, varje dag ska det eldas. Så jag slet på med det i snön en dryg timme för att sen fortsätta med samma syssla hos svärmor. Hon har en fyrhjulig kärra, rätt stor, som ska dras över hela gården i snömodd, rätt mycket gegga under, tungt som attan var det. Kände mig som Samuelsson, heter han väl, som varit världens starkaste man många år och som drar lastbilar i tävlingar. Men in kom kärra nummer ett och eftersom barn och make inte syntes till bar jag den lasten för hand in i källaren och hämtade ett lass till.

Så jag har dragit ved mellan två-tre timmar idag och jag har ONT! Så in i bängen ont och när jag senare under dagen körde bil kändes ryggen som en enda stor muskelknuta.

Stenugnsbagarn kom förbi med en stor kasse bröd av olika sorter. De hade inte lyckats sälja så mycket igår under snöstormen, (de har bara öppet på helgerna nu) så nu vallade han runt till oss omkringboende. Det är ju inte fel, men mycket var det och eftersom det är en och en halv person som äter mjukt bröd här i huset, och bara en gång om dagen, gick vi åter till svärmor, eller ”ao” som Tittilila säger om farmor med två limpor. Sen var det dags för dagens biltur, jag måste ju prova! Den gick till de unga bönderna, nytillskotten i bygden, som dagen till ära hade en trasig utgödsling, igen. Min make var redan där och kröp i skitkulverten, (yes, very nice indeed ) och Mackenbröderna kunde säkert behöva lite gott, stenugnsbakat bröd i all bedrövelse. Det mottogs med så många tack så jag bad dem lugna sig till slut!

Nu känner jag mig mör, inte rätt mör, utan kort och gott mör och orkar knappt röra mig, men i morgon är det säkert bättre, OM jag får sova!