Recept på begäran av Agapanthus!

Det här receptet har jag använt i sex-sju år och hittade det Land, tror jag. Då var det skrivet för rabarber, men man kan som sagt använda äpplen eller plommon också, eller blanda.

1 liter skurna frukter

2 röda lökar

5 1/2 dl strösocker

1 krm cayennepeppar

1 krm chilipulver

1 kanelstång

2 msk ättikssprit

3/4 dl vatten

Skär frukten du ska använda i mindre bitar, (inte jättesmå, rätt grovt ”hugger” jag dem) Hacka löken och blanda alla ingredienser i en kastrull. Låt koka på svag värme, (vid kastrull, för liten gör att det tar ÄNNU längre tid) utan lock tills massan tjocknar. Det tar 45 min-2 timmar enligt receptet, ännu längre enligt mig. Ös upp på rena, varma burkar och sätt på locket. Förvara svalt.

Chutneyn är färdig att ätas efter cirka 2 veckor och håller sig 3-6 månader. Jag har ätit min efter 8 månader och lever ändå. Inga smakförändringar alls, bara jäkligt god.

Det blir inte så mycket på en liter, (det kokar ju ihop rejält) och jag gör ofta dubbel sats. Chutney är gott till nästan allt! Kyckling-, kött och grönsaksrätter.

Lycka till!

Just nu går jag likt en Ferdinand och luktar på blommorna, (nej, då nyser jag, men tittar) och njuter av bisurr, hemägg och annat som hör våren till. Sitter liksom inte och reflekterar så mycket, ni vet, har djupa tankar om huruvida jag bör kolla fickorna innan jag slänger in tvätten, hinner gå ner mera i vikt innan bröllopet och om natten ska bli torr för dottern Ni vet ju hur djup jag kan bli angående bakning och amning och … ja, livet här på landet som bonnkälling i mina absolut bästa år! Nu ÄR jag, inga tankar, inga måsten men en massa lust på det där som finns utanför fönstret, sol, luft och kacklande höns.

Fast guben har givit mig arbetsförbud innan elektrikern kommer och fixar elen i nya garaget. Jag som var så inspirerad! Och nåt annat kommer jag inte mig för att peta med, kanske ska se till att bli lite skitig och sätta de där lavendelfröna som ska frysas och donas med i många veckor framåt?

Eller så kanske jag ska gå en promenad, men den lusten har farit sin kos, jag vill bara vara hemma!

Nu ska jag i alla fall söka upp en riktigt skön hängmatta/gunga till stora lönnen här ute. Det är som gjort för att slappa där med en god bok under det kommande lövverket i värmen.

Inte slutar jag att blogga, jag ska bara supa in lite inspiration i Moder Jords famn!

Ett sista baktips bara, blanda i lite äppelmos och kanel i sockerkakan och ni blir säkert nöjda, eller gör en tigerkaka med apelsinmarmelad i den ljusa smeten, eller en kardemummasockerkaka med lite apelsinskal i… det har jag gjort idag, attans så gott!

(En anledning till till denna bloggtorka; Jag har haft två rejäla utmaningar i mitt andliga arbete denna vecka, så nära demoniska som man kan komma utan att ändå vara där. Ska se om jag blir sugen att skriva om det sen i Mediala bloggen. Tufft har det varit. Jag gillar inte att ta arbetet med mig in i fritiden, men vissa fall hamnar där en stund ändå!)

Som ni kanske minns så har vi mist två kalvar denna grymma vår, det är inte kul för en fattig bonde, stort minus i budgeten, det är ju faktiskt ett jobb också, och en livstil. Men… idag har vi fått TVILLINGAR och den lille som föddes förut i veckan, som var det minsta som fötts i lagårdarna här på gården, är pigg som en liten kalv ska vara. Ytterligare en kom ju dagen efter, han var dubbelt så stor som den lille, och han var normal.

Jag var helt inställd på tre timmars jobb idag och kom igång klockan sju vid spisen bara därför. Jag vet ju att ska nåt bli gjort här så ska det göras fort. Oavsett om jag jobbar eller inte så är jag seg på eftermiddagarna. Så jag körde igång med kaviarkransen, men utan gelantin så det blir en kaviar/räk-röra istället, MYCKET gjorde jag för plötsligt blev jag sugen på bakad potatis. Potatisen är tvättat och inpackad. Vitkålssallad har jag också gjort, inte till bakpotatisen dock men till framtida middagar. Kikärtsbiffar med koriander och curry sprider härliga dofter i huset och döljer mökdoften från de nykokta äggen. I biffarna glömde jag dock chilin och drämde i med en rågad näve pumpakärnor också. Goda, mycket goda! Det får bli min frukost, som jag ännu inte ätit. Tänkte vara en god nästanhustru och vänta in nästanmaken. Han får oftast äta själv både morgon och kväll på grund av lagårdstiderna.

Det är lååååååååångfredag… jag undrar, ställer man om till sommartid i helgen eller är det nästa helg?

Lite väder; solen skiner, det snöar och är helt vitt… kring nollstrecket… lite vind, nordliga ser det ut som. Blå Vårstjärnor sticker envist upp ur den vita snön, jag håller på blommorna!

Julhelgen tenderar bli väldigt lång i år då den föregås av en alldeles vanlig helg. Igår hade vi smakpremiär på Spridda Tankars glögg och jag måste säga att den var mycket god. Inte så söt som köpt starkvinsglögg och lagom stark. Än har vi inte tappat upp dem, det är ett litet dilemma med flaskor som vi inte direkt har, men jag ska ta tag i det nu idag.

Det ska jag även göra med en tredje sillsort (det lutar åt Saffranssill  om inte Livsglimtar kommer med ett bättre förslag på sin Matgladsblogg.  Potatis har jag kokat till rödbetssalladen så jag ska ägna en stund åt den och även göra en vitkålssallad som blir lite ”ojulig” då jag ofta saknar grönsaker på julbordet. Brysselkålen äter bara jag och den såg så vissen ut i affären så jag hoppade över den. Rödkål är det ingen som äter så den har aldrig stått på vårt bord. Däremot har vi en annan specialitet här i vårt hem; på julskinkan, som vi alltid äter på mjukt tunnbröd som jag redan sagt, har vi stark Gotländsk senap OCH äppelmos. Brytningen mellan senapen, sältan i skinkan och den lite syrliga sötman i äppelmosen är mycket god, prova!

Idag blir det lite städning, dammtorkning och juldukar som ska strykas. Sen känner jag mig helt nöjd med vad jag fått ihop till årets julbord. Känns skönt att kunna ta det lugnt flera dagar före jul så här.

Snön lyser med sin frånvaro på taken, men glögg, pepparkakor och ädelost igår vid teven gav mig den julstämning jag så länge saknat. Dofter och smaker kan verkligen locka fram känslor inom en.

På julafton fyller mosters man 60 år! Grattis Tommy! I år hade jag velat vara hemma mera än någonsin, fest med släkten brukar bli extremt roligt. Men, men… jag valde en bonde på Gotland och sitter fast på ön på vintern. Åka ifrån honom på julen vill jag inte, eller… han skulle inte bli glad över det, så jag stannar och åker upp i februari istället.

Dags för rörande av risgrynsgröt innan bonden kommer in från ladugården och sönerna vaknar. Det blev ingen skinkmacka igårkväll som jag lovat ungarna så den ska jag skära upp också. Den blev så jäkla liten, nästa år ska jag ha en halv gris till jul, det är för trist med dessa köpta, färdigsaltade skinkor. Säger som Tittilila gör nu sjuttioelva gånger om dagen, ”jag kan”, jag kan göra det själv så mycket bättre så nästa år får det bli så.

För övrigt kom vi till en kompromiss angående julklappsutdelningen. Tittilila får öppna några julklappar under dagen, och guben går tidigare i lagårn, så vi tar tomten på kvällen i alla fall, men inte så sent.

Nu vet jag hur det har luktat hemma hos Spridda Tankar i ett antal veckor! När jag kom hem igår kväll efter att ha varit uppe i Bygdegården och hjälpt med möbleringen inför kvällens 60-tals fest trodde jag guben hade supit till i sin ensamhet. Men jag kunde inte riktigt utröna vad han hade kunnat tänkas inmundigat.

Så slog det mig att det var Spridda Tankars glögg, ja, eller vår egen egentligen, som la ett rusets dimma över huset. Sönerna har härmed deklarerat att de inte tänker vistas på nedervåningen till ”det där” är borta. De lär förtvina, de redan magra kräken. (Jo, kräk, de hade hängt upp Teddy utanför garagedörren, så OM inte min älskade gube hade upptäckt det hade jag fått en hjärtinfarkt när jag klivit ur garaget och fått den dinglande rakt i nyllet. Jag blev galen ändå, och skällde ut dem, med min riktigt arga stämma. När jag pratar lugnt och lågt, då är det allvar! De försvarade sig med att de inte visste att jag skulle iväg på kvällen och att de räknat med att jag skulle komma utifrån idag på morgonen och se musen, inte inifrån igår kväll och få den rakt i ansiktet. )

Hur som helst så luktar här jul, glöggjul. Och det luktar gott, men som när saker jäser, lite mycket.

Idag ska jag sova, för ikväll ska jag på fest. Det är en privat stor fest med band och hela köret, i 60-talsanda. Det blir första festen på nästan tre år, så jag SKA iväg, jag VILL verkligen iväg. Men guben är inte pigg, han har åkt på mina baciller och är tjock i halsen, jag är tjock i halsen men kan känna mig riktigt frisk med alvedon i kroppen. Det är ju skillnad på män och kvinnor… Det känns som han redan bestämt sig för att inte gå. Då får jag ju gå själv.

Jo, förresten, jag svimmade inte i stan igår, men det var nära. Inte en traktorbutik på besökslistan. Inte för att vi hann mysa så mycket, det blev en snabb lunch på Borgen, och så rusning ut och in ur affärer. Inte mycket klappar blev fixade ändå, men födelsedagspresent till ettan som fyller år på onsdag, men då kör han skrot till Västervik så han ska firas nästa helg. Då han dock vet att han får en micro så har han bett om ett besök även nu på söndag. ”Man kan ju inte leva utan micro!” Deras gick sönder häromdagen.

Jag har ett stoooooort dilemma! Vad ska man köpa till guben? Vad ger ni till era makar, män, fäder, ni som har några?

Nu ska jag klä mig, det var lite kallt här idag.
Kram på er!

Tyra skrev att hon var en hejare på att laga mat men inte kunde baka alls. Idag har jag fosterhemsplacerat min Azalea, som jag fick av mina elever som tack för mitt tålamod på datakursen. Det är bara att inse, vissa saker ska man inte ge sig på, som en blomma som behöver vatten!!! HELA TIDEN! Nej, jag behöll amaryllisen, för den ska jag nog klara av, och sen har jag mina orkidéer som jag lärt mig hantera, och övriga tåliga växter. Vissa saker är man bra på, andra saker gör andra MYCKET bättre, och det ska man unna dem, eller hur?

På samma sätt som jag lätt fastnar i bloggens värld när jag sätter mig här vid datorn, (som står så lägligt på köksborden numera så jag kan plocka ur HALVA diskstället och sätta mig en stund…hm) fastnar jag i mina handskrivna receptböcker. För sju år sen fick jag skaffa mig en ny, men den innan har varit med sen jag var 19 och sen har jag en Vår Kokbok med skrivsidor längst bak, så där börjar egentligen min resa.

Det finns recept från alla svärmödrar, (jag är ju inne på den tredje jag!) och från vänner som både kommit, fortfarande finns, men också dem som försvunnit längs med vägen. Här finns tvåans första hemtagna recept från just andra klass på en potatissoppa, jag minns han var så stolt! Och mosters äckligt goda kalljästa bullar. Mina egna reviderade recept och tant Yvonnes snabba saffranspannkaka. Ex-man nummer tvås underbara kusin Märta, som skickade en sån fin dress till Tittililas födelse är ingen kokamor, men hon gjorde en så ljuvlig mjukpepparkaka, modell snabb och smidig, och den finns med. Eivys pralinkakor och Kletevas kladdkaka från ex-mans systerdotter. Det är nästan mera stimulerande för minnet att se i mina handskrivna recept än i fotoalbumet!

I den senaste har jag också skrivit i datum när jag bakade och små anteckningar om hur det var just då, och jag upptäckte igår till min förvåning att jag visst haft ryggskott förut! 2001 för att vara exakt, den 9 december, då jag ändå tog tag i pepparkaksbaket efter nuvarande svärmor. Det receptet tror jag baske mig jag ska lägg ut här för nu har vi bakat, jag och alla barnen, både de stora och små. Degen är så lätt att kavla och det var faktiskt riktigt roligt och de är så goda!

Svärmor Veras goda och lättbakade pepparkakor.

1 1/2 dl sirap, 1 1/2 dl socker och 150 gram smör smältes försiktigt i kastrull.

Lös upp 3 tsk bikarbonat i lite hett vatten, (jag kokade i ett glas i micron) och rör, rör, rör, tills det löser sig, (vilket det inte gjorde helt för mig så jag avslutade med att hälla i det i den smälta socker/sirap/smörblandningen. Det fräser bra )

2 tsk kanel, 2 tsk ingefära och 1 1/2 tsk nejlikor hällde jag i assistenten och sen i med mjölet, 5 dl till att börja med, och sen i med allt smält, igång med maskinen, sen blev det ytterligare knappa 2 dl, men var försiktig med mjölet, den ska vara lös och kladdig!

Hällde upp massan i en skål och efter degen svalnat in i kylen minst ett dygn.

Den var stenhård idag när jag fick för mig att vi skulle baka, vi fick mejsla ur den ur burken, men efter lite knådning och så lite mjöl som möjligt till utbaket.

Lätt att kavla och goda och spröda, i alla fall dem jag kavlade, sönerna tyckte det var urtrist så deras är lite tjockare, men goda då också!

”Mamma, varför skriver du jämt att vi är så snälla på din blogg?”, frågade tvåan medan jag stod och skällde på dem när de började skära ut obscena figurer i pepparkaksdegen. ”Ni är ju det”, sa jag, och skällde lite till. Sen gick de över till lätta figurer som små, små grisar och hjärtan istället. ”Ja, men du skäller ju alltid på oss”, kontrade den lilla uppkäftiga sonen. ”Det är för att ni är så jäkla störiga”, svarade jag.

Vi käftar och munhuggs och retar gallfeber på varandra hela tiden. Guben har vant sig nu, men med tanke på det stillsamma hem han kommer ifrån så sätter han fortfarande maten i strupen ibland när vi vässat våra tungor alldeles på tok för magstarkt för honom.

”Vi är värre än familjen Osbourne”, har ungarna sagt många gånger. ”Tänk om de skulle rigga upp kameror här och spela in oss, dom skulle tro vi både hatade varandra och att vi inte var riktigt kloka”.

Så är det nog, vi kan inte vara utan varandras skäll, gnäll och pikar. Men samtidigt så får jag fortfarande kramar av mina barn och de ställer upp och hjälper till utan större knussel när det kör ihop sig. Som i fredags när vi tog köttet, och igår när jag stod med händerna i saffransdegen samtidigt som Tittilila vaknade ute i vagnen med helt igenkorkade ögon. Då tog hand om henne tills jag kunde släppa taget om baket och de tog över diskningen, sista plåten i ugnen och sen även köttbullssmeten, så att jag kunde sätta mig i soffan och bara vara med henne.

De ÄR fantastiska och jag menar, tvåan klargjorde att han blir nog kvar hemma ett bra tag nu, fast han har bostad i Visby. När guben kom in igår kom de båda ner och berättade för honom hur hemskt synd det hade varit om Tittilila när hon inte kunde öppna ögonen och hur skönt det var med små barn som snart blir glada igen när såna saker händer. De är så känslofulla, så omtänksamma och fina!

Ja, ni får fortsätta läsa om hur otroligt snälla jag tycker mina söner är, för det tycker jag. Sen har jag ändå anledning att skälla och domdera med dem cirka tio gånger per dag, men jag tackar dem och berömmer dem minst det dubbla också!

NU ska jag fortsätta plocka ur diskstället, steka biffar, istället för köttbullar och baka Bondkakor, mitt alldeles egna recept, ingen ”gammal” svärmors

Ok, here goes… Ett mycket snabbt överlägg med mina två hjärnceller och mig själv har jag kommit fram till att jag gjorde ungefär så här när jag komponerade mina linsbiffar eller vad man ska kalla dem.
Cirka 5 dl röda linser mixades med 2 ägg, halv röd färsk chili, 3 msk kaiplök, (eller purjolök eller någon annan lök) 1 tsk salt, och lite mera chilikrydda på burk, men det är ju en smaksak.
Det blev en väldigt ”blaskig” blandning så jag kokade även gröna linser och ställde in ”röda röran” i kylen till nästa dag, då hade de gröna linserna kokat och kallnat. Mixade dem och de ”klabbade” ganska ordentligt i min mixer, en ”magic bullet” (som funkar halvbra men ändå används flitigt här i hemmet.) Det innebar att vissa av de gröna linserna blev ordentligt mixade och geggiga medan andra nästan var hela, (vilket var det bästa så här i efterhand, gav tuggmotstånd och lite att ”bita i”.) Det vispade jag ner i röda röran med cirka 3 msk majsmjöl och det blev en kanonsmet.  Gröna linser, ungefär lika mycket som röda, cirka 5 dl. Kokta.
Ja, sen stekte jag i rapsolja och de blev lite som raggmunkar, tunna och lite krispiga och vansinnigt goda. Kryddiga och mumsiga.
Passar nog perfekt med pizzasallad som jag gör så här;
strimla vitkål, (mycket) och några morötter, (dem brukar jag strimla med potatisskalare,det blir goda breda strimlor) och ev. paprika och purjo.
Koka 1,5 dl vitvinsvinäger, 1,5 dl kallpressad rapsolja, 1/2 dl socker, 1 tsk salt, mycket dragon, (en tredjedels burk, minst) och några puffar paprika pulver. Slå detta hett över strimlade grönsakerna och sätt på tätslutande lock, (bör gå göra i påse också, knyta igen den sen) Sen tar det inte lång stund innan salladen minskat till en tredjedel av sin storlek, då brukar jag hälla upp i ny burk och sluta till. Skaka och se till att grönsakerna får av det blöta då och då. (Jag låter salladen stå i rumstemperatur medan den svalnar, eller mjuknar, men sen ganska snabbt in i kylen.
Salladen är godast efter dag två, men går faktiskt äta efter nån timme när det som nu är färsk vitkål.
Lycka till!