Det verkar som om jag missade THE programme igår, alldeles självvalt dessutom. Tyvärr så har maken hakat på Kändisdjungeln istället och det är inte heller kul.
Alltså, allvarligt, vill vi se detta? Det finns NORMALA människor som lever i andra länder, det kunde ju vara intressant, att se hur man finner sig i ett nytt land. Men Anna Anka, (syster med Arne, no doubt about det, också en elak, bitter jävel) och gänget, och hovreportrar som äter skit för, ja, för vadå? De verkar ju inte lida alldeles för hemskt där i djungeln.

Sen såg jag några minuter på Roast igår, när Pernilla Wahlgren häcklades… jag menar, gör gärna narr av hennes längd, hennes reklamkarriär men jag ser INGET roligt i att hon, precis som jag, blivit misshandlad av före detta äkta make. Det kanske jag inte är rätt person att lägga mig i, men jag vet att med 25 år i backspegeln till min före detta misshandlande make, no, inte kul, inte då, inte nu, aldrig! Varje dag blir en kvinna ihjälslagen av en äkta man. Var är humorn?

Kanske är jag sällsynt ickepositiv just nu, men jag tror inte det. Jag hade kanske inte reagerat med sån avsky om jag aldrig blivit slagen av en far, en man… ja, det finns mycket att säga. Jag gillar våra komiker, flera av dem, inte alla. Men nu när de startar en svensk variant av Roast så fattar jag inte alls alltid hur man tar upp roliga ämnen att grilla huvudpersonerna med. Som sagt, Wahlgrens karriär inom reklambranschen, den är värd att förlöjliga. Och nog är det lite von Trapp över familjen Wahlgren, det går ju inte neka till.

Jag gick och la mig i stället och sov illa, vaknade värre än så och fick kasta mig ur sängen för att ta Tittilila till tandläkaren. Jag har ingen ork i kroppen och jag försöker intala mig själv att det krävs mängder av energi till att läka en bröstkorg som är trasig ungefär överallt, (på grund av misshandel, plats för skratt, eller inte?) Jag tappar lusten till allt, hela tiden. Att inte känna igen sig själv är jäkligt jobbigt.
Pratade med Ninnibeth och hon ifrågasatte om jag verkligen tar det lugnt? Och det kan jag lova er, allt annat går inte. Jag kan liksom inte gå förbi smärtan och tröttheten och pressa mig även om jag absolut vill!
Åkte till gymmet för den där vanliga mysenergin som jag alltid får där, men inte ens det hjälpte. Tränaren lovade dock att om jag inte dök upp den 19 oktober skulle han hämta mig. Han påpekade också att jag måste acceptera att jag inte kan träna nu. Ett revben hade väl gått, men när det varit löst lite överallt är det extra viktigt att det får läka. Suck!

Ja, humorn och livsglädjen, nej, det finns det lite av i mitt liv nu. Känner att jag inte vill se människor i ögonen, inte vill prata väder och annat vardagsprat med folk.
Solen skiner varje dag och sommarvärmen håller sig kvar, men jag orkar inte njuta. Fy för den lede, det här är inte jag!!!

Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Ni får förlåta mig för mina fördomar, men nu skriver varje tidning med skvallertema om Kicken i Puddles och Carola och jag är heeeeeeeeeelt fast! Jag kan liksom höra dem prata! Kan NI tänka er en konversation mellan dessa två?

Jag vet, det är taskigt av mig att fundera över detta överhuvudtaget, självklart har Kicken sin image och Carola har… ja, Carola är Carola helt enkelt. Men det är en relation som inte ens den högste kunnat räkna ut på förhand.

Osannolika relationer, (en sån lever jag ju själv i så jag vet en hel del om att vara två väldigt olika personer) är bra, så OM det är nåt seriöst kärleksförhållande på gång mellan dessa två osannolika själar så GRATTIS!

Apropå det, maken blir mer och mer lik mig, han sprang ut spritt språngande näck ut i pannrummet igår innan han gick och la sig! Ni fattar inte hur otippat det är! Inte var han på lyset heller. Vi pratar mannen som är fullt påklädd jämt, som sitter i tevesoffan med långkalsonger och jeans till midsommar. Vi har faktiskt snö på hela tomten här, (igen)!

Att jag är lite galen, det är ju ingen nyhet, men han!?

Ja, liksom Carola och Kickennyheten, maken näck utomhus, (sommar som vinter faktiskt) är av samma dignitet.

Idag ska jag hålla seans, återkommer kanske om det. Jag har vrålont i kroppen, men som ni märker är jag på väldans bra humör.

En sak till som jag snappat upp i en tidning, en normal fyraåring ställer cirka 400 frågor på en dag, nu väntar jag ivrigt på att någon ska räkna ut hur många miljoner ord de säger, för jag orkar inte räkna! Sen hoppas jag att min tre och ett halvtåring är som en normal fyraåring för ska frågorna bli fler och orden likaså fram till hennes fyraårsdag i höst, ja… Hon pratar hon, hela tiden.

”Nu är jag frisk mamma! Det är bara ETT problem… jag låter så här när jag andas!” och så andas hon ”snarkigt” för hon är ju fortfarande lite täppt…

Jag håller med, att hon är frisk och att hon kommer låta bra alldeles snart.

Jag säger bara Echinaforce.

Den här veckan har varit stressig, knappt varit hemma och fick städa klockan sju på morgonen för att överhuvudtaget hinna med att kratta undan hösten INOMHUS. De é roligt att bo på landet när höstkladdet sätter in, NOT! Fast jag ska inte klaga, ni får aldrig in mig i en tätort.

Nåt nytt? Ja, son ett och tre har nya flickvänner, Björn Ullveus blir sockengranne och själv ska jag ut och markbesikta i morgon med guben, han gillar nog sin bredkäftade groda han

När jag har nåt vettigt att säga återkommer jag, alla veckor kan ju inte bli så här, och jag har verkligen inte tid med Olle, men jag tror hånflinet börjar klinga av, han visste inte vilken envis tantu han försökte sig på. Ska han ta över ska han banne mig få smaka på motstånd!

Ha en skön fredagkväll!

”Kööööööööönt” brukar Tittilila säga, när nåt är skönt. Som solen, eller ”gota i toffan” är också ”köööööönt”. Enligt mig, tämligen nyligen upptäckt, är det ”köööööööönt” att springa i ett stilla regn, riktigt ”kööööönt”. Nu eftersvettas jag som en fräsch gris och idag har jag fått en ny insikt; ”Om man går ner till storlek 38 är det bra att köpa nya trosor också!” Förvisso håller jeansen dem uppe i vanliga fall, men i träningsbrallor finns inte det naturliga stödet om det är storlek 42 som sitter på. Nu kan det låta som om jag tappar det mesta på underkroppen nu för tiden, (jag syftar på mitt senaste bloggbesök av Ninnibethklanen när jag droppade kjolen ) men jag försvarar mig med att jag springer ensam med hunden i en inhägnad skog.

Men inget kan hindra mig och längre än till byxornas gren åker de ju inte och innan jag gick upp på vägen igen drog jag upp dem under armarna och sprang hem Där upptäckte jag två valpbilar bakom lagårn, men de drog snabbt från platsen när de såg mig, (BU!) men kom faktiskt tillbaka sen och knackade på. Bakom lagårn står nämligen en skrotad bil som en kompis till ettan ”tappat” här. Den drar valpar till sig som flugorna dras till gödselstacken precis intill. Det kliade dock i mig att påpeka för en av bilförarna att han hindrade mig att köra om honom genom att kryssa över hela vägen en gång när jag skulle in på akuten med Tittilila. Jag vet att polisen fick tag på dem och att de ”pratat” med dem men inte kunde göra mera. Hade den händelsen varit mera aktuell hade jag nog skrotat honom nu, men trots att jag är en Oxe är jag inte alltid långsint.

Nu ska den här ”svettapan” (vi kallade tränande människor för det när vi var unga och lata och hängde i lekparken vid Idrottsgymnasiet i Järpen, utom när Ingemar Stenmark tränade balansgång med bar överkropp i biblioteksparken precis bredvid ) in i duschen. Det tog nästan 40 år, men slutligen insåg jag tjusningen med att ta ut sig frivilligt

Mötte en av pamparna i bygden nu när jag åkte hem från dagis. Ni vet väl att Socknen jag bor i är ett ”inneställe”? Hit släpar sig bratsen under partyveckan i Visby och besöker trakten med kohagar och lyxrestaurang och hotell. I solglasögon som täcker alla påsar runt ögonen virrar de runt ungefär som Ozzy himself; ”Shaaaaarooooon”. Det är det jag älskar med den här socknen, här kan allt hända. Det är det jag hatar med den här socknen, här kan allt hända!

Pampen hälsade glatt på mig en gång förra veckan, jag insåg genast att han såg fel, han hejar inte ens på mig när jag jobbar ute hos dem. Men… *ler fult här* han har köpt nån sån där jeepaktig bil, och han får sträcka sig från tårna för att nå över ratten Det kostar på att vara på topp, och jisses så löjligt det ser ut

Annars känner jag mig rätt snäll idag, fattig, (därav skadeglädjen) men snäll och lycklig. Det är redan över tio grader och ska väl bli lite svalare idag, men solen den skiner, tupparna gal av glädje över gräset jag slängde in hos dem igår, (ja, alldeles vanligt gräs, annat gräs misstänker jag det finns dem som odlar också här).

Jag ska hämta Gunilla och ta med henne på picnic i kohagen. Det är underbart därute vid det gamla torpet och kalvarna kan inte motstå att hälsa på oss.

Ha en fin fredag ni också, i morgon landar Ordalaget här på ön och … jag funderar på att smyga på dem i skogarna, jag är så nyfiken, nervös, förväntansfull och … jäkligt nyfiken! På söndag ska vi ses, och jag struntar i om hon är förkyld, men tyvärr kommer jag kanske inte krama henne då

Tant Tagg, Ordalaget är en annan bloggare, och du, alla växter jag fick verkar trivas och ha det bra. Höstanemonen som jag fick under högsommaren i fjol var inte borta, den vissnade ner direkt när jag planterade den, men den är på gång nu trots allt!

Här blommar mer och mer, en pion från Uttern kommer med röda skott, även vivan jag fick av henne i 40-årspresent. Nu blir jag snart 44 om några veckor och i morgon fyller MAMMA ÅR!!! Puss på mamma Önskar hon var här och fick njuta av vårens prakt, hos henne är det fortfarande nästan en meter snö, utom utmed husväggarna, usch och fy!

Ja, men, kram på er!

Rena länsfåtöljkänslan av att sitta på Jurps gamla rygg faktiskt, men det är klart, man är smidig som en järnspis när man ska upp. Man och man förresten, JAG heter det!!!

Det var kul, vi blev ledda och Tittilila satt framför mig och njöt. Det gjorde jag också, njöt alltså.

I övrigt så känner jag mig riktigt trött idag, tror det är en kombination av allergi och förkylning som snurrar i kroppen. Täppt är jag och använder Nezeril som andninghjälp. Tänker på Sofia Wistam och andra som nyligen gått ut i pressen om att de missbrukat nässpray, varje gång jag puffar till i näsan. Jag har träffat Sofia en gång på en fest, jag har ingen lust att tänka på henne alls…

Lillteta har ätit som en häst idag också, det har hon gjort sen vi kom hem! Före tolv idag hade hon hunnit med tre rejäla mål, fil, flingor, bönbiffar, makaronpudding som hon toppade med en hel tallrik yoghurtglass och sen även en tallrik mangobitar. Hon är ”hunnu” hela tiden nu, hon, som på sin höjd petat i sig lite nötter, en halv prinskorv i stöten i sitt liv. Att åka till Jämtland och bli sjuk vände hela den trenden verkar det som, och tacksam är jag även om varannan timme verkar vara lite väl ofta för mat. Men hon äter ju, begär inte bara utan faktiskt äter, så jag låter henne äta, hon hittar väl sin rytm så småningom. Just nu sover hon, i bilen, där hon somnade när jag skulle på kontoret och kopiera lite till guben.

Ute blåser det, (supplajs, supplajs, not!) och är tio grader varmt, soligt. Ser så skönt ut, om man är döv och halvblind. Inte lika skönt när man väl är ute. Men när vi red var det skönt, med den varma hästen under sig.

Ha det gott, idag är det 100 % Tittilila som gäller. Bloggen får jag ta en annan dag!

Kram! (JO, jag har sett blåsippor idag, kolla mobila bloggen för bevis!)

och jag har nyss sett Tv 4 vädersprognos och de hade en ny presentatör och han såg onekligen skiträdd ut. En annan presentatör som de hade förut i sommar han schabblade bort presentationen så till den milda grad att han till slut bara la av mitt i presentationen. Dagens nykomling log i alla fall och fortsatte. Ja, jag har varit med i teve en gång, och jag borde kanske ha fått lite tunghäfta och lite kameraskräck, men se det fick jag inte. Jag tänkte överhuvudtaget inte på kameran. Det var synd, jag skulle ha darrat och rusat ut, med tanke på hur jag såg ut. Där och då insåg jag att jag inte är fotogenisk, not at all. Jag menar, jag kan se rätt bra ut i spegeln, men förevigad på bild så är det inte riktigt lika bra.

Äsch, jag har inget behov av att bli tevekänd heller så det kan vara som det vill med kamerakärleken. Fast det har gjort att jag tackat nej till övriga ”uppdrag”, nej, nu ljög jag, jag har filmats tre gånger, en gång blev det sänt, en gång blev det inget av det och den tredje gången blev det visst någon dokumentärfilm på en dokumentärfilmsgala. Den har jag inte sett, och lika bra är det. I fyra dagar hade jag starka lampor uppgillrade i min sal och följdes varje steg jag tog. Det var kul, men jag har som sagt inte sett det färdiga resultatet, tror förresten att Tant Tagg har gjort det.

Det finns även en Högskoleuppsats skriven om mig, den har jag läst, och den var riktigt rolig att läsa. Ämnet var folklivsforskning Man är ju lite egen

Jag har inte gräddat bondkakorna, de hinns i morgonbitti. Jag är morgonmänniska, (jag skrev inte morgonpigg! för det är jag inte!), nej, jag är morgonmänniska i den bemärkelsen att jag får saker gjorde på förmiddagen, från morgonen. Sen tacklar jag av och släpper fram den lata delen av mig, den är rätt dominant…

Nej, här ska jag inte sitta ikväll. Tittar runt lite och säger härmed god natt till er…

Kram

Boken Martina-koden är avslutad, den var lagom kvällslektyr efter kvällarnas nattningsprocedur utanför sovrummet. Brukar sitta från nån minut till 15 minuter tills hon somnar. Så även denna kväll, men med datorn i knät nu, när Martina-koden är slut. Och jag måste säga att den är rätt kul. Tycker inte ni som funderat på att läsa den ska hoppa över det, men nåt litterärt storverk är det inte, och jag, som är omsvärmad i min socken av hispiga halvkändisar kan bli lite trött på ”stilen”. Det känns, (och jag kan ha fel!!!) som Martina är ungefär lika fladdrig som två av mina andra småkända kvinnliga grannar. Som dom som ropar ”Nej men heeeeeeeeeeej älskling” till mig när vi möts utanför Stenugnsbageriet.  Bara ordvalet får mig att slå bakut och bli vrång. ”Men Guuuuuuuuuuuud vad länge sen vi sågs, åååååååååååh, är det här lilla Tittilila, så sööööööööööööt, hon borde göra bebisreklam!”

Visst är de människor som alla vi andra, de lever bara i en helt annan kultur än en lantlolla som mig, och det är okej. Jag kan gärna heja och prata, till och med ta en kaffe eller ett glas vin med dem, (det känns nästan som om vi är små pittoreska inslag i deras glassiga värld). Jag önskar bara att de någon gång var lite lugna. Jag får stressmage av deras tempo. Det kanske bara är jag, men det känns lite överdrivet.

Jaha, då var jag alltså negativa Nisse igen, men som sagt, Martina-koden är rätt kul, men går i en jargong som jag ser lite mycket av här i min chica socken numera. Men visst, det är kul att ha varit på kändisfester och sett ”dom” på ”riktigt” ena dagen och köra höbalar andra dagen. Inser man bara att man INTE är bästisar, trots att deras attityd stundvis kan tyda på det.  Jag menar heller inte att de medvetet är skitstövlar, det är kulturkrockar. Här gäller ett muntligt avtal, ett handslag. Det fungerar inte så i deras värld. Det är fel, men ändå förståeligt.

Tänk så ofta min blogg skenar iväg och blir nån sorts analytisk klagosång Jag vill inte vara cynisk och var inte heller det för sju-åtta år sen när jag började ”frottera mig” i kändisvärlden, men har faktiskt blivit det. Jag håller en sund distans för att inte bli utnyttjad och sårad.

I vår socken fanns knappt kändisarna för tio år sen, nu har jag bott granne med många av Sveriges ”kändiselit” (vilket jävla ord egentligen). Det blir lite annat klimat i byn av dessa människor, jag kan inte neka till det.

Nu sover prinsessan Tittilila, guben är nyduschad och det är dags att hålla honom lite sällskap i soffan. Han och grabbsen har rivit garaget idag och i morgon (jag håller tummarna) kommer grävaren och river bort buskaget så jag äntligen får en fin tomt igen. Uteplats och nyansad syrénhäck ska ge ljus och lite nytt i min trädgård. I mitt nästa liv ska jag bli landskapsarkitekt, det är roligt och en relativt ny ”hobby” för mig.

Ha en skön kväll, här skiner ännu solen och vi har haft vattenkrig med sönerna och Maria och Victoria var också mer eller mindre frivilligt indragna. Kanske kommer ändå sommaren, än är inte kalenderhösten här!

Kram på er!