Den stora frågan i mitt huvud just nu är huruvida jag ska orka, klara av, att köra upp till Jämtland efter nästa helg… och jag som är oövervinnerlig, klarar allt slår snart pannan i bordet av frustration.

Älskar att köra bil, i maj när jag var upp över en långhelg gick det jättebra! Roligt, lättsamt och med världens bästa resesällskap, Tittilila. Samma resa ska nu genomföras igen, och jag som blir totalt slut efter en sväng på fem mil enkel väg till Visby känner mig såååååååååååå ledsen!

Det är också tänkt att jag ska stanna hos Ninnibeth nästa helg, något som vi ser fram emot och vill, och där i krokarna har jag också lite kunder som vill träffa mig… hööööööööööööögt berg! Allt känns som höga berg nu.

I morgon åker jag och skruttan till Oskarshamnstrakten och hälsar på yngste sonen och hans blivande fästmö och ska för första gången träffa hennes föräldrar. Utan bil, det kommer bli bra, även om jag är trött som en död och inte håller en hel dag, eller ens en halv om man ska vara petig. Sen åker vi hem på söndag och laddar batterier, jobbar lite och åker över till nästa helg… är det tänkt.

När planerna sattes var jag skitdålig men kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara i det här usla skicket fortfarande när resan vara så nära förestående. I morgon är det fem veckor sedan jag dunsade i golvet och spräckte högra sidan av bröstkorgen. Många brott blev det och jag har lärt mig att det är en skada icke att rekommendera. Jag skulle vilja ha en fjärrkontroll och ”rewinda” mig bakåt i tiden till den fredagen och göra den så ogjord. Det finns säkert en person till som skulle vilja det, men det är jag som fortfarande tvingas leva i det ögonblicket.

Jag har i alla fall kommit så långt så det är skönt att vakna, alltid något. Det tar en timme, påklädning och så vidare, så är stunden verklighet. Sen varje minut resten av den dagen! Jag har nog aldrig haft så dålig kondition som idag, men i det är jag ändå så övertygad om att jag kommer igen. Har också gått upp några kilon på grund av stillasittande och tristess, (som jag gör att jag äter mera än vanligt, det vet jag sen flera år tillbaka). Oroar mig inte så mycket för det heller, jag har gått ner förut, och om jag inte går upp mera nu så ordnar det sig snart.

Var förbi gymmet häromdagen för att hitta den där glädjen som jag alltid får av tränaren. Men faktum är att han är lika ledsen han och då är det svårt att stötta mig. ”Fy fan Märtagreta, (sa han inte men typ), du som var i sån fin form!!” ”Jo, jag vet”, sa jag och så suckade vi lite och tittade sorgset på varandra och suckade igen. Tittilila ville att jag skulle träna, ”mamma, du vet ju att du måste träna när du har ont” sa hon, som hon uppfattat. För så är det ju för mig, i vanliga fall. Har jag antydan till fibroont, eller mina skadade muskler smärtar, ja då brukar jag säga till Tittilila att ”nu måste jag åka och träna så jag blir av med värken” och hon brukar jubla ”jaaaaaaaa” och hålla sig nära tränaren medan jag tränar. Hon älskar gymmet och tränaren lika mycket som jag gör.

Jag är medveten att mina inlägg nu färgas väldigt mycket av elände och tråkigheter men för tusan, jag kommer tillbaka! Och det är en vecka kvar till åttio mil (nästan) bilkörning och idag, idag har jag pratat med ett alldeles bedårande litet Trollbord som jag knappt visste vad jag skulle tro om och som var… helt underbart! Jag har också åter träffat en kund som är mig så kär, fast jag glömmer mellan varven att hon finns och hon gav mig jättedos med utrensande och kurerande medikament och jag har mått jättebra idag. Hemma igen kom tröttheten och det slog mig att jag inte har rensat energierna sen allt det olycksaliga hände.

Så typiskt, jag tjatar på mina klienter att rensa, rensa, rensa energier, efter sjukdom, gräl, allmän dålig stämning, men så går jag här, själv i ett hus, så fullt av kaos sen den händelsen.

Men det är aldrig för sent, nu ska jag tända rökelser och vara den häxa jag är!

Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Ja, så var man då hemma igen, lite seg, fortfarande rödögd av alla pollen som jag liksom tänkte bort när jag bokade resa i slutet av maj till mitt kära Jämtland. Här är värsta tiden över, men jag gillar ju mina allergier så mycket så jag ville ha lite mera liksom, not! Dessutom så är björkarna dominerande där uppe och björk är mitt största aber under pollensäsongen.

Men det var gott att få komma hem några få dagar. Jag har sprungit i skogen, glott på de ännu snöklädda fjällen, glott på folk… oj så jag glor på folk när jag kommer hem…

På Ica glor jag på en lång dam i 60-års åldern som står i hörnet vid korvar i mängder. Jag vet inte varför jag fastnade för henne, varför hon var ”globar”, för jag kände inte igen henne. Annars glor jag på alla jag känner igen men inte vet vilka de är i alla fall.

Damens mobil börjar ringa, någon ”käck” dansbandslåt och hon fumlar i vindjackans fickor innan hon glatt får upp mobilen. Det  är kanske därför jag glor, hon ser så glad ut, går och skrattar lite för sig själv där bland korvarna…

”Ja” vrålar hon föga disktret till svar och sen lyssnar hon, stannar upp och utbrister; ”NÄ! Köss katta i rompa, je kom!” (Kyss katten i rumpan, jag kommer direkt!)

Här börjar jag också le men slutar glo innan skrattet tar över och går vidare in mellan hyllorna med bönor och burkade grönsaker.

Jag har inte åkt runt en massa och träffat folk. Jag har joggat i skogen med hunden och även promenerat i snabb takt med min mor i de så vackra skogarna. Tänk att man ska flytta från en plats för att se skönheten!

Bilresan upp i onsdags gick så bra, trots den enorma trafiken. Resan ner igår gick ännu bättre, tack vare den lugna trafiken. (Tack för kaffet och hundmotionen Ninnibeth! )

Jag har världens bästa unge! Hon har tålamod som få, hur lugn som helst och helt nöjd med att sjunga, rita, lyssna på musik och läsa böcker i nio timmar i bil. Henne kan man resa med och maken konstaterade i morse att hon förmodligen har bättre tålamod med resande än han har. Ha! Han gnäller när han åker in till stan ju! Tittilila är lätt att resa med på båt, tåg, flyg, tunnelbana, pendeltåg och nu är även lång bilresa testad, Tittilila har världens bästa restålamod! Hennes far har inget så …

Några dagars bortavaro har resulterat i en explosion i trädgården, av blommor förvisso, men ogräset har verkligen jobbat duktigt i min frånvaro. Så här åker handskarna på idag!

Ha en underbar dag!

Termometern visar 16,5, solen skiner och det ser helt fantastiskt ut… men det blåser rätt friska västliga vindar och det verkar som om det inte finns lä någonstans på gården! Men tvätt nummer ett är redan torr, jag passar på att köra sängtvätt idag när vädret är på den sidan. Och så springer jag omkring i kortkort och linne bara på pin tjiv som man säger i Jämtland. Det är ju varmt och soligt…

Dottern har ingen större lust att vara ute och hon verkar lite loj, vilket bara kan bero på att hon sovit för mycket! Hon vaknade klockan nio i morse! Jag låg också kvar tills dess, allt annat verkar ju knäppt, när man aldrig får sova klokt, men samtidigt så var det svårt när jag egentligen var pigg bra mycket tidigare

Hon sjunger Old Mc Donald had a farm idag och alla djur heter Parrot på Engelska, det har hon bestämt i samråd med pappa! Så katt, hund, höna, ko och så vidare, heter ”Parrot”… mamma får inte bestämma idag, eventuellt i morgon, men när det gäller far och dotter vet man aldrig.

Hoppas dagen blir fin och inte är lika windy hos er!

och snart går färden hemåt ön igen.

Jag har blivit ombedd att dementera ett tidigare inlägg, angående mannen i husets sjukdomstillstånd och mitt påstående att han var ”värst drabbad på grund av sitt kön”. Detta föranleds av att nu är mamma förkyld och tamejtusan, så kvinna hon är, hon är riktigt dålig. ”Ööööh” och ”Åååååh” är det man får från henne nu. Hon ”dopade sig” och åkte med och handlade i eftermiddag men i övrigt har hon inte gjort många knop.

Tittilila har lite hosta och verkar gå på nåt irriterande uppåtmedikament efter en natts mycket god sömn. Hon är pigg, tänder på alla stubiner och är glad och charmig, allt på en gång. Just när man skulle behöva ha henne lite lugn för mommas skull. Styvfar verkar piggare fysiskt men trött och klarar inte heller av ”tusen-frågor-från-en-treåring-köret” just nu.

Själv är jag Trött, med stort T efter en sjuk vecka, framför allt Tittililas sjuka vecka, (kom ju väldigt lindrigt undan själv) och hade velat slappa i sängen hela dagen. Istället har jag lekt i snöhögarna tills snön letat sig in överallt under kläderna och jag inte hade några fötter kvar så vitt jag kunde känna. Det var inte så tokigt det heller även om jag inte blev mindre trött förstås. Tittilila var synnerligen nöjd med våra rullningar och bergsbestigningar.

Nu är sista helgen på resan här och jag har fullbokat när jag kommer hem, (jag har varit saknad på Gotland av flera än maken). Har helt enkelt fått in massor med bokningar under min bortavaro, tack och lov, (kanske den nedåtgående trenden vänt för mig nu?)

Ikväll blir det Let´s dance, sen sängen antar jag, jag ska faktiskt jobba i helgen lite kort också. Måndag däremot blir ingen lek, sex kunder på en dag, (notera särskrivningen, den SKA vara där )

och värst drabbad är morfar med sin astma och allergi, (och inte att förglömma, sitt kön). Han nyser så den stora manngårdsbygdnaden skakar och fortplantar vibbrationerna till rullstensåsen gården ligger på. Jag känner ingen som nyser som han gör, det är rent märkligt att björnen sover i sitt ide här utanför i skogen.

Tittilila har haft en kruppnatt, natten mot igår, och det var en av de värsta kruppanfall hon haft. Mamma blev så rädd så jag vågade inte ens visa hur orolig jag var. Fast det kan jag ju inte visa ändå då det är viktigt att få barnet lugnare, trots att hon inte kan andas klokt varken på in- eller utblås. Gud vad man lider med ett kruppbarn, (eller sjuka barn i allmänhet) men just andningen… jag vet själv hur lätt det är att få panik vid ett redigt astmaanfall.

Nu lugnade det sig och febern gick snabbt ner och igår och idag är det bara den kraxande rösten som skvallrar om att hon haft krupp. På min stadsresa igår, på grund av jobb där, inhandlades suppositorer av både Ipren och Alvedon om hon skulle få mera feber. Köpte även Voltarentabletter till mig själv och min höft då den smärtstillande salvan inte hjälper vidare bra här uppe i backarna.

När vi ändå är inne på eländes elände kan jag meddela att blodtrycket bara duckade första dagarna för att åter toppa sina värden. När jag kommer hem försöker jag än en gång byta läkare och ta en diskussion om eventuell medicinering. Med ”dumdoktorn” orkar jag inte det, och inte ids jag ta upp höftproblemet heller, som nu hållit på sen första veckan i oktober.

Positiva sidan är att Tittilila är på underbart humör och att mina föräldrar hade en ljuvlig dag med henne igår med mig ”ute ur huset”. De var alldeles lyriska när jag kom hem och Tittilila hade somnat så lätt och faktiskt sovit gott hela natten.

Idag ska jag försöka få tag på en gammal klasskompis och se om hon kan ta en fika med mig. Sen ska jag kika in hos första kärleken och säga hej innan vi troligen åker ner till moster och hälsar på. Jag har verkligen legat på latsidan när det gäller att träffa folket här uppe och får det nog lite körigt sista knappa veckan. Annan klasskompis ska hälsas på i helgen någon kväll, han ringde igår. En tjej som jag inte umgicks mycket med, (hon är lite yngre, men hon har en äldre bror som jag var småförälskad i och satt och fnittrade hos i tidig tonår) skulle jag vilja träffa också. Vi försökte få ihop det igår i stan men hon satt i möte längre än beräknat. Kanske kommer hon upp i helgen då hon har sina föräldrar här i byn.

Ja, det var en lite småsjuk lägesrapport, ögoninflammation, snoriga näsor, hosta och krupp, det är som det är, men humöret är på topp hos det flesta. Man vet att man har ett hjärta som pumpar på varje gång styvfar nyser, för hur van man än är så flyger man i taket när han kör igång!

hade kunnit vara bättre men vem orkar bry sig.

Klev upp klockan sju och då var här bäcksvart och i knutarna ven hårda vindar. Har legat hela natten i Tittililas säng då det var dags för den oroliga natten igen, (hon har sovit kanon varannan natt nu) och därmed knappt kunnat röra mig och jag har så förbenat ont i höften så … jag kammade mig inte ens. Drog på mig full mundering vinterkläder och broddar och gav mig upp i skogen i mörkret längs en liten snutt skogsbilväg som korsar kraftledningen. Brant som tusan är det upp dit och inte ser man mycket heller innan solen tagit sig över alla fjällkammar men det gjorde inte så mycket.

Bara att gå där i total tystnad med knarrande snö och inte veta om skuggorna är älgar eller enbuskar är vederkvickande.

Hemma blir man ju serverad frukost, efter önskemål, även om Styvfar har lite svårt att ta min kosthållning. Det är mycket han som lagar maten här och trots att de själva äter lactosfritt så blir han förvirrad. Jag äter ju allt, bara väldigt lite kolhydrater och jag föredrar ägg till frukost. Han är även lite nojig över middagsmaten men den är ju inga problem med om han ger tusan att reda med mjöl… och inser att jag inte äter fyra potatisar till köttet eller fisken. Oftast äter jag ingen utan äter vanlig mat med grönsaker istället. Tänk att det kan bli så provoserande.

Tror ärligt talat både mamma och han inte riktigt vet vad de ska tro när jag äter det som traditionellt verkar farligt, (som fett) men skippar blankt en riskaka till kvällsteet. Jag vet inte vad som krävs för att en dotter ska tros på, jag menar, de ser ju hur mycket jag gått ner men fattar inte att det kommit av att jag äter i princip bara kolhydrater som kommer från grönsaker.

Nåja, sen har jag snyggat till mig och sen gick jag och la mig en bra stund på spikmattan innan Tittilila märkte att jag var borta och kom med dockan Alice som var ”lite gnällig och behövde välling”.

Nu ska  jag på apoteket och köpa någon smärtstillande kräm för höften, tabletter funkar faktiskt sämre.

Ha en god måndag, här finns inget på schemat men jag är lite rastlös och måste hitta på NÅT!!!

”Du vet inte hur bra du har det”, sa grannbonden till min make igår efter att grannen försökt ha lite kul åt att maken blir gräsänkling i dryga tre veckor snart. ”Då får du också känna hur det är att äta som en ungkarl” varpå maken berättade att det var ingen fara. Jag har lagat extra mycket mat nu i någon vecka och fryst in portionsvis, lasange, jansson, stek med sås, kycklingfilé med mera, med mera.

”Du vet inte hur bra du har det!” sa grannen till maken och när maken berättade det för mig gick det inte ta miste på den malliga minen samtidigt som han menade att det var nästan oförskämt sagt. ”Nähä, det var ju sant, du har ingen aning om hur bra du har det!” kontrade jag, för det vet han banne mig inte.

Tittilila la sig klockan sex i går kväll och sov till åtta i morse! Inte ett pip på hela natten, vi har sovit kungligt hela familjen och sånt värderas högt i vår familj.

När hon sen satt på toa sa hon; ”Du, man blir så kall i magen av fil. Det är inge bra att äta fil när det är snö ute.”

Det lät som något momma skulle ha sagt och jag frågade om vi skulle prova någon annan gröt än risgrynsgröt idag, ”en som man äter sylt till?” försökte jag och det lät ju bra, tyckte hon. Så jag kokade dinkel/havregrynsgröt och eftersom hon ville ha rårörda lingon på så fick hon det.

Men det blev som med min goda potatismos, direktretur. Så nu kokar jag risgrynsgröt i alla fall. Jag tycker Tittilila har blivit duktig med maten nu men när det inte går så vänder det för henne. Så hemgjord potatismos och havregrynsgröt går absolut inte.

Idag ska jag dra in ved och det känns skönt. Solen skiner, det är nära noll och snön lyser vit på taken.

En fin Trettondag önskar jag er alla!

Har ni sett min nya header? Fotot togs igår på mina föräldrars gård och det är Åreskutan ni ser i bakgrunden.

Nu har jag och maken letat flygbiljetter på nätet och jag blir nästan arg vad det skiljer i priser. Det gäller att kunna leta och ha tålamod för att hitta rimliga priser. Från Gotland kan man inte flyga, trots all jäkla reklam om hur extremt billigt det är! Försökte boka från Gotland, det kostar nästan 3000 kronor extra, för två flygresor som tar ca 30 minuter. Suck!

Så det blir båt och buss till Hufvudstaden och lite umgänge i en förort några timmar, beroende på hur länge de vill ha oss där och sen flyg Arlanda-Östersund. Den 15 januari flyger vi upp och stannar till den 3 februari Åh vad jag längtar!

Så tack Tomten, för det var väl du som fick maken att plocka fram kontokortet?

Vilken natt, orolig, både vad gäller Tittililas nattskräck men mina drömmar, (jag fattar inte att jag hinner drömma!) har varit hemska.

Drömde att min andra pojkvän, som jag var tillsammans med hela gymnasietiden, hade fått tillbaka sin cancer. Träffade hans mamma, (träffar alltid pojkvännner från förrs mammor i drömmar) och hon berättade att det ”tärde” på honom och hans familj.

Jag har knappt sett honom sen den dagen jag ganska ruttet lämnade honom. Jag brukar säga att är det något jag kommer ångra på min dödsbädd så är det hur jag betedde mig mot honom den gången. Det var bara mors och good bye, efter tre år, ingen förklaring alls. Han fattade ingenting, förstås…

Hur som helst, för några år sen fick jag veta av en kund att han hade haft cancer men mådde bra. Senare mötte min mamma honom på en mack där hemma och han såg ut som hälsan själv, och glad och sprallig, som vanligt. (Han var en av de roligaste människor jag hade träffat, nu vet jag ju inte, 25 år är lång tid, men jag förmodar att han fortfarande har den där glimten i ögat.)

Men i drömmen var inget bra, och sånt här kan verkligen äta på mig. Det kliar i mina fingrar när jag drömmer om människor på det här viset. Några har jag faktiskt kontaktat, första pojkvännens mamma sa åt mig i en dröm att jag var absolut tvungen att kontakta hennes son, det gjorde jag och vi har fin kontakt idag. En tjej som jag bland annat gick i samma klass som och sedan fick vi barn ungefär samtidigt kontaktade jag, vi har bara sporadisk kontakt, men det kan bli mera.

Nu är det alltså mitt förhållande som lämnat de djupaste spåren i form av domedagssamvete som spökar. I drömmen försökte jag ta kontakt, men familjen låg i skilsmässa och turbulent var bara förnamnet. Dessutom var han sjuk då, igen. Mamman var så där rak och tydlig som hon alltid varit. Bad mig inte direkt kontakta honom, men berättade om hur jobbigt de hade det.

Jag hoppas jag någon gång får chansen att prata med mitt dåliga samvete igen, han var en så fin människa och jag lämnade honom för mina söners far, som visade sig vara en riktig psykopatgalning. Så underligt livet kan bli, men barnen skulle ju komma och dem ångrar jag aldrig!

Idag har jag ryggvärk som heter en massa svordomar och duga. Har legat i ett hörn av Tittililas säng, som en makaron. Vi ska gratta en tant idag, hon är rätt sjuk och behöver verkligen lite uppmuntran.

Tomtegröten, (risgrynsgröt för er som inte vet att det är tomtegröt ) står och puttrar på spisen. Dagen till ära har jag kokat den på lactosfri mjölk och tänkte faktiskt äta allt annat än GI idag. Jag är redan så kass i magen då mina fibertabletter är slut sen flera dagar tillbaka. Trodde jag skulle klara mig utan dem, men nu känner jag mig värkbruten och ballongfull så i morgonbitti är det först apoteket och sen Visby och två healingar som ska utföras.

Åh, jag måste berätta, i torsdags fick Tittilila en adventskalender från mormor. Det var en sån med luckor och en liten leksak bakom varje lucka.

Hon fick öppna brevet och sen har hon verkligen längtat till måndagen. Jag är så imponerad över hennes tålamod. Var beredd på gråt och tjat, men icke, hon räknar dagarna, och strålar. Lucka nummer ett är noga rekogniserad, tvåan också… och tänk, när sista luckan öppnas kommer tomten!

Jag tror det är bra att lära sig längta, men hade det blivit kris, hade hon inte förstått det här med dagar och kunnat räkna, ja, då hade jag inte plågat henne. Men min tjej börjar bli stor!

En fin första advent önskar jag er alla, jag önskar speciellt Znogge goda nyheter, så friden sänker sig hos henne, tänker på dig så mycket nu. Har en kusin som ska åka hem, enligt de planer som fanns alltså, på onsdag från Thailand. Det är många ungdomar som åker utomlands första gången och då just till Thailand. Kan tänka mig att det finns många oroliga föräldrar i vårt land just nu.

Julen handlar om friden, låt den komma till alla, (en hopplös önskan, men man får önska!)

Det är snökaos, enligt maken och det har han även tutat i dotra Ja kära nån, snökaos och fem centimeter snö, inte i min värld, men har man vuxit upp på ön så… Jag önskar så att vi någon gång kunde komma ifrån så han fick se riktig vinter hemma i Jämtland, men det är ju svårt med två fulla lagårdar och sex timmars lagårdstjänst varje dag.

Idag ska vi ut också, men just nu håller jag på att massproducera matpajer. Det drar ihop sig för slakt och då hittar man lite smått och gott som i alla fall kan användas till pajer. Gott är det ju, så det blir paj på skinka och även paj på resterna från igår. Tvåan ska få några i morgon också när jag skjutsar svärmor in på röntgen i Visby.

I natt klockan två vaknade Tittilila och kunde absolut inte somna om. Klockan tre hade jag försökt ignorera henne länge och frågade till slut om hon var kissnödig. ”Nä, jag är hunnu” kom det med ett pip. Suck! Men jag förstår att hon var det för igår var det tji att få i henne mat. Efter en trött överläggning med mig själv gick vi upp så hon fick en macka och ett glas mjölk. Sen kissade hon också.

Hon är märklig denna unge. När hon sen vaknade klockan åtta i morse så är hon varken hungrig eller kissnödig! Klockan nio satte jag henne på toa i alla fall och några droppar kunde hon pressa fram, filen gick knappt i henne och halva mackan ”råkade” hamna i hundens mage istället.

Nu ska sista pajdegen, den glutenfria, göras, sen går vi ut i ”snökaoset”. Tänkte lite fel, eller troligen inte alls, när jag började med de vanliga degarna, hade jag tagit det ”the other way round” hade jag inte behövt diska av allt mellan, men jag kan ju inte gärna baka glutenfritt i samma kärl efter jag bakat den ”glutenfulla” degen.

Det blåser rätt mycket idag, men ut ska vi, och gå vilse i snökaoset. So, I might be back