oj så sjuk jag är! Feber; hela 37,1 grader, då är jag lullig, då min ”normala” temperatur ligger på under 36 grader.

Jag känner mig som en gammal hösäck i bröstet och halsen svider och till min förtrytelse är jag hungrig, men vill inte ha något! Så jag pillar i mig en ostbit då och då…

Irriterad blir jag också att maken får utryckningar åt alla håll och kanter, JUST idag, när jag är så sjuuuuuuuuk! (att han alltid får det och att jag faktiskt åtminstone fattar att trasiga saker i grannlagård måste fixas, det är en annan sak. Jag är allt jag inte vill/brukar vara, idag!)

Åtminstone glad att jag fick nåt konstigt ryck igår och lagade alldeles för mycket mat så det räcker även till idag. Stå vid spisen nu, det orkar jag inte och främst, bör jag inte.

Jag blir så sur när jag är sjuk! Jag vill kunna röra mig, träna, orka med Tittilila när hon sjunger och ropar och kastar sig ut genom dörren iförd endast nattlinne, långkalsonger och stövlar för att hoppa i löven! Istället är jag just sur, vrålar; ”Men herregud! Inte kan du gå ut så där!” och dämpar henne i onödan. Man behöver inte skrika åt barn för att de ska fatta, det vet jag ju, men idag…

Jag var inte mycket piggare igår, men tog i alla fall en lång, snabb promenad i går morse… och insåg snart att det var lite dumt, eller på ren svenska, jävligt korkat! Det var sen förkylningen drog ner mot bröstkorgen. Jag vaknade lika tidigt i morse… tänkte en stund, ”vad kan en lugn morgonpromenad göra?”

”Ingenting!” är mitt självsäkra svar. Jag tror INTE det är farligt att gå ut när man är sjuk, om man orkar det! Vi har bara ett liiiitet problem, JAG kan inte gå lugnt! Jag kan inte överhuvudtaget röra mig i lugn takt! Om jag inte har ett gäng knäckta revben eller är döende i hög feber förstås. Men bara då!

Summa sumarum, och i min ständigt målmedvetna självpepp, ”jag är måhända dum, (och nu därför råförkyld) men … jag är snygg! eller… i alla fall inte ful! (makens åsikt, eller försök till komplimang!)
Host, väs och snörvel från en något negativ Ödrake!

och jag är faktiskt medveten om det, det känns i kroppen att vi är halvvägs in i veckan, måndagens totala seghet har bytts mot en envis hoppfullhet. Jag har lite jobb och ett läkarbesök på schemat, för tränat, det har jag redan gjort.

Jag lyfte inga 40 kilo, pressade inget alls i benpress, dog nästan i crosstrainern, men… när jag var klar kunde jag konstatera att ALLA muskler inte var borta! I flera övningar som jag körde idag, (armar, axlar) hade jag inte alls tappat.
Okej, jag har liiiiiiiiiite ont nu i bröstkorgen, men det är lite det. Jag har dessutom hellre lite ont av träningen än lite mera ont av löjliga saker… som jag SKA klara och kommer att klara bara jag får igång muskulaturen igen. Jag lider fortfarande av nervsmärtor ute i huden ibland, efter en hel dag på benen ungefär. Då känns det som bröstet, inklusive bröstvårtan är helt hudflängd… det är nog den värsta smärtan jag varit med om!

Rörmokaren ska jag till den andra november, och jag känner mig bättre i de lägre regionerna idag (och igår eftermiddag). Det är samma där, sen jag fick Tittilila har problemen hopat sig och min kontakt med min Rörmokare, (bara han som jag härmed tänker stava med stor begynnelsebokstav) har varit många. Han är så bra han, han bagatelliserar ingen smärta, eller oro. Det har tidigare, ofta kvinnliga, rörmokare definitivt gjort. Som en sa när jag kom in efter femte missfallet, ”äsch, det är naturligt att få missfall, det ser vi varje dag här…”… Jo, för mig var det liksom jobbigt i alla fall!

Idag känner jag i alla fall att det finns hopp om livet. Det återvänder så sakteliga till det normala. Efter träningen åkte jag hem och kokade en stor kastrull broccoli, i brist på pumpa! Ninninbeth och Dagdrivarn, jag är pumpasugen, era recept, tack!!!

Och hörni, tro inte på dem när de pratar om övergödning och sånt. Jag matar dottern ibland, när hon är för trött, men mina hantverkare, nä… de kunde själva och sen vet ju i alla fall ni som lagar mat hemma, hur otroligt skönt det är att INTE göra det! Både Ninnibeth och Dagdrivarn har fört mig till paltkomans värld, och hos Ninnibeth får man svenskkubansk mat man inte trodde fanns och som är så god så man blir tokig. Nåt så tråkigt som pumpa till exempel, höll på att bli min död där nu sist! Jag vill härmed meddela att de åt alldeles själva, jag bara lagade lite mat jag!

Den stora frågan i mitt huvud just nu är huruvida jag ska orka, klara av, att köra upp till Jämtland efter nästa helg… och jag som är oövervinnerlig, klarar allt slår snart pannan i bordet av frustration.

Älskar att köra bil, i maj när jag var upp över en långhelg gick det jättebra! Roligt, lättsamt och med världens bästa resesällskap, Tittilila. Samma resa ska nu genomföras igen, och jag som blir totalt slut efter en sväng på fem mil enkel väg till Visby känner mig såååååååååååå ledsen!

Det är också tänkt att jag ska stanna hos Ninnibeth nästa helg, något som vi ser fram emot och vill, och där i krokarna har jag också lite kunder som vill träffa mig… hööööööööööööögt berg! Allt känns som höga berg nu.

I morgon åker jag och skruttan till Oskarshamnstrakten och hälsar på yngste sonen och hans blivande fästmö och ska för första gången träffa hennes föräldrar. Utan bil, det kommer bli bra, även om jag är trött som en död och inte håller en hel dag, eller ens en halv om man ska vara petig. Sen åker vi hem på söndag och laddar batterier, jobbar lite och åker över till nästa helg… är det tänkt.

När planerna sattes var jag skitdålig men kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara i det här usla skicket fortfarande när resan vara så nära förestående. I morgon är det fem veckor sedan jag dunsade i golvet och spräckte högra sidan av bröstkorgen. Många brott blev det och jag har lärt mig att det är en skada icke att rekommendera. Jag skulle vilja ha en fjärrkontroll och ”rewinda” mig bakåt i tiden till den fredagen och göra den så ogjord. Det finns säkert en person till som skulle vilja det, men det är jag som fortfarande tvingas leva i det ögonblicket.

Jag har i alla fall kommit så långt så det är skönt att vakna, alltid något. Det tar en timme, påklädning och så vidare, så är stunden verklighet. Sen varje minut resten av den dagen! Jag har nog aldrig haft så dålig kondition som idag, men i det är jag ändå så övertygad om att jag kommer igen. Har också gått upp några kilon på grund av stillasittande och tristess, (som jag gör att jag äter mera än vanligt, det vet jag sen flera år tillbaka). Oroar mig inte så mycket för det heller, jag har gått ner förut, och om jag inte går upp mera nu så ordnar det sig snart.

Var förbi gymmet häromdagen för att hitta den där glädjen som jag alltid får av tränaren. Men faktum är att han är lika ledsen han och då är det svårt att stötta mig. ”Fy fan Märtagreta, (sa han inte men typ), du som var i sån fin form!!” ”Jo, jag vet”, sa jag och så suckade vi lite och tittade sorgset på varandra och suckade igen. Tittilila ville att jag skulle träna, ”mamma, du vet ju att du måste träna när du har ont” sa hon, som hon uppfattat. För så är det ju för mig, i vanliga fall. Har jag antydan till fibroont, eller mina skadade muskler smärtar, ja då brukar jag säga till Tittilila att ”nu måste jag åka och träna så jag blir av med värken” och hon brukar jubla ”jaaaaaaaa” och hålla sig nära tränaren medan jag tränar. Hon älskar gymmet och tränaren lika mycket som jag gör.

Jag är medveten att mina inlägg nu färgas väldigt mycket av elände och tråkigheter men för tusan, jag kommer tillbaka! Och det är en vecka kvar till åttio mil (nästan) bilkörning och idag, idag har jag pratat med ett alldeles bedårande litet Trollbord som jag knappt visste vad jag skulle tro om och som var… helt underbart! Jag har också åter träffat en kund som är mig så kär, fast jag glömmer mellan varven att hon finns och hon gav mig jättedos med utrensande och kurerande medikament och jag har mått jättebra idag. Hemma igen kom tröttheten och det slog mig att jag inte har rensat energierna sen allt det olycksaliga hände.

Så typiskt, jag tjatar på mina klienter att rensa, rensa, rensa energier, efter sjukdom, gräl, allmän dålig stämning, men så går jag här, själv i ett hus, så fullt av kaos sen den händelsen.

Men det är aldrig för sent, nu ska jag tända rökelser och vara den häxa jag är!

Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Att påstå att det regnar och blåser är ingen överdrift, regnet piskar där ute och jag är visserligen trött av ovädret men känner att pollenmängden fått sig en rejäl snyting rakt ner i marken och det uppväger väderkänningar av annat slag. En liten miss dock, min nya vinterkappa som åkte i tvättmaskinen efter en resa i bagaget till Jämtland hänger ute på sträcket och får sig en rejäl sköljning nu… Får se om jag får tvätta den igen sen men jag tar det lite senare när jag inte blir dyblöt bara av att tänka tanke på att gå ut.

Åkte även idag raka vägen till gymmet när jag lämnat av dotter på dagis. Jag skrev ju för en tid sen att det inte funkade för mig att träna på morgonen, men jag har ändrat mig, ändrat lite rutiner på morgonen och tar en proteindrink innan jag skjutsar så jag ska klara av att träna, sen ett äpple i handväskan så jag tar mig hem också. SEN blir det frukost, bacon och ägg idag, omelett igår, ofta rester från middagen dagen innan. Med anledning av mitt inlägg igår vill jag naturligtvis säga att vi är alla individer, men jag tror, och vet, vad det gäller mig själv, att mentala spärrar kan vara nog så svåra att bryta. Jag tror stenhårt på att socker är en drog som vi reagerar olika starkt på. Om vi INTE kan låta bli socker i till exempel två veckor utan att döda någon på grund av suget, ja då har vi nog en känslighet mot socker. Då tror jag det kan vara vettigt att vänja av kroppen vid socker ett tag, och socker är inte bara socker som socker, och godis. Bröd är socker, potatis är socker och så vidare. Det omvandlas till socker (cellulosa) i vår kropp.

Jag trodde länge att jag var sockerberoende, men jag är felbrukare. Det betyder att jag har inga mordtankar på grund av sockersug, men jag kan vräka i mig om jag är trött, stressad eller största orsaken, uttråkad. Då kan hela min kropp skrika efter toksnabba kolhydrater, (det vill säga socker). När jag sedan ger mig hän, då blir jag ettrig, trött och får ont i magen, (trots att jag inte ätit för mycket). Om jag äter socker andra gånger, tar en glass till exempel, min akilleshäl, då försöker jag göra det på ”full mage” för att undvika sockerruschen.

Jaja, nog för den här gången om GI och viktresor, men jag lär återkomma. Satsar på ytterligare tio kilo ner, men det får ta den tid det tar, just nu vet jag inte vad jag väger, jag tränar så hårt så jag vågar inte väga mig då jag vet att jag går upp i vikt. Det är lätt att stirra sig blind på vågen och bli deppig på grund av den. När jag började på gymmet för fem veckor sedan provade jag ett par träningsbyxor där som jag inte fick på mig alls. Dem köpte jag för en vecka sen och de sitter perfekt, men sist jag vägde mig hade jag gått upp 4 kilo! Nu har alltså vågen förpassats för att undvika nojor i mitt arma huvud!

Nu ska jag städa av lite, jag ska vara viktcoach åt en tjej som kommer hit vid två för första mötet… hoppas jag kan inspirera henne och att hon vill detta tillräckligt mycket för att hoppa över sina tankespöken. Övervikt sitter nämligen i hjärnan…

Får ibland frågan hur jag gjort för att gå ner i vikt och svarar, ”typ GI” och förklarar att jag INTE ätit bröd, pasta, ris, potatis sen jag började i januari 2006 mer än någon enstaka gång.
Jag har antagligen skrämt iväg 99 % på det sättet från att prova själva. Sen hjälper det inte om jag försöker säga; ”men jag var också tokig i pasta men saknar det inte alls”… folk vågar inte testa ”typ GI”.
I mina vänskapskretsar testas allt UTOM ”typ GI” verkar det som…

Så när jag läser i dagens Expressen om snabb-GI så undrar jag hur många som hakar på? Finns det flera som vågar testa, är det bara så att mina bekanta inte vill ens testa om man kan leva utan bröd och pasta, åtminstone en tid?

När jag skriver/säger ”typ GI” gör jag det för att jag valt att i princip helt skippa snabba kolhydrater som potatis, ris, pasta och bröd. Jag äter allt annat med gott samvete, även om jag föredrar att pilla i mig ”ovanjordsgrönsaker” numera, (men självklart äter jag kolrötter och dylikt på hösten i grytorna). Men jag äter gärna gräddiga såser, (om än inte JÄTTEMYCKET) och unnar mig ALLT om jag verkligen, verkligen känner för det. Det konstiga är att det man ”kände för” förr inte alls behöver dyka upp i lustcentrat igen. Jag har helt klart fått nya, och bättre, favoriter inom smaksensationer. ”Typ GI” påminner om en ständig ”snabb-GI” linje men det tycker jag inte. Jag har ju också blivit tvungen att helt skippa mjölprodukter på grund av att jag i och med viktnedgången blev känslig för gluten. Glutenfria alternativ är lättare att avstå, mycket är inte gott helt enkelt. Som tur är går det fortfarande baka en god kladdkaka som dessutom är glutenfri. Där har vi något som jag absolut unnar mig ibland. Jag är ju fortfarande ett hormonstyrt monster en gång i månaden och det KRÄVER sina sötsaker! Numera äter jag däremot min kladdkaka med gott samvete! Jo, för är det något jag lagt av med så är det matrelaterat dåligt samvete. Jag tänker; ”Okej, jag åt en liter glass, (typ) so what? På´t igen bara!” Glass är för övrigt min akilleshäl, jag får unna mig med måtta där, den lusten verkar inte heller vara lika hormonstyrd utan mera ren lusta! Men idag faller jag inte på ”vanliga” strutar och pinnglassar, (utom möjligen Sias pistageglass på pinne då, som tack och lov bara finns att köpa på ett enda ställe här på norra Gotland ) Nej, idag är glass riktig glass, kulglass i lyxiga smaker och det finns ju inte överallt heller, vi pratar egentligen bara Glassmagasinet i Visby hamn. Där har vi min akilleshäl och dit är jag inte allt för ofta.
Men hur som helst, detta inlägg skulle handla om GI, jag är ett levande bevis på att det funkar. Synd att så få av mina nära och kära vänner och släktingar inte vågar prova, för GI gör det möjligt att äta gott, lyxigt om du vill, billigt om du måste, men alltid gott och ÄNDÅ gå ner i vikt. Var bara ytterst sparsam med bröd, pasta, potatis och ris! Jag unnar alla som vill, (observera det, alla som VILL) gå ner i vikt att få göra det, det är riktigt, riktigt skönt!

Sent igår kväll fick jag en förfrågan via sms om jag kunde ge en healing idag på eftermiddagen. Eftersom jag är tämligen envis med att inte träna förmiddagar, (har försökt, men det blir aldrig bra, jag behöver frukost och lunch innan) så ryker nog träningen idag.

Kroppen vill gärna träna, men huvudet dunkar på nåt enormt idag så det är säkert smartare att vila lite. Jag vet varför jag har ont i huvudet, en ovanligt knölig natt har det varit, och då är jag van vid knöliga nätter…

Mår jag inte bra själv så brukar jag uppfatta även vädret som skumt, för visst följer väderleken mig och inte tvärtom? Det är varmt, på gränsen till kvavt, men temperaturen visar bara 12 grader. Disigt, konstigt, skumt… Kanske är det väderkärringen i mig som gnäller, men denna natt med en sparkande och sömngråtande Tittilila har säkert ett med i spelet.

Jag brukar ha mycket ont i huvudet, helt klart en huvudmänniska och det har jag varit sen jag var i yngre tonåren. Jag har alltid varit en fena på att dra på mig spänningshuvudvärk. Det resulterade i att jag på högstadiet hamnade hos skolkuratorn, en virrig man med spretande grått hår som jag tyvärr glömt namnet på.

Hos kuratorn fick jag prata, visserligen, men fram för allt fick jag träna självhypnos och avslappning. Han lärde mig ”borra hål i huvudet” och låta huvudvärken rinna ut… och det fungerade! Jag är övertygad om att han som jag inte minns vid namn, är orsaken till att jag blev meditationslärare, healer och allmänt skum som jag nu är!

Ju äldre jag blivit, desto sämre är jag på att ta mig tid och gå och lägga mig och slappna av, men när jag gör det, så vet jag ju att det fungerar.

Idag blir det nog lite självhypnos och healing, innan jag ska hjälpa någon annan att slappna av.

Tröttheten sitter i, höften värker så jag blir faktiskt tokig, men jag kan meddela att tid på nya Distriksmottagningen bokats i Visby! Jo, men det fanns dåligt med tider, inte förrän den 30 april… men har man haft ont så här länge så…

Trött på grund av allergin också och de senaste dagarna har jag inte ens känt för att vara utomhus, ovanligt för mig.

Trött också på grund av alla aktiviteter och måsten… även om några av aktiviteterna verkligen varit underbara. Spa i torsdagskväll och modevisning igår kväll. Problemet med mig är att jag inte är någon kvällsmänniska och blir rätt slut av det, hur härligt det än är.

Idag ligger en hel del på schemat, både ute och inne, men just idag gör höften ondare än vanligt så vi får se vad orken räcker till.

hade mamma igår när jag pratade i telefonen med henne och hon hörde Tittilila i bakgrunden. ”Är hon inte hes? Krupp på gång?”…”Nä, jag vet inte jag” svarade jag, sanningsenligt, hade inte tänkt på att hon faktiskt lät lite hes…

Men visst, klockan halvelva igårkväll var det dags för ett kruppanfall och efter mycket velande från min sida fick hon Bricanyl istället för Mollipect, som hon fått senaste gångerna och anfallen blivit så svåra att häva. Kruppandningen gick över i ett nafs och sen har hon sovit lite oroligt, men ändå bra.

Idag kommer en man från LRF och ska vandra i skogen med mig och guben inför nåt eventuellt framtida naturreservat, (helst inte om jag får bestämma!) så jag har pratat med dagis och ska skjutsa dit Tittilila till lunchen. Hon är ju pigg som attan, lite hes efter kruppen, så är det alltid, men frisk och kry.

Här har tvättats en hel hög med tvättar, tänkt hela påsken att jag borde tvätta men faktiskt medvetet skjutit på det då det faktiskt var helg! Bra gjort va? Så i morse, tidigt, var jag igång och snart är det ju klart, fjärde maskinen åker in om en halvtimma!

Idag är det lite svalare, lite molningare, men ändå lite soligt och behagligt ute. Jag ser fram emot att gå i skogen med gubbarna, behöver verkligen röra på mig, men det går ju som det går då bröstkorgen är trött och astma/allergipåverkad. Lulla på lite grann ska jag ju klara.

Nej, nu ska jag hänga en tvätt!

Det är flera än jag som är lyckliga av vårens ankomst. Hönsen som varit osynliga och totalt oproduktiva den långa, långa hösten och vintern sprätter förnöjt i den tråkiga jorden. Egentligen hade vi bestämt oss för slakt och nyanskaffning av något bättre värphöns här på gården, men de är så vackra, så personliga och det är inget lätt beslut. Så trots att vi nu får köpa ägg tio av årets tolv månader så går de där, mina korsningar med hockeyfrilla och mår vårfint, precis som matte.

Förutom kroppen då, som är gnekig och torr idag, och jag vill inte veta om det beror på väderomslag, (till dåligt igen) eller fibro eller ren och skär latmask som protesterar över mina planer med spaden i trädgårdar, både min egen, svärmors och möjligen också väninnas. Jag ska i alla fall upp och mäta och skissa på hennes framtida trädgård, leka trädgårdsarkitekt en sväng. Jag har ju ”öga” för det, det vet jag, och dröm också, det är bara ”ändan ur” som fattas, det vill säga att jag söker utbildningen nere på jordbruksgymnasiet.

Någon pratade om mera snö igår, jag har glömt vem någon var och jobbar frenetiskt på att glömma den läskiga profetian också! Ingen mera snö, TACK!!! Förstått???

Healing och healing och trädgård, en liten distanstarot och konsultation också, om jag hinner idag. Först står nämligen frukost på schemat och då ska jag passa på att mana bort de tunna molnslöjorna som skymmer min ändå blåa himmel därutanför mitt fönster.

Ps, maken har dumpat långkallingarna på badrumsgolvet! Ni fattar va? Det ÄR vår!!!

En lång dag går mot sitt slut, en dag som varit så långt ifrån dagen igår! Hur det gick till orkar jag inte förklara nu, men gårdagen slutade bokstavligen med att jag höll på att slå ihjäl mig i vår läskiga trappa till övervåningen. Slog i mig, stukade mig, grät hejdlöst i natten. Proppen åkte väl ur helt enkelt.

Idag vaknade jag och hade fått tillbaka lite insikter jag glömt att jag hade i bedrövelsen, mediterade och mådde så mycket bättre, för att inte säga bra!

Men nu… nu är jag trött och ska sova gott några timmar!

Tung, tung snö, ungefär som issörjan i sån där isläsk, (slush) klibbigt, blött och riktigt halt är det.

Fru Vår får vänta några dygn, för här ska tydligen hållas minusgrader fram till onsdag-torsdag, men sen ska det väl för baske mig bli vår?! Till och med Tittilila är less på snön, för att inte tala om maken som röjer i bygden, med traktor, men också mycket med spade. Idag skottade jag gården och det är så äckligt tungt! Min make lider av extrem flygrädsla skickade ett sms igår, ”Beställ biljetter till solen, vi åker ikväll!” Då är han allt bra less.

Idag hade jag tänkt mig ytterligare en ledig dag att kurera förkylningen, men måste skjutsa min envisa svärmor till distriktan för omläggning av bensåret. Jo, jag tycker hon är envis, för det finns ett gäng andra distiktor som åker hem till behövande och gör sånt, men hon vill bara träffa den hon träffat hittills. Till skillnad från läkarna här på norr är distriktssköterskorna bra över lag, men nej, istället ska vi skjutsa henne minst två gånger i veckan och ja, jag är lite förbenad också för att jag vet att bensår kan ta extremt lång tid att läka. Min momma hade bensår första gången i ett och ett halvt år, sen var hon fri kanske ett halvår innan hon fick det igen. Hon kan ju ta taxi också, men… ja, jag vet inte jag varför hon inte ser till att boka det… men envis är hon.

För trots att jag idag inte har kunder så har jag jobb som jag måste få ur skallen. Skallen som fortfarande är ungefär lika tyngd som marken ute, det där slabbet lever både inne och ute med andra ord. Till min förskräckelse var även Tittilila snorig i morse, men det gick över snabbt och hon har sovit hela natten för första gången på minst tio nätter. Nattskräcken har varit hemsk sen vi kom hem från Jämtland, (förutom första dagarna) och lika hemsk är jag, jag orkar ingenting mera än det jag måste. Det vill säga jobba och fixa hushållet.

Det var så roligt på kalaset igår, barnen hade roligt och vi vuxna fick äntligen lite tid att umgås. Det blir inte mycket sånt och det beror säkert på att jag är både 20 och ”bara” tio år äldre än merparten av föräldrarna. Jag känner mig lite gammal med de andra föräldrarna, men jag lider inte av det. Det är mera ett konstaterande, jag är 45 och yngsta mamman är 26. Sen finns det ett gäng som närmar sig 40 och någon som passerat, men i dagisgruppen är jag klart äldst.

Lite frukost och sen får jag dra ut i halkan och köra tantu för omläggning.

och värst drabbad är morfar med sin astma och allergi, (och inte att förglömma, sitt kön). Han nyser så den stora manngårdsbygdnaden skakar och fortplantar vibbrationerna till rullstensåsen gården ligger på. Jag känner ingen som nyser som han gör, det är rent märkligt att björnen sover i sitt ide här utanför i skogen.

Tittilila har haft en kruppnatt, natten mot igår, och det var en av de värsta kruppanfall hon haft. Mamma blev så rädd så jag vågade inte ens visa hur orolig jag var. Fast det kan jag ju inte visa ändå då det är viktigt att få barnet lugnare, trots att hon inte kan andas klokt varken på in- eller utblås. Gud vad man lider med ett kruppbarn, (eller sjuka barn i allmänhet) men just andningen… jag vet själv hur lätt det är att få panik vid ett redigt astmaanfall.

Nu lugnade det sig och febern gick snabbt ner och igår och idag är det bara den kraxande rösten som skvallrar om att hon haft krupp. På min stadsresa igår, på grund av jobb där, inhandlades suppositorer av både Ipren och Alvedon om hon skulle få mera feber. Köpte även Voltarentabletter till mig själv och min höft då den smärtstillande salvan inte hjälper vidare bra här uppe i backarna.

När vi ändå är inne på eländes elände kan jag meddela att blodtrycket bara duckade första dagarna för att åter toppa sina värden. När jag kommer hem försöker jag än en gång byta läkare och ta en diskussion om eventuell medicinering. Med ”dumdoktorn” orkar jag inte det, och inte ids jag ta upp höftproblemet heller, som nu hållit på sen första veckan i oktober.

Positiva sidan är att Tittilila är på underbart humör och att mina föräldrar hade en ljuvlig dag med henne igår med mig ”ute ur huset”. De var alldeles lyriska när jag kom hem och Tittilila hade somnat så lätt och faktiskt sovit gott hela natten.

Idag ska jag försöka få tag på en gammal klasskompis och se om hon kan ta en fika med mig. Sen ska jag kika in hos första kärleken och säga hej innan vi troligen åker ner till moster och hälsar på. Jag har verkligen legat på latsidan när det gäller att träffa folket här uppe och får det nog lite körigt sista knappa veckan. Annan klasskompis ska hälsas på i helgen någon kväll, han ringde igår. En tjej som jag inte umgicks mycket med, (hon är lite yngre, men hon har en äldre bror som jag var småförälskad i och satt och fnittrade hos i tidig tonår) skulle jag vilja träffa också. Vi försökte få ihop det igår i stan men hon satt i möte längre än beräknat. Kanske kommer hon upp i helgen då hon har sina föräldrar här i byn.

Ja, det var en lite småsjuk lägesrapport, ögoninflammation, snoriga näsor, hosta och krupp, det är som det är, men humöret är på topp hos det flesta. Man vet att man har ett hjärta som pumpar på varje gång styvfar nyser, för hur van man än är så flyger man i taket när han kör igång!

Just nu är jag så tacksam över denna vecka som jag fullkomligt sprudlat av energi och styrka. Det känns som jag tagit tillvara den energin till fullo faktiskt.

För… idag har jag ont precis överallt. Höfterna känns som de strävar åt varsitt håll från kroppen. Båda axlarna smärtar och en lätt huvudvärk molar.

Ute är det grådisig dimma och några plusgrader.

Såna här dagar är det skönt att tänka på att det funnits och kommer att finnas bättre dagar och får jag gnissla igång kroppen så mår jag snart bättre än nu även om jag knappast får en Amazondag just idag.

Det gör inte så mycket, inga kunder, inga stora tunga jobb, inget schemalagt med andra ord. Det är skönt, för det behöver jag just idag.

Hoppas solen lyser hos er istället och att ni får en fin lördag utan en gammal gnällkropp att ta hänsyn till.

Varit och kollat blodtrycket på morgonen och det är fortfarande högt, det undre, men ändå på väg ner så efter samråd med sköterskan så avvaktar jag med läkarkontakt och eventuell medicinering. Det kan ju faktiskt vara så att det blir bra den här gången också. Ska kolla igen när jag kommer hem efter min semester och med mera fysisk aktivitet och lugn och ro har jag fått ner det en gång förut.

Apropå chokladbehovet, maken verkar också ha mens på gång, han har satt i sig en halv form! En rätt stor pajform! Jag tror han har separationsångest, alltså tröstäter, för han sitter banne mig och knaprar på nåt varje stund inomhus. Nåja, det finns ju många sätt att bearbeta känslor på och han är inte typen som kastar sig runt min hals och skriker ”åååååk inte, jag kommer sakna dig”. Gud så tyst det kommer vara i huset när vi är borta, och inga leksaker att snubbla över, inga bortsprungna saker att leta efter. Vete tusan om jag skulle klara det, men han har inget val, det är ju jag som bestämmer!

Distriktssköterskan hävdade att jag borde åkt till läkare igår när jag fick el-stöten… kolla hjärtat, men… ja, det känns inget idag så det gick ju bra ändå.