… på inrådan av Lightyliving,Moniqa ska jag nu ta och ”förklara” mig…

Känns lite tufft detta att ni alla tror att jag inte gör annat än tränar och twittrar. Samtidigt så förstår jag ju det, det kan verkar som jag bara springer, gymmar och twittrar.

Jag vaknar oftast vansinnigt tidigt, och är pigg! Detta trots att jag har rätt svårt att bli trött på kvällarna nu. Jag känner mig väldigt pigg, och kreativ, harmonisk! Vid halvsex kliver jag upp, maken och dottern sover som bäst och jag går ut i den svarta skogen och springer nästan en mil, hemma igen vid sju, då dagen bara ännu anas.

Det är så skönt! Det känns verkligen som ”fånga dagen” på riktigt om jag gör det, innan morgonstressen tar över. Jag hinner duscha, sminka mig, koka kaffe och klä mig innan det är dags att väcka dem om de inte vaknat, vilket de oftast inte har. Det är GULD, den stunden!

Tittilila ska vara på dagis klockan 9.00 nästan varje dag, då är det samling och vi brukar alltid hinna. Från dagis åker jag antingen hem, eller till Visby, där jag nu jobbar minst en dag i veckan. Jobbar jag i stan börjar jag tio, har jag däremot kund hemma tar jag sällan det före halv elva. Då har jag nästa njutningsstund, nymalet kaffe, läsa tidningar på webben, diska upp, förbereda mat.

Eller, så äter jag frukost innan skjuts till dagis och tar sen sikte på gymmet, där jag tränar och bastar lääänge, innan jag åker hem och äter lunch och tar kund klockan 13 istället. Samma här, vid lunch förbereds middag, för efter kund ska ved dras in, pannan tändas upp och barn hämtas. Trött barn.

Det finns dagar när jag inte tränar alls, de sammanfaller med mer än en kund per dag, något jag sällan har, om jag inte har en hel grupp förstås.

Jag är ordentlig med en sak i min vardag, annars är jag rätt ”planlös”, det vill säga, jag skriver sällan inköpslistor, städar inte bara på fredagar, bestämmer tider olika, men middagar förbereder jag. Inte så att jag skriver veckomatsedel, men väl alltid har en hyfsad plan redan dagen innan, så jag kan plocka upp ur frysen i god tid. Det behövs, då jag alltid lagar mat från grunden. Varken hel- eller halvfabrikat finns i mina skåp. Det tar mera tid, kräver mera planering.

När Tittilila väl är hemma är det oftast rätt bråttom med maten så hon får varva ner ”ohungrig” innan sängdags. Då myser vi i soffan, bygger lego, ritar eller något sånt. Jag kan inte räkna med att få egen tid förrän efter 20-tiden när hon väl somnat och då, då brukar jag, sätta mig och titta på teve med maken som kommit in, ätit och bänkat sig i soffan. Han reser sig inte därifrån förrän det är sängdags, själv har jag svårt för det, blir rastlös. Särskilt som våra teveintressen skiljer sig rejält. Han gillar teve som inte kräver något, jag gillar deckare och dokumentärer, och för all del också sport. Deckare kan han hänga på, dock inte så mycket annat. Hur som helst så har han makten över kontrollen och jag slötittar men går sen och lägger mig, tidigt, eller sätter mig vid datorn.

JAG tycker inte att jag stressar, JAG tycker inte att jag försummar vare sig familjeliv eller hushålls”plikter” på min träning, eller mitt twittrande. Jag avsätter inte tid för twitter, den hinner jag med ändå, ibland sporadiskt, ibland mera intensivt.
Jag avsätter däremot medvetet tid för träning, på min fritid. Det kräver i och för sig också planering, men utan träning blir jag fort ledsen, håglös. Jag mår så otroligt dåligt av stillasittande, och det är ju det jag gör i mitt jobb.

Denna senare del av hösten har jag jobbat minst sex dagar i veckan, varje kund tar i snitt två timmar, ibland mindre, ibland mera. Jag har en till två kunder per dag. NÄSTAN varje dag får jag trösta människor i olika former av sorg. Jag kan inte sekund sitta och tänka på vad jag ska ha till middag eller behöver handla när jag konsulterar. Jag måste lyssna, se min kund hela tiden. Om jag inte tränade skulle jag tyna bort. Jag har fysiska besvär bara att sitta stilla. Nu gör jag det tack vare att jag andra stunder ”springer skiten ur mig”. Det vill säga, tränar.

Det är klart att jag inte redovisar alla stunder jag sitter och slösurfar eller ligger och ser barnprogram i soffan. Jag är den typen av människa som snor ihop en kakdeg på väg till toa och hänger en tvätt, tänder upp och drar in ved samtidigt. Jag ÄR sån och mår bra av det.

Att, som i höst först bli så skadad som jag varit och sen åka på förkylningar och influensa, det tar ner mig enormt. Psykiskt på grund av ofrivilliga träningsuppehåll, och svårt blir det också ekonomiskt. Jättesvårt, då jag inte har en lönecheck som kommer den 25 varje månad.

Nu har jag turen att snabbt repa mig.

Att bloggen blir lidande tycker JAG beror på att jag har så många kunder, så många små stunder och nu har jag hållit på en hel vecka och filat bara i huvudet på nästa blogginlägg.
När jag väl satte mig tog det cirka tre timmar, avbruten hela tiden och det är inte av twitter eller träning eller ens stress, men väl barn, matlagning, bakning…

Det skymmer nu, och jag har inte dragit in ved och inte tänt upp.

Så ni får se det här som ni vill, ett försvarstal för min träningsLUST och min nyfunna kärlek till twitter och alla jag pratar med där. Lite nu, lite då, ibland inte alls, andra gånger som en virvelvind, eller virvlande fors. Just nu har jag turen att ha mycket jobb, kunna träna och dessutom göra det jag gillar, laga mat inför julen. Om några veckor ska jag dessutom bli farmor, det ni!

Jag bor ödsligt, har inga grannar som jag träffar och umgås med. Här går vi inte ut på bio, koncert, dans, restaurang någon gång. Jag träffar bara människor i mitt jobb, på dagis. Twitter har definitivt något jag saknar annars, liv och rörelse, glada kommentarer, slänga käft. Det är som en jättelik mingelfest och vi kollar av varandra, så att vi mår bra.

Jag längtar till sommaren, när alla hälsar på, när man sitter ute och äter och pratar. Umgås. Där är vi olika jag och maken, han är inte den där sociala typen precis, jag gillar lite fest ibland. Här kommer de nyår och midsommar, bara då!

Så då kan man kanske förstå att jag hinner allt, för jag har bara det jag har. Inga möten, inga fester, inga föräldrarmöten och sportande ungar heller för den delen, än. Helgerna ser ut som vardagar, både jag och maken arbetar som om det vore vilken dag som helst, speciellt han.

Nu ska jag baka bondkakor och drömmar!

Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”

Natten har jag tillbringat med två ILSKNA varulvar! Både förkylda och den manlige väldigt förkyld och fy så hemska de är! De morrar banne mig, och sprakar, och slår! Som grädde på moset går värktabletten alltid ur vid fem-tiden, oavsett när jag tar den verkar det som, och sen är det lögn i h-vete att sova gott, med eller utan mångalningar.

Jag har så ont i höften, jag är så trött i kroppen, fibrotrött, eftersom dåligt väder råder. Jag skulle behöva en bubbelpool, en bubbeldrink, en egen pass-upp och varför inte slänga in en tropisk miljö i det hela också?

Men istället ska jag nu gå ut och kasta ut skiten i lagårn, och kors i taket, MAKEN skjutsar dottern på dagis idag, sist hade jag 40 grader i feber när det hände!

Önskar er alla en fin, solig, varm och lat morsdag!

Själv har jag bjudit svärmor på grillning i trädgården klockan 13 så jag hinner inte lata mig nämvärt.

Låret/höften gör så förbannat ont och vid 3.30 i morse var jag ytterst nära att ge upp och gå ut och gå eller något. I morgon ringer jag sjukgymnasten och läkarmottagningen, jag blir så trött på att ha så ont nattetid. Det räcker med nattskräck liksom.

I morse fick jag världens goaste kramar av de mjukaste armar man kan tänka mig i morsdagspresent. Hon är verkligen underbar min lilla gumma!

inte nog med att jag inte hoppar och skuttar inför min stundande födelsedag, (jaja, lite ålderskris känner jag allt av, min första hittills) Likt en fakir har jag dessutom tidigarelagt den rejält! I mitt huvud var det tills för några ögonblick sen den nionde maj… bara så där! Detta trots att jag igår var i fas med maj månads första dag! Hur funkar jag? Det verkar ju vara nån sorts krångel i tankeverksamheten i alla fall när man både köper att det igår var den 1 maj och att jag fyller år inom en vecka?

Känner mig i övrigt som ett inte så trevligt åskmoln idag och det stämmer alldeles perfekt det, om man tittar hormonellt.

Tittilila och jag promenerade och tittade förbi både hos sommargrannar och bofasta igår. Handlade på krita på Stenugnsbageriet och tvättade flera tvättar.

Hon är verkligen inte jobbig, men det är klart, man ska inte tro att man kan sätta sig och läsa en artikel i en tidning, gå ostört på toaletten, lägga sig ner och blunda en stund… det ÄR intensivt! Så när maken kom in och jag klivit upp efter nattningen, så där vid åttabläcket igårkväll, kände jag starkt för att ta en lugn promenad. Såg en stund på” Så ska det låta” och överraskades av att Mojje faktiskt kunde sjunga och en annan av deltagarna inte… så bra i alla fall, men sen klädde jag om och drog på mig skorna. Klockan var nog 20.30 och jag sa att jag måste ut och gå lite till maken, och inga protester på det kom.

Det blev ingen promenad, jag sprang, lätt och befriande, två kilometer längs vår skogsväg och sen hem igen… när jag kom hem precis efter nio hade maken släkt ner och gick precis och la sig! Utan kommentar, teve och dator demonstrativt nedsläckt… Jag blev både paff och sur, men som vanligt så teg jag om det och satte mig igen framför teven och andades ut och svettades klart.

Nu kan jag inte svara på om han de facto var sur, eller om han var trött, men jag är övertygad om att han hade inte lagt sig så tidigt om jag häckat bredvid honom där vid teven. En sak är jag dock säker på, han begriper inte mitt behov av: 1. träning, 2. egen tid. Trots att han uttryckt att jag är bra mycket gladare när jag tränar så tycker han nog att jag ska sköta den på annan tid än den vi har gemensam… och det är klart att det kan ju även jag tycka är trevligare, men… när det inte hinns då?

Att jag sen inte ser honom mer än tio minuter vid frukost och tio minuter vid lunch, (om vi är på plats då) är också frustrerande. Tittilila frågar ständigt efter sin pappa och faktum är att han umgås med henne en kvart om dagen ungefär. DET irriterar mig OCH det gör mig ledsen. Det finns dagar när de inte ser varandra alls, trots att vi bor och sover i samma hus i en liten jäkla socken på en ö.

Nu är ju Tittilila på dagis varje dag, men helgerna tycker jag han kunde viga lite mera tid åt familjen, framför allt när han nu ser henne så lite under veckorna, men det händer inte… mer än någon halvdag per år. Det blir för lite, och det kommer en dag när han inser sitt misstag men JAG kan uppenbarligen inte göra något åt den saken.

Igår kom ingen Cellenrebell och jag vet inte om de kommer idag heller. Vad vi ska göra idag vet jag inte, kanske plocka lite mera kaip och frysa in. Ute är det bedårande vackert men faktiskt inte varmt. Så kalla vindar, vindar som knappt märks, men känns. Jag går lite i städtankar, ganska naturlig följd av mitt usla humör!

Mobilen, älskad, saknad, men i proportion till nästa katastrof, minimalt problem.

Salstaket har spruckit, hänger… vi går upp i badrummet, det gamla, äckliga badrummet… mattan har spruckit, vattenlekarna Tittilila brukar ägna sig åt där har ställt till det… Attans! Det är inte första gången, fast tidigare gånger, (två) har det, 1: frusit i samband med ett dödsfall. (Man glömde kanske elda just då?) 2: handfatet hade spruckit nere vid golvet. (Det var när jag och maken precis hade träffats och han fick sin första semester någonsin då jag tog hand om lagårn så han kunde åka på släktträff i Skåne. Han hann inte av båten förrän jag ringde, rätt hysterisk, över att taket hängde som en hängmatta. Så illa är det inte denna gång, men ändå, fuktigt, sprucket…

Det är som det är med riktigt gamla hus, detta är väl från 1600-talet från början, men flyttades hit på 1860-talet, sten för sten. Badrummet uppe är säkert tillbyggt 100 år senare, skulle jag gissa, eller möjligen 110 år.

Jaja, vi måste gräva nya avloppsbrunnar också, det är mycket nu…

Tung, tung snö, ungefär som issörjan i sån där isläsk, (slush) klibbigt, blött och riktigt halt är det.

Fru Vår får vänta några dygn, för här ska tydligen hållas minusgrader fram till onsdag-torsdag, men sen ska det väl för baske mig bli vår?! Till och med Tittilila är less på snön, för att inte tala om maken som röjer i bygden, med traktor, men också mycket med spade. Idag skottade jag gården och det är så äckligt tungt! Min make lider av extrem flygrädsla skickade ett sms igår, ”Beställ biljetter till solen, vi åker ikväll!” Då är han allt bra less.

Idag hade jag tänkt mig ytterligare en ledig dag att kurera förkylningen, men måste skjutsa min envisa svärmor till distriktan för omläggning av bensåret. Jo, jag tycker hon är envis, för det finns ett gäng andra distiktor som åker hem till behövande och gör sånt, men hon vill bara träffa den hon träffat hittills. Till skillnad från läkarna här på norr är distriktssköterskorna bra över lag, men nej, istället ska vi skjutsa henne minst två gånger i veckan och ja, jag är lite förbenad också för att jag vet att bensår kan ta extremt lång tid att läka. Min momma hade bensår första gången i ett och ett halvt år, sen var hon fri kanske ett halvår innan hon fick det igen. Hon kan ju ta taxi också, men… ja, jag vet inte jag varför hon inte ser till att boka det… men envis är hon.

För trots att jag idag inte har kunder så har jag jobb som jag måste få ur skallen. Skallen som fortfarande är ungefär lika tyngd som marken ute, det där slabbet lever både inne och ute med andra ord. Till min förskräckelse var även Tittilila snorig i morse, men det gick över snabbt och hon har sovit hela natten för första gången på minst tio nätter. Nattskräcken har varit hemsk sen vi kom hem från Jämtland, (förutom första dagarna) och lika hemsk är jag, jag orkar ingenting mera än det jag måste. Det vill säga jobba och fixa hushållet.

Det var så roligt på kalaset igår, barnen hade roligt och vi vuxna fick äntligen lite tid att umgås. Det blir inte mycket sånt och det beror säkert på att jag är både 20 och ”bara” tio år äldre än merparten av föräldrarna. Jag känner mig lite gammal med de andra föräldrarna, men jag lider inte av det. Det är mera ett konstaterande, jag är 45 och yngsta mamman är 26. Sen finns det ett gäng som närmar sig 40 och någon som passerat, men i dagisgruppen är jag klart äldst.

Lite frukost och sen får jag dra ut i halkan och köra tantu för omläggning.

Jag bad maken fixa dammsugarpåsar medan vi var borta. Det var ju trots allt mera än tre veckors bortavaro och påsen var rätt full när vi åkte.

Inte har han slitit i onödan på dammsugaren inte och inte har han därför köpt påsar heller… Så nu har jag dammsugit salen, (jo, den räckte där) men resten av huset, som kryllar av hö och halm…

Får gå ut och hämta en ko… Mors!

och värst drabbad är morfar med sin astma och allergi, (och inte att förglömma, sitt kön). Han nyser så den stora manngårdsbygdnaden skakar och fortplantar vibbrationerna till rullstensåsen gården ligger på. Jag känner ingen som nyser som han gör, det är rent märkligt att björnen sover i sitt ide här utanför i skogen.

Tittilila har haft en kruppnatt, natten mot igår, och det var en av de värsta kruppanfall hon haft. Mamma blev så rädd så jag vågade inte ens visa hur orolig jag var. Fast det kan jag ju inte visa ändå då det är viktigt att få barnet lugnare, trots att hon inte kan andas klokt varken på in- eller utblås. Gud vad man lider med ett kruppbarn, (eller sjuka barn i allmänhet) men just andningen… jag vet själv hur lätt det är att få panik vid ett redigt astmaanfall.

Nu lugnade det sig och febern gick snabbt ner och igår och idag är det bara den kraxande rösten som skvallrar om att hon haft krupp. På min stadsresa igår, på grund av jobb där, inhandlades suppositorer av både Ipren och Alvedon om hon skulle få mera feber. Köpte även Voltarentabletter till mig själv och min höft då den smärtstillande salvan inte hjälper vidare bra här uppe i backarna.

När vi ändå är inne på eländes elände kan jag meddela att blodtrycket bara duckade första dagarna för att åter toppa sina värden. När jag kommer hem försöker jag än en gång byta läkare och ta en diskussion om eventuell medicinering. Med ”dumdoktorn” orkar jag inte det, och inte ids jag ta upp höftproblemet heller, som nu hållit på sen första veckan i oktober.

Positiva sidan är att Tittilila är på underbart humör och att mina föräldrar hade en ljuvlig dag med henne igår med mig ”ute ur huset”. De var alldeles lyriska när jag kom hem och Tittilila hade somnat så lätt och faktiskt sovit gott hela natten.

Idag ska jag försöka få tag på en gammal klasskompis och se om hon kan ta en fika med mig. Sen ska jag kika in hos första kärleken och säga hej innan vi troligen åker ner till moster och hälsar på. Jag har verkligen legat på latsidan när det gäller att träffa folket här uppe och får det nog lite körigt sista knappa veckan. Annan klasskompis ska hälsas på i helgen någon kväll, han ringde igår. En tjej som jag inte umgicks mycket med, (hon är lite yngre, men hon har en äldre bror som jag var småförälskad i och satt och fnittrade hos i tidig tonår) skulle jag vilja träffa också. Vi försökte få ihop det igår i stan men hon satt i möte längre än beräknat. Kanske kommer hon upp i helgen då hon har sina föräldrar här i byn.

Ja, det var en lite småsjuk lägesrapport, ögoninflammation, snoriga näsor, hosta och krupp, det är som det är, men humöret är på topp hos det flesta. Man vet att man har ett hjärta som pumpar på varje gång styvfar nyser, för hur van man än är så flyger man i taket när han kör igång!

Förra vårvintern hade jag huvudvärk i åtta veckor innan jag ringde distriktssköterskan och ville kolla blodtrycket, nu har jag haft ont i drygt en vecka och jag har precis ringt och fick tid redan idag.

Sen måste jag väl, om jag nu har högt tryck, fundera hur jag ska göra med det. Medicin eller kan jag få ner det igen? Jag känner mig stressad och orolig. Det är så mycket som händer men också alldeles för mycket som INTE händer just nu.

Jag som ”predikar” att ”oro ger inga lösningar” för mina kunder har just nu svårt att leva i det själv. Jag oroar mig främst för vänner som inte är friska eller som har annat som krisar just nu. Sen är det också ekonomin, den oroar mig mer än vanligt. (Den är ju alltid kass, men till jul är det ungefär det värsta som finns att ha, dålig ekonomi.)

Egentligen tror jag att jag borde kunna få ner blodtrycket om jag åter igen sätter mig själv överst i listan över ”viktigt att ha koll på”. För hur den är så är jag ju en bättre medmänniska om jag tar tid för mig själv först och främst.

När man sen läser att en kvinna avlidit av för mycket vatten, (hon har druckit för mycket alltså) blir man ju lite orolig. Jag borde kanske kolla upp det också, varför jag är så förbenat törstig? Fast jag har försökt dra ner, dricker inte riktigt lika mycket längre, vilket i och för sig då innebär att jag går omkring och är törstig istället.

Ja, ja, det är måndag morgon, inga jobb idag, (heller, jäkla finanskris!) men det finns ju att göra ändå och i morgon ska jag i alla fall jobba. Har några mail däremot med frågor som jag ska svara på, om bara huvudvärken ger sig, jag är verkligen inte i form…

Gnäll är inge kul, men ibland vet man att livet kan vara bra mycket enklare och roligare!

jag mådde mycket bättre den här dagen för 24 år sen. Jag var euforisk, endorfinpåslaget var skyhögt!

Idag, 24 år senare, är jag helt slut, ont i huvudet, ont i magen, ont i höfterna… fasen, har man blivit mångalen till slut? Eller är det hormoner, väder eller en alldeles vanlig förkylning eller influensa på väg? Oväsentligt, men bättre, det har jag mått!

Till sonens ära, oxfilé på menyn och jag som älskar att göra ”finmat” hade lika gärna kunnat steka falukorv idag. Men det är säkert gott, det ska jag faktiskt ta reda på genast, har inte ätit sen i morse slår det mig nu.

Trots mitt ”ämliga” tillstånd önskar jag er alla en fin fredagkväll!

Idag har jag varit i stan hela dagen, men inte sett mycket av den. Hann bara köra mellan sonen, kund ett och sedan kund två och tre för att sedan trampa pedalen i botten och dra norröver till dagis. Vi var hemma strax före fem och jag är glad att jag förberedde middagen i morse för oj så hungrig jag var när jag kom hem.

Hade med mig lunch, men inte mycket, en bit omelett sen igår. Sen har jag ju suttit och healat fyra timmar sammanlagt och det tar ju energi det också, att sitta still, mer eller mindre.

När jag kom på dagis satt dottern och åt inlagd gurka och leverpastej med vår kock. ”Oj så många historier man får när man sitter med Tittilila!” sa kocken när jag kom in… och det är inte utan att man blir orolig, små barns historier kan ju ta otroliga vändningar…

Hemma rev jag till en Chirstian Falk-sallad, (ja, enligt honom så har han kommit på receptet) på riven morot, färsk fänkål och parmesan. Jag är galen i färsk fänkål sen jag första gången åt hans sallad, och använder det nästan dagligen i sallad, av andra slag också, inte bara just den salladen. Jag var lika okunnig om färsk fänkål som jag var om Christian Falk när det begav sig. Att han var känd, ja det missade inte hans, och vår dåvarande, kompis att tala om. Han var ”jättekänd”… okej, några månader senare fick han en grammis, så det stämde ju. Numera froterar vi oss aldrig bland kändisar, av många anledningar, det är bara dagiskocken då, och att han är så känd, det fattar ju inte vi, vi är bara lyckliga över att ha en så otrolig bra kock på vårt kooperativ. Dessutom har han en underbar känsla för barn och Tittilila hjälper honom mer än gärna i köket, det är nästan lite kamp om att få vara i köket och laga mat med kocken. Nu får ju inte barnen vara med i själva matlagningen, men de får i alla fall känna sig delaktiga. Det är för övrigt en riktigt sjuk lag, att ungarna inte får vara med och laga mat.

Nej, nu ska jag hoppa i pyjamasen. Hasar alltid omkring i den rätt tidigt på eftermiddagen.

Jo, till sist, dagens gnäll, varför sänder man kvällssändningen av Adventskalendern klockan 18.45, det tycker jag är i senaste laget, men den kanske inte är för barn i min dotters ålder, vad vet jag.

I en av fyndlådorna från sommarens roligaste auktion fanns en jättefin adventsstake. ”Bra” tänkte jag, ”då kan vi skippa den röda träbiten med fyra runda hål som någon av sönerna snickrade till i tvåan!”

Sen la jag den på ett ”bra” ställe, troligen inte på övervåningen då jag av naturen är en tämligen lat kvinna. Ännu mindre sannolikt på vinden, där alla andra julsaker nogsamt packats i FEM stora kartonger.

Nu har jag letat igenom alla ”bra” ställen. Jag ”känner” att jag sett den någonstans, den ligger säkert ganska synligt för rätt ögon, men VAR?

Nu har vi, (förlåt, JAG! förstås!) lite mera tid att leta då det första ljuset ska tändas på söndag… Just nu lutar det dock åt en rödmålad sak… SUCK!

I övrigt har jag lugnat mig lite, det är det som är problemet med mig, jag är aldrig arg tillräckligt länge. Innan maken kommer hem har säkert allt lagt sig, för den här gången vill säga. Det är nämligen troligt att samma ilska, men då lagrad i en mörk vrå som en god gammal ost, tas upp till ytan, för att liksom få stuns åt den nya!

Jag måste lära mig att säga ifrån, japp, så är det!

Men här doftar lavendel och ingefära, jag har eldat ljus och julstämningen har tagit tag i, åtminstone, huset!

Det där med julstämning, det hänger på frun i huset här hemma. Så här skruvas elkablar, klättras på stolar, hängs i gardinstänger för fulla segel.

Gnällde lite i morse, ”inge kul att man ska göra julfint alldeles själv”, ”jo, men…” Jo, men, jag förstår, han är hela byns allt-i-allo, jag både accepterar och förstår, men när andra hjälplösa kvinnor i bygden ringer oftare till maken än vad jag gör, då FÅR man gnälla lite, eller?

Nu ska jag fortsätta montera bort fönsterlamporna från kablarn och sätta på stjärnor istället.

Maken var just in, ”åh så fint, du har bytt köksgardin” försökte han… ”jo, det gjorde jag igår” replikerade jag. Jag menar, är jag sur ska det fanimej märkas, eller?

Över och ut från gnällkärringen

En underbar dag även idag, det är ju snö!

Tittilila och jag kravlade genom snön upp till den allmänna vägen, eftersom maken troligen tog vårt område sist för att hålla oss från bilen. Han är en riktig mes min gube, när det gäller vägar och bilkörning. (men han är ju inte Stockholmare som du Agapanthus, ni finns lite överallt )

Väl hos grannen, där maken plöjde fram till hennes ytterdörr ville Tittilila åka med och ploga, (eller plöja snö som de säger här) och det tog inte lång stund efter de tagit sig an vår lilla väg så sov hon. Jag satte gång att skotta fram vedboden, som är ett stort dubbelgarage, och sen drog jag in flera lass ved. Det känns skönt att få in mycket ved, annars är det varje dag som det ska in, varje dag ska det eldas. Så jag slet på med det i snön en dryg timme för att sen fortsätta med samma syssla hos svärmor. Hon har en fyrhjulig kärra, rätt stor, som ska dras över hela gården i snömodd, rätt mycket gegga under, tungt som attan var det. Kände mig som Samuelsson, heter han väl, som varit världens starkaste man många år och som drar lastbilar i tävlingar. Men in kom kärra nummer ett och eftersom barn och make inte syntes till bar jag den lasten för hand in i källaren och hämtade ett lass till.

Så jag har dragit ved mellan två-tre timmar idag och jag har ONT! Så in i bängen ont och när jag senare under dagen körde bil kändes ryggen som en enda stor muskelknuta.

Stenugnsbagarn kom förbi med en stor kasse bröd av olika sorter. De hade inte lyckats sälja så mycket igår under snöstormen, (de har bara öppet på helgerna nu) så nu vallade han runt till oss omkringboende. Det är ju inte fel, men mycket var det och eftersom det är en och en halv person som äter mjukt bröd här i huset, och bara en gång om dagen, gick vi åter till svärmor, eller ”ao” som Tittilila säger om farmor med två limpor. Sen var det dags för dagens biltur, jag måste ju prova! Den gick till de unga bönderna, nytillskotten i bygden, som dagen till ära hade en trasig utgödsling, igen. Min make var redan där och kröp i skitkulverten, (yes, very nice indeed ) och Mackenbröderna kunde säkert behöva lite gott, stenugnsbakat bröd i all bedrövelse. Det mottogs med så många tack så jag bad dem lugna sig till slut!

Nu känner jag mig mör, inte rätt mör, utan kort och gott mör och orkar knappt röra mig, men i morgon är det säkert bättre, OM jag får sova!