Med en suck drar jag på en gammal sliten täckjacka innan jag beger mig i ösregnet ner över hagarna och in i skogsbrynet där jag ser att korna samlats för regnskydd. I traktorspåren är det halt och med stora, tunga stålhättade stövlar blir det lite Bambi på hal is över traskandet. Väl nere i skogen slår dofterna av vattenmyntan, orkidéerna och skogen i sig mot mig. Fukten har lyft fram det allra ljuvaste potpurrie av sommarens dofter.
Hunden Silje är med och väl framme i skogen håller hon sig tätt intill mig då främst kalvar och ungdjur blir nyfiket närgångna på den märkliga varelsen i deras skog. Mina närmaste vänner, kossan Kulla och kalven som slutar på 39 i örnummer, kommer självklart fram, Kulla ser alltid sur ut när någon mera än hon får kli och klapp bakom öronen, och på något sätt sänder hon ”onda ögat” mot kalven så han drar sig in bland träden igen. Jag lovar, hon ser mallig ut, Kulla, ”det här är min människa, bara så ni vet, håll avståndet!” Kulla måste vara till åren nu, jag vill inte gärna tänka på hur gammal hon är, så speciell är hon. Varje gång jag går eller cyklar förbi ropar jag till henne. ”Hallå Kulla min vän!” och hur inne hon än är i maten så tittar hon upp, följer mig med blicken, länge.

När jag konstaterat att ingen är brunstig där i skogen börjar jag leta mig ut mot hagen och tror först att Silje har blivit modig och begett sig ifrån mig trots att främst kalvarna gärna skulle vilja lukta på henne. Men det visar sig att det är en räv som strosar obekymrat där, tre meter framför mig, bland kor och kalvar. Mager och liten är den, ungefär lika stor som min hund. Den stannar och vänder sig om och vi ser varandra rakt in i ögonen. Jag försöker se sträng ut men det är så fascinerande med naturen så nära så jag känner att min blick inte alls räcker för att skrämma iväg en modig räv. Lugnt kliver den över stenmuren och drar en liten bit in i skogen men stannar snart och ser sig om, jag visslar, vi låser varandra med blicken innan han fortsätter in i skogen. Flera gånger stannar han dock och kollar, jag visslar och slutligen har han blivit lite avvaktande och tar språnget in i skogen.

Jag går åter traktorspåret hem mot lagården och märker inte att hela koskocken kommer på led bakom mig. Mina visslingar har dragit hela flocken ur skogen och med hemåt. Men vid Silveråkern stannar de och tittar på mig och väljer slutligen att stanna där och beta. Regnet tar i ytterligare och jag tänker på att mitt hår minsann inte lockar sig som på en älva av regn som det gör på min dotter. Innan jag når lagårn är benämningen dränkt katt mera rätt, eller varför inte, dyngsur räv.

I lagårn skrapar jag dyngan ner i rännan och tar grepen och börjar lassa ut. Det slår mig att om det hade varit hästskit hade det varit mycket ”finare” att mocka. Kodynga är definitivt ingen högreståndsdynga inte

Utterns kontakt med en illustratör på ön gav utdelning! Han var intresserad och nu är jag INTE nervös för någon resa inte, alldeles vimmelvimsig av glädje och förväntan!

Dessutom har jag två andra duktiga tecknare, två ungdomar i Visby, som också kan vara aktuella, det gäller ju att kunna välja de bilder som passar mig och mina ramsor.

Så kanske blir jag inte barnboksförfattare, men jag ska i alla fall försöka!

På dagis är personalen däckad så de frågade igår om Tittilila kunde vara hemma idag. Jag har inga kunder och sköt upp hypnosen till efter semestern, av ekonomiska skäl, så visst kan hon det. Att packa med hennes hjälp kan dock bli lite svårt, men allt går.

Humöret är det inget fel på, men jag har så fruktansvärt ont i min höft så jag har till och med drömt att jag hittade starka värktabletter i en gammal väska på vinden. Snacka om desperat! Jag har en cysta i höften som troligen uppstod när jag som ettåring sparkades så jag gled längs med köksgolvet och dunkade rakt in i väggen. Det är i alla fall läkarnas teori. Cystan är av godartad karaktär och upptäcktes när jag var i 25-årsåldern. Hur den ser ut idag vet jag inte, ibland undrar jag om jag borde be om en röntgen igen då den besvärar mig allt oftare.

Vad vi ska hitta på i grådasket denna dag vet jag inte ännu, men ut vill jag. Kan förresten meddela att ”Stop och väx-kuren” funkar perfekt. Tittilila har förstått att de här gamla tuttarna är äckliga nu. ”Mammas tutte är gammal” säger hon, och det får jag väl acceptera

Datalektionen igår var med bara en elev, min så kallade mentor. Vi pratade författande och vi håller på att dra igång en grupp som vill arbeta med sina framtida ”storverk” tillsammans. Hon har en roman skriven som hon behöver omarbeta, en annan har en reseskildring som hon vill publicera. Nu behöver jag några fler som vill nå lite längre än till vanligt ”dagboksskrivande”. Gruppen ska träffas en gång i månaden och däremellan köras över First Class, på distans. Från idé till tryckeriet. Nån Gotlänning som är intresserad? Eller som bor rimligt nära för att kunna medverka även på de reella träffarna?

Hon är klok min mentor, ”tänk inte på vad andra ska tycka om det du skriver förrän du skrivit klart”. Jag har helt klart problem med självförtroendet. Tappar fart för att jag är rädd för att inte formulera mig rätt eller begripligt. Initialt är ju inte det viktigast, skrivarflödet är det viktigaste.

Barnboksidén bara bubblar på, och jo Uttern, förmedla gärna kontakt med Illustratören som du känner till. Fast vem vet, när jag är igång kanske jag kan rita själv, trots allt. Om inte annat kan jag i alla fall skriva egna barnböcker och läsa för min dotter. Jag tror det är bäst att köra på med barnboksidén tämligen snabbt. Småbarnsåren är snart över och jag brukar inte vara så här ”småbarnsfokuserad” i normala fall. Jag är mera en tonårsmorsa. Tittilila har öppnat mina ögon för det lilla livet.

Nu bråkar magen, den vill tydligen ha frukost. Kram på er!

Dagens första timmar har förflutit så smidigt, känns skönt efter allt bök de sista dagarna.

När jag skrev min ”Katten på råttan”-vers skrev Charlotte att om jag skrev lite till, fixade lite illustrationer så var det klappat och klart för en barnbok. Jag har aldrig ägnat en uns av en tanke på att skriva barnböcker. Har alltid tänkt att ”det är för svårt”. Jäkla Charlotte, nu går jag med ljus och lykta och söker en illustratör som liksom jag vill pröva nåt nytt. En mängd historier om ”Livet här på landet” poppar upp i mitt huvud och jag VILL skriva barnböcker, plötsligt! Jag som har fullt upp med mina romaner. Jag har givit mig själv två år att få ihop första, den om Tulva, som några av er läst lite av. Det är knappt ett och ett halvt år kvar av de två åren och sanningen är att jag inte fått ändan ur vagnen många gånger. LIVET, det bara rullar på, jag som INTE har ett arbete med bestämda tider. Som har den stora ynnesten att kunna ordna mina dagar som jag vill. (En sanning med modifikation, precis som alla andra behöver jag ju inkomst.) Jag får inte ihop det där livspusslet som jag vill!

Fick vi ordning på sömnen skulle det passa mig perfekt att kliva upp fyra om mornarna och skriva några timmar innan huset vaknar. Känner mig mest kreativ då. Jag är i grunden morgonpigg, och har sällan energi efter klockan 13. Då vill jag bara göra det jag har lust med, eller små måsten som matlagning och hushållspyssel. Jobbar gör jag helst tidigt. Nu kan jag inte det, för nu finns inte riktigt orken efter alla knöliga nätter.

På tåget ska jag i alla fall ta med mig anteckningsböcker så jag kan sitta och skriva och kanske, kanske försöka mig på några enkla illustrationer också. Vem vet, jag gillar att måla och är en hejare på nakna kvinnor Det är nåt helt annat än att rita det. Vem vet, det kanske finns en bloggare där ute som är en hejare på figurer, som kan illustrera ”Mamma på toaletten, barnet, hunden och katten är med, självklart! Katten på råttan, hunden på katten”? Uppföljaren kommer att handla om  ”Kråkan i trädet” och sen ”Kalvens första dag”. Vad tror ni, nog skulle det kunna bli bra barnböcker?

NU är det hög tid att dra till Boge och vara datalärare.

Solen skiner över Gotland, vindarna har lugnat ner sig, vi har vår i luften! (Var har ni er? Sorry, kunde inte låta bli… )

Året börjar sina. I alla tidningar skrivs om nyårslöften och jag har tänkt, ni må tro att jag har funderat. Frågan är ju, ska man ta ett sådant eller inte? Efter en dryg veckas överläggning med mig själv har jag dock kommit på att jag fortsätter på den väg jag redan vandrar.
Det vill säga;
Jag fortsätter se de små glada tingen i livet, i myllret av stora och små katastrofer som livet ändå innehåller. Det är när det är svårt som det är viktigast att även fokusera på glädjen och lyckan i livet.
Jag fortsätter vidare att ta hand om min kropp och möjligen, möjligen ska jag återuppta lite mera själslig omvårdnad, ta upp mera regelbunden meditation och besöka havet lite oftare. Men något löfte är det inte, bara en möjlig fortsättning på min ökade frihet beroende på att Tittilila blir större och gubens något minskade arbetsbörda, som bör komma någon gång under våren.
Jag ska även fortsätta skriva min roman. Min tioårsplan har redan under detta års sista månader kortats ner till två år, så det är ju inte heller något nyårslöfte, mera ett beslut som vuxit fram under skrivandeprocessen. I skrivandet ligger naturligtvis också fortsatt bloggande, så länge jag finner det stimulerande och roligt. Stimulansen ligger ju i er, kära vänner, en skara som bara växer sig starkare i mitt hjärta för varje dag.

Vad jag menar är att vid nära 44 års ålder känner jag mig i stort nöjd med den jag är och finner ingen anledning att revolutionera min person eller mitt liv i stora kliv, utvecklas däremot, ämnar jag fortsätta göra tills det är dags att gå vidare in i nästa tillvaro. Jag sätter mig alltså inte på min 44-åriga bak och slutar vara nyfiken och initiativrik och jag förmodar att nya insikter uppenbarar sig även i fortsättningen. Såsom att majonäs är en hårkur helt outstandig alla andra dyra hårvårdande produkter jag någonsin provat under mina 44 år med tunna, tunna, mer eller mindre blonda hårstrån.
Eller att man mister en del vänner när man ”börjar om” med småbarn igen i min ålder, men att man också får många nya, värdefulla sådana. Att bli mamma igen har öppnat mina ögon på många sätt, livet är vackrare, roligare, lättare, mindre seriöst och mera också. Men lite oväntat var denna intolerans från både kunder och vänner över min förändrade ”tillgänglighet”. Att mina ”nej” i lugn och förklarande ton inte alls hjälpte i många situationer har fått mig att inse vad som ÄR viktigt. Ärlighet och sårbarhet är inte farliga drag, utan faktiskt avgörande för att man ska orka med sig själv och både familj och relationer.

Så några nyårslöften ger inte jag, jag tänker fortsätta leva så länge den möjligheten ges mig.

Ha en fin dag, min är fullspäckad, med arbete och förberedelser inför yngste sonens flytt. Tror inte han ännu sett vidden av packande inför en hel flytt. Studentlägenheten han hyr är ju helt omöblerad så det gäller att tänka till. Vi har fått låna buss och det känns plötsligt ändå väldigt lätt att få ihop denna flytt. Tidigare diskussioner har mest kretsat kring vad vi kunde få med i bilen. Nödvändigheter.

Ett par limpor ska skjutsas in i ugnen nu, kram till er alla!

Här är livat vill jag lova! Brööööööööööööööl i alla vädersträck från kor som blivit av med sina ”små” bebisar. De flesta kalvar är födda mellan januari och mars, så speciellt små är de inte längre. Om korna var ärliga skulle de tycka att det är riktigt skönt att bli av med sina stora diande kibbar, men så var det där med den starka moderskärleken. Så samma barn som de försökt få ”tuttro” från i månader saknas så djupt när vi skiljer dem ifrån varandra. För oss är det skönt att få in alla samtidigt. Då blir det råmande serenad i två-tre dygn. Ponera att vi fångar tre-fyra kalvar om dagen i säg fyra dagar… det blir många nätter och dagars råmande. Om 14 kor råmar i tre dygn eller om tre kor åt gången gör det i sammanlagt en vecka så märks skillnaden. Tre kor för ett jäkla liv, spelar mindre roll om de är tre eller 14.

Å andra sidan så är det lite småmysigt med råmandet, så naturligt på en bondgård. Tänk om detta skulle ske när alla sommargrannar var på plats! Kan tänka mig att det skulle slita i deras hjärtan att höra. Kalvarna för inte riktigt samma oliv faktiskt, det är mödrarna som lider mest. Sen går de vidare och kan fokusera all sin energi på den kalv de faktiskt bär på nu, och som ska födas någongång mellan januari och maj. Det blir lite senare kalvningar nästa år, många fick omsemineras av någon anledning, nästan alla tror jag. Varför vet man inte.

Jag somnade klockan halv åtta, igen! Irriterande. Här går man hela dagarna och längtar efter de där få timmarna med guben och så sover jag bort hela kvällen. Vaknade fem i elva, precis när Nesser-filmens sista filmrutor visades och hann se en statisterande granne agera polis och en viss ljustekniker skymta i eftertexten. Tror till och med sonen var statist i just kvällens film, men framför allt känner man igen flera gotländska vyer och bilarna i filmerna hade sonen ansvar för under alla sex filmernas inspelning. Efter filmen visade det sig att produktionen hyrt oförsäkrade och oskattade bilar i halvmiljonsklassen! Jag har åkt i flera av dem och upplevt lyx som man varken trodde var möjlig eller på långa vägar nödvändig i bilar. Roligaste bilen dock var Van Veterens lilla gråa ”skabb-bil”… minns inte modellen, men den var gammal och välhållen. Den fick någon extraeffekt ”inopererad” i sig i vårt garage. Guben är lite sur att han inte står med som sponsor i eftertexten Måste säga att jag är mycket positivt överraskad över Nesser-filmerna, eller den jag såg förra söndagen, gillar dem klart bättre än Bäck-filmerna som teve plågar oss med med repris på repris, år ut och år in.

Känt av en sårig hals under eftermiddagen men hoppas jag känner fel! Det får bara inte hända nu! Jag har så mycket jobb inbokade och kurskvällar planerade. Dessutom vill jag börja träna för att bli av med den här krånglande ryggen. Samtidigt så förstår jag om kroppen bestämmer sig för att bli sjuk nu, när livet börjar rulla på, jag har hållit mig hjälpligt på fötter på reservkrafter länge nu. Alla andra har legat i kraftiga förkylningar medan jag tagit hand om. Ryggskotten har väl varit ett rop på ”hjälp, stopp och belägg” från min stackars lekamen. Jag faller alltid sist, så ”kom igen då, bli förkyld så jag kan ta tag i mitt liv sen”.

Tulva pockar på och skrivandet i övrigt med. Skummat igenom lite krönikor och känner att ”visst kan jag göra det”. (För nytillkomna läsare, Tulva är min första boks huvudkaraktär.) Jag har alltid bråttom, och därför tar det sån tid. Jo, så är det, jag vill så mycket och har Tulvas bok så klar i mitt inre så jag känner mig frustrerad över att hon inte ligger på affärsdiskarna redan. Egentligen kan man inte klandra mig, då boken har rullat i mitt huvud i tio år nu. Idag känns frustrationen störst för att även andra böcker börjar pocka på. Är det dock något jag förstått under denna långa förberedande resa är att en bok kan man inte stressa fram. Det är inte bara att skriva. Det är som ett stort, invecklat mönster som ska klippas och passas ihop, bit för bit. Jag klipper för närvarande ut mönstret och har inte funderat närmare på mönsterpassningen. Då blir jag väl ännu mera stressad. Några dagar måste jag ägna åt arkiv och muséer i stan och det ser jag fram emot. Sen… när jag får in det i mitt liv.

Den krassa sanningen är ju också att två års småbarnstid och en graviditet av ständiga influensor, lunginflammationer, (jag mådde jättebra i själva graviditeten, men åkte på allt när jag väntade Tittilila) har gjort svåra skador i min ekonomi, som förvisso var skral även innan. Nu måste jag få känna att jag kan jobba igen, kan tjäna pengar. I det känns det skönt att det nu verkar sprida sig att jag är igång, på allvar. Öns befolkning har fått nys om att jag har fått in min dotter på dagis och bokningar rings in varje dag. Jag är tacksam för det.

Hade en healing ikväll, innan nattningen, och den kändes gå bra. Kunden måste ha varit nöjd för hon betalade för en healing till direkt. Min mission i mitt andliga arbete är att lyfta människor till sin fulla potential. Att få andra att se att livet, trots bekymmer, från den ljusaste sidan hos sig själv. Jag hoppas och tror att jag ska kunna hjälpa denna människa till det. Sen kan man inte hjälpa alla, och faktum är att alla vill inte ha hjälp, även om de bokar tid och säger sig vilja det. Det finns människor som vant sig så vid att livet är pest, så de inte klarar av att älska sig själv så mycket. Det är tungt och svårt för dem själva och för mig. Svårt men nödvändigt att acceptera. Ska dock träffa en sån klient inom några veckor, som ändå gått hos mig i tio år och nu först funnit viljan till förändring. Att prata med henne idag är en enorm skillnad mot för hur det var första gången. Hon har äntligen förstått att hon är värd det allra bästa i livet. Att ansvaret för det också ligger i hennes egna händer. Så lite har det väl hjälpt, alla dessa år av ”fruktlös” konsultation.

Nu måste jag krypa tillbaka till bingen och försöka sova, trots att det låter som om en ko står utanför mitt fönster och råmar!

Gnatt, eller troligen godmorgon till de allra flesta, för inte sitter ni och bloggar mitt i natten?

Östgötatidningen ringde och tackade för mitt brev, mannen presenterade sig med namn och han berättade att de var intresserade av att ha mig som krönikör en gång i veckan! ”Vi har följt din blogg nu och känner att ditt sätt att skriva skulle passa vår tidning. Söndagskrönikör, känns det som något du skulle kunna tänka dig?”

Ja, det var en dröm, naturligtvis, och inte har jag skickat nåt brev inte!

I drömmen gick jag i taket av glädje och ringde runt till släktingar och vänner, var av en släkting reagerade med ett stort ”NEJ!” Personen ville inte att jag skulle skriva om mig och mitt liv i ”nån tidning”. Även andra i släkten tyckte inte det var någon höjdarnyhet och delade definitivt inte min glädje.

Så det som var en så fin dröm grusades av dessa kommentarer. Varför drömmer man så?  Jag drömmer ju om att skriva, att få kåsera om det vanliga livet på en bondgård på Gotland. Än så länge är det bara drömmar och självförtroende nog att verkligen dyka på tidningar har jag inte, men tanken finns, att… det skulle vara kul. Fast jag hade tänkt mig Land eller något liknande.

Nåja, jag påverkas väldigt mycket av så starka drömmar och det retar mig att jag inte kan komma ihåg hans namn. Jag vet också att om jag skulle få chansen skulle lusten vara större än att jag skulle lyssna på negativa kommentarer.

Tittilila var skrämmande nära ett kruppanfall i natt och ville först och främst inte på några villkors vis sova igårkväll. Hon fick sitta med en stund i soffan efter åtskilliga försök och hostframkallande gråtattacker.  Sen somnade hon oroligt, och så har natten förflutit. Det är inte konstigt då hon är väldigt snorig och rosslig. Dock ingen feber och en sjujäkla energi. Själv vaknade jag vid tre och hade så ont i höften så det gick inte ligga kvar. Fick gå upp och ta värktablett, vilket inte skett ofta sen jag började med utrensningskuren. Min teori är att gifterna i kroppen sitter i leder och skapar smärta, väck med gifter och värken minimeras avsevärt. Efter två veckors kur och mitt ämliga tillstånd för en dryg vecka sen har jag tagit medicin två gånger, annars brukar det behövas var och varannan dag! Snart är dock Biodrain tabletterna slut och jag tänkte avsluta utrensningen. Då har jag hållit på en månad, och man kan hålla på upp till två månader. Jag känner mig rätt ren nu och ärligt talat behöver jag lite vila, för det tar också.

Det blev, på grund av prinsessans bravader igår, bara pepparkakor och ost. Vinet, den sista pavan, ligger kvar i stället. Systemet i Slite har stängt till februari, då man bygger om till ”självplock” så närmaste system ligger i Visby, och dit åker jag inte så ofta. Visst finns det ställen där man kan beställa, men det blir ju inte av.

Idag ska jag försöka röja bland Tittililas kläder, (hon kallar sig själv Nila numera, lägger handen på bröstet och ser bestämt ut när hon vill göra nåt själv och säger ”Nila”, då ska man inte lägga sig i hennes göromål inte!)

Sen har jag en kund så jag får väl ta en dusch och fräscha upp mig lite. Känner mig lite som vädret, dassig. Här regnar det och är grått, men inte blåsigt, som jag tror att norra Sverige har idag.

Ta vara på dagen mina vänner!

nä, varken prins eller prinsessa. Jag vet inte jag, om det är magsjuka, jag varken kräks eller har diarré, jag har ONT, så jäkla ont, i ryggen, (mot njurarna till) och i magen, övre delen och är svullen, ganska ordentligt. Har lyckats dricka lite vatten idag och ska ta en soyayoghurt nu och se om jag överlever det. Men jag får ont efter ungefär en mun vatten. Nåja, Tittilila skickade in mig i duschen, ”dutta mamma, sååååå” sa hon och klappade medlidsamt på mitt ben när hon såg i morse hur fräsch jag såg ut. Jag känner mig faktiskt piggare nu, vi får se. Det ÄR inte konstigt att jag inte utvecklar magsjuka, jag brukar inte göra det. Jag brukar må tjyvtjockt istället, länge.

Har drömt mardrömmar, så in i baljan också. Drömde att mor och far lämnade gården där uppe, och flyttade till en andrahandslägenhet i Örebro!!! Gud så jag har gråtit, det gjorde även de så småningom i drömmen. Konstiga var att jag vaknade och somnade om och återupptog drömmen där jag slutat. Som en jäkligt dålig och deprimerande film. Jag brukar göra det också, återuppta drömmar, men en sån dröm fattar jag inte. Ska försöka skriva ner den sen. Tar nog med mig datorn idag till dagis, ska skriva på boken medan barnen leker och har sångstund. Även om det skulle vara roligt att vara med så orkar jag inte. Och OM jag har nåt virus ska jag ju inte pussa och gulla heller. Tittilila verkar i alla fall jätteglad och pigg idag. Det motskriver också att jag har maginfluensa, smittsam, för det brukar ju dra igång ganska snabbt i ”närområdet”.

Nu blir det yoghurt, sen ska vi iväg!

Kram på er från ett soligt Gotland, men en Märtagreta som fortfarande tycker ryyyyyyyysligt synd om sig

Under mina dagar ”hemma” i Jämtland fick jag mig en funderare. Vi kom upp fredagkväll, på lördag var Tittilila trött och gnällig, efter resan tänkte vi, men redan på kvällen var hon febrig och snorig. Ordentligt varm var hon då under natten mot söndagen och den morgonen klagade även guben på halsont, själv kände jag mig smått snorig. Mor och far likaså. Jag blev aldrig annat än smått småsnorig och det släppte rätt snabbt. Alla andra vuxna i familjen försämrades mer och mer medan dotra snabbt kvicknade till.

Fredag åkte vi i alla fall på en tur till Åre och sedan till Ristafallet, bara jag och guben, vi SKULLE ju ha lite egen, välbehövlig tid när vi nu hade semester. Sen lördagen gick vi cirka 400 meter upp på Åreskutan, det tog två timmar Jisses så tungt det är att gå uppför! Men utsikten är vidunderlig och jag hade så gärna velat gå längre, men gubens bröstkorg sa tvärt nej!

Som ni har sett hann vi också in till Östersund och upp till Övallskojan, men det var lugna turer. Inget gränsöverskridande äventyr precis.

Ja, men jag har haft en underbar tid och jag saknar naturen där uppe mera än jag annars inser. Jag har gått varje morgon, vilket är bra mycket mera ”förbrännande” än här på min platta ö. Var jag än har gått så har det slitit enormt i backarna. Min ”super-underbara-total-praktiska-mobil” har jag varit mera än tacksam för. Det är högt och bra ljud på Mp3-spelaren, vilket har gjort att jag faktiskt vågat gå i skogarna. Kameran är duglig och jag har kunnat blogga lite på Blogspot. Den har räknat mina slitsteg och jag har oftast kommit upp i milen varje dag. Vilket idag visat sig gjort nytta, jag har faktiskt gått ner 3,5 kilo! Jag som stått stilla i vikten sen januari, även om jag tappat många centimeter i midjan. Jag HAR tagit ut det mesta och det bästa av semestern. Mamma har ställt upp och (alldeles otroligt frivilligt) tagit Tittilila så jag kunnat gå, gå, gå!

Men varför blev inte jag sjuk? Jag borde vara mottaglig, jag med min tvååriga sömnbrist. Varför blir alla andra sjuka, när det är jag som delar säng, de flesta pussarna och kramarna med min snoriga dotter, men inte jag? Jag börjar känna mig skum! Vad fasen går jag på?

Var inne på ”byns” revisionsbyrå. Där jobbar första, och största kärleken. Vi har kontakt sen några år tillbaka, vilket känns väldigt bra. ”Poppade” in där och överraskade honom i pappershögarna och möttes av en rätt sliten vän. (Det sa jag inte, men en oro gnager inom mig efter vårt möte). Han blev glad, och jag kände mig lite som en ljusglimt i hans mera än stressiga liv. Vad är det med 40+ männen? Varför jobbar de så hårt på sina hjärtinfarkter? Jag upplever det som mina kvinnliga vänner som passerat 40 har insett vikten av livets njutning och återhämtning, medan männen kör på i 180 och kör nåt sorts projektmaraton. ”Hallå, livet då?” ville jag ropa åt honom när han satt där och berättade om alla projekt han nu är inblandad i. Jag träffade honom i februari och jag är ledsen att säga, men han hade åldrats på den korta tiden. Han är förvisso förbannat, (suck!) snygg fortfarande, det kommer han säkert vara hela livet, men frågan är hur länge det livet varar när man är så ”duktig” som han är.

Jag berättade inte om min bok eller i övrigt så mycket om mitt liv, (andliga liv) för något som jag lärt mig på mina besök ”hemma” är att det är lugnast att vara så ”normal” som det bara går. Man får inte ha såna ”galna” föreställningar om sig själv, som att man kan uppnå drömmar eller göra sånt som att skriva en bok, eller tro alldeles förbaskat mycket på sig själv. Jag känner verkligen av det ”hemma”, att jag tenderar att sticka ut, bara för att jag tycker, tänker och tror på lite för mycket. Det är inte enkelt att vara häxa, författare och positiv tänkare

”Du ser ju alldeles fantastiskt pigg och fräsch ut”, sa första kärleken glatt. ”Kan du ge dig fan på”, tänkte jag och svarade; ”ja, jag mår jättebra”…

Det är underbart att vara hemma, men … jag längtar upp igen, det är så långt, alldeles för långt och efter en titt i flygprislistor så har jag konstaterat att det kostar 1300 Arlanda-Östersund t o r, men 2800 Visby-Arlanda t o r! Va fan!? Voffö ska de va på detta vise? Jag vill så gärna upp till vårvintern och åka lite skidor, men det kan nog bli svårt med såna priser. Det är billigare att bila, men att göra det i februari känns inte helt lockande. Inte med en liten dotter som enda medpassagerare i alla fall.

Nu ska jag koka kaffe och linser, skära vitkål och morötter, osv, osv… Det underbara med att vara hemma är köket, allt jag kan göra där. Jag älskar verkligen att laga mat!

Ja, det blev ett rörigt inlägg, fan det är svårt att vara ”normal”

En glad nyhet, min Tigerkatt kom hem igår! Han har varit borta sen i början av juli och då såg han döende ut, men nu ser han väldans välmående ut!

Ja, jag har alltid undrat hur man får ryggskott, och det vet jag nog nu. Igår när jag hoppade i och ur traktorn och la stenar i skopan mellan alla träden, hade jag ju redan ont i ryggen efter ännu en jobbig natt. Nu har jag sträckt mig på nåt sätt. Stundvis mår jag faktiskt illa, för alla muskler eller vad det nu är under mellangärdet, både i rygg, sida och mage gör ont. Sen finns det som ett centrum i det onda, och det sitter runt ryggraden. Ja, kanske är det ryggskott.

Jag hade annars kul igår när jag knixade mellan träden i skogen med vår stora John Deere, (lagom stora traktor). Det är bara den vi har barnstol inmonterat i, så det är den jag måste ta när jag har stumpan med mig. Det passar mig perfekt, de andra gillar jag inte att köra, de lever lite sitt eget liv och är känslig för bondens vana händer. Men jag blev nog lite för kaxig där i skogen och trodde mig kunna ta lite för stora stenar upp på skopan.

Förresten, jag hittade en lämning efter en gammal boplats som jag aldrig sett förut, precis där jag tänkt mig att min bokkaraktär Tulva bodde! Det var så häftigt, jag har aldrig sett den där platsen förut, aldrig vandrat där bland odlingsrösena. Så nu känner jag ännu mera att min intuition stämmer. Läst på om var våra vikingatida människor reste också, då jag fick en känsla av att min manlige karaktär är från Rysslandshållet, men med andra influenser. Och se, det fick jag bekräftelse på igår när jag bläddrade bland historisk fakta.

Det är så roligt, men nu finns inte riktigt energin till att sitta, eller tiden. Det är ändå inte deprimerande, för jag vet nu att det kommer, min tid och bilderna i mitt huvud är ju så tydliga, så jag är inte orolig för att inte kunna få fram historien.

Nu ska jag ta bilen ner till St. Olofsholm och sen Slite. Jag har för första gången på 14 dagar hoppat över morgonträningen. Det var inte bra, är tröttare och surare, så jag hoppas jag klarar av att gå i morgon, jag behöver endorfinerna, så är det bara.

Ni får ha en bra dag, hoppas ni inte blåser bort! Här är det soligt och mycket blåsigt!

och sen så går det ner…life is a roller coaster…

I fredags var jag överraskningen på en möhippa, eller den första i en rad under kvällen. Det blev jättelyckat, hennes vänner satt och torkade tårar av rörelse. De var jättenöjda hela bunten och då blir ju också jag det.

Innan jag for iväg på jobbet hade jag en halvtimma på mig att ”göra stan” vilket var ungefär första gången på mycket länge utan barn. Så jag löpte amok, på en kvart lyckades jag bränna 1300 spänn på lyxigt smink och även en söt blus. Det var inte ”inka pillat” på de få minuterna. Sen drog jag genom Visby centrum med högsta volym på stereon, och kände mig som värsta ”bejben”. Tror banne mig jag har ägglossning! Lite oroande, med tanke på att jag gjort ett ingrepp som heter Cavaterm, som ska ta bort såna saker. Jag har inte haft mens på ett drygt halvår och inte känt av någon hormonsvängning eller så heller. Om nu inte Cavatermen gjorde mig steril så är det fara och färde, INGA flera bullar i ugnen här inte, det orkar inte den här tanten kan jag säga.

Ja, apropå att orka, i två nätter sov Tittilila väldigt bra, och jag blev hög och lycklig, fick hur mycket energi som helst. Men nu har hon sovit urdåligt i två nätter och jag känner mig färdig för psykakuten!

Därför har jag nu inte skrivit här på några dagar, hon blir så krävande när hon sover dåligt, förstås. Däremot har jag startat en ny blogg där jag också skriver på boken, för att sen lägga över det till min sida där ni som anmälde ert intresse för att läsa kommer kunna se vad jag åstadkommit. Det är inte mycket just nu, en massa stycken som ska utvecklas. Men jag är nöjd med att de olika scenerierna börjar ta form, och även människorna. Man skriver väl inte en bok på en vecka precis, även om den är klar i huvudet. Det är inte lätt att få ut sånt som ligger i huvudet alla gånger…

Här ska tydligen justeringar göras idag på WordPress så jag antar att det kan bli lite si och så med åtkomligheten.

Ha en skön söndag!

Tackar för visat intresse, och kör härmed ett anmälningsstopp. Ni som nu fått era lösenord får bli mina hjälpare. Jag har ju några andra också. Känner att det just nu räcker med läsare. Jag är jätteglad att ni anmälde er och tar tacksamt emot all hjälp. Om jag vågar ska jag nu också be min mentor hjälpa till, men antar att hon har fullt upp nu när skolorna startar. Hon arbetar ju på Journalistlinjen någonstans. Hon har däremot lovat att ta ”tag i mig” efter nyår, så har jag mycket klart då så är ju det kanon. Hjälp vad det här är pirrigt. Känner mig helt uppfylld av alla bilder och berättelser som snurrar i mitt huvud.

En god natts sömn ska bli skön, gnatt på er!

Har du tid? Har du tid att läsa mina stapplande försök in i författarskapet? Jag tänker inte ge alla insyn, tyvärr, jag är skiträdd, om jag ska vara ärlig. Tänk om ingen tycker det blir bra!!!

Du, som känner att du har tid att seriöst läsa igenom, ge konstruktiv kritik. Du som har förståelse för att jag rätt som det är ”stänger av dig”, dvs byter lösenord, så jag kan skriva om igen, innan du får läsa igen. Jag gör så nu att jag har samma lösen för allt, utom de stycken som jag vill arbeta vidare med. Det innebär att du kanske måste läsa om samma sex 25 gånger, bara uttryckt på olika sätt, meningar skiftade, hans tunga i hennes mun istället för hennes tunga i hans, osv…Det innebär att ett möte kan utspela sig, om och om igen, tills jag är nöjd. Jag kan ju inte skriva hela boken till allmän beskådning heller. OM jag får till det, så kommer jag ju publicera, någonstans, någongång. Så, jag behöver bara lite respons, kritik, tankar och frågor. Men tänk på att du ska känna att du ska ha tid. Verkligen tid.

Och bli inte ledsna ifall jag bangar ur och säger, ”nej, du får läsa sen”. Men jag bara undrar, om någon kan tänkas hjälpa en förvirrad författarwannabe så här i början.

• Klockan halv sju gick jag upp, klädde både mig och dotra innan vi ruskade liv i guben, jag tog stavarna och gav mig iväg på en rask morgonpromenad i 50 minuter!
• In genom dörren, på med kaffet, fixa macka, innan dottern upptäcker att jag åter är hemma.
• Halv tio kör jag tvåan till en gård i socknen, han ska hjälpa till att lasta av halmbalar, åker förbi hemma och bokstavligen beordrar son nummer tre att masa sig ut i bilen, följa med och handla, eller sitta i bilen medan jag handlar så jag slipper släpa tvååring och kassar. Passar också på att ha ett vuxensnack med den unge mannen om att han nu får ”klippa sig och skaffa ett jobb”. Ja, inte direkt, men åtminstone skaffa sig rutiner så inte sittsåren i ändan blir permanenta. Jag tycker mig nämligen skönja en lätt deprimerad son, som inga mål tycks ha. Och jag fattar att det inte är lätt. Snart flyttar sista storebrodern och där sitter han, utan nåt i sikte. (Jag ser att han blir glad över snacket, han förstår att jag bryr mig och han har varit glad hela dagen sen.)
• Halv elva är vi åter hemma, order nummer två blir att han får; 1. Koka 8 potatisar. 2. tända upp i pannan så vi får varmvatten. 3. följa med på ”nedsovningspromenaden”. Utan ”gnöl” går han med, och vi pratar livet lite till. Tittilila somnar och sover i över två timmar!
• Jag skriver om ett kapitel, börjar på ytterligare ett, och formar tankarna kring ett tredje! Innan jag kommer på att…
• jag ska trilla köttbullar av drygt tre kilo färs. Mixar en hel färsk chili, röd, en gul lök och en deciliter kaiplök från frysen, river potatisen och knäcker äggen och börjar sedan knåda upp till armbågarna en jättesmet. Precis när den är färdig vaknar en MYCKET sur gumma, och jag får trilla hela smeten framför teven, med tuttejour. Men det gick det också. Hon är übermammig!!!
• Klockan fyra kommer mannen, guben, fadern the one and only in och hämtar henne, de ska ut och ”plöje nåre åkrar”.
• Jag ramlar ner framför datorn, fast först tar jag värktabletter för min otroligt onda vänstertumme, skit också!
• Jag struntar blanka fan i att baka bullar idag trots att jag får kaffebesök i morgon, nä, jag bor ju bredvid sveriges mest berömda stenugnsbageri så vad håller jag på för!!!??? Erik  i kvarn ska få sälja några färska stora kanelbullar till mig i morgon, så det så!

Okej, jag har ont i huvudet. Slår upp ett halvt glas vatten för att ta en Bamyl med koffein. Går till datorn, skriver ner lite tankar kring hur jag ska arbeta vidare, går ut i köket. Där tar jag mitt ”huvudvärkspulver”, dricker hälften innan jag upptäcker att jag inte lagt i tabletten! Liiiite stressvarning, eller vad tror ni?

Ska baka bullar idag, och hjälpa son med ett personligt brev, och gå ut och gå igen och… skriva lite, kanske, och och och…

” Ta ett djupt andetag…andas lugnt och djupt…se en ringlande bäck för ditt inre…solen strålar på vattnet…det ser friskt och klart ut.” Lite meditation skulle nog vara bra…

Ha en fin dag därute!