oj så sjuk jag är! Feber; hela 37,1 grader, då är jag lullig, då min ”normala” temperatur ligger på under 36 grader.

Jag känner mig som en gammal hösäck i bröstet och halsen svider och till min förtrytelse är jag hungrig, men vill inte ha något! Så jag pillar i mig en ostbit då och då…

Irriterad blir jag också att maken får utryckningar åt alla håll och kanter, JUST idag, när jag är så sjuuuuuuuuk! (att han alltid får det och att jag faktiskt åtminstone fattar att trasiga saker i grannlagård måste fixas, det är en annan sak. Jag är allt jag inte vill/brukar vara, idag!)

Åtminstone glad att jag fick nåt konstigt ryck igår och lagade alldeles för mycket mat så det räcker även till idag. Stå vid spisen nu, det orkar jag inte och främst, bör jag inte.

Jag blir så sur när jag är sjuk! Jag vill kunna röra mig, träna, orka med Tittilila när hon sjunger och ropar och kastar sig ut genom dörren iförd endast nattlinne, långkalsonger och stövlar för att hoppa i löven! Istället är jag just sur, vrålar; ”Men herregud! Inte kan du gå ut så där!” och dämpar henne i onödan. Man behöver inte skrika åt barn för att de ska fatta, det vet jag ju, men idag…

Jag var inte mycket piggare igår, men tog i alla fall en lång, snabb promenad i går morse… och insåg snart att det var lite dumt, eller på ren svenska, jävligt korkat! Det var sen förkylningen drog ner mot bröstkorgen. Jag vaknade lika tidigt i morse… tänkte en stund, ”vad kan en lugn morgonpromenad göra?”

”Ingenting!” är mitt självsäkra svar. Jag tror INTE det är farligt att gå ut när man är sjuk, om man orkar det! Vi har bara ett liiiitet problem, JAG kan inte gå lugnt! Jag kan inte överhuvudtaget röra mig i lugn takt! Om jag inte har ett gäng knäckta revben eller är döende i hög feber förstås. Men bara då!

Summa sumarum, och i min ständigt målmedvetna självpepp, ”jag är måhända dum, (och nu därför råförkyld) men … jag är snygg! eller… i alla fall inte ful! (makens åsikt, eller försök till komplimang!)
Host, väs och snörvel från en något negativ Ödrake!

Idag var det måndag, en alldeles ledig dag för mig, barnfri och allt. Satte mig med morgonkaffet på min ljuvliga ”nudistplats” och riktigt ställde in mig på en laaaat förmiddag innan jag skulle dra till gymmet med min lilla adept för veckans första träning…

Såg på alla tusenskönorna i gräsmattan, otroligt vackert. Såg på det riktigt långa gräset och funderade över hur viktigt det nu är att ta vara på dagen, speciellt som vädergudarnas språkrör, (SMHI) varnat för mycket sämre väder från och med i morgon. Kollade långa gräset igen och började smått fundera över var motorgräsklipparen var, här eller på andra gården? Ringde och frågade, för lat för att kolla igenom alla möjliga platser för förvaring av dylikt. I vedboden, som för en besökare ser ut som ett högt dubbelgarage, fick jag veta att den var.

Vet ni, när man går med gräsklipparen på vår tomt går man ihop nästan 10000 steg på stegmätaren! Man avverkar 7,4 kilometer bakom det vibrerande åbäket. Det tar drygt två timmar om man inte tar minsta lilla paus. Nu är det klippt!
Sen hann jag bara in och duscha av mig så ringde sonen och ville bli hämtad på traktorverkstaden fyra mil bort, eftersom han kört dit en av makens traktorer. Vill det sig riktigt illa pratar vi 6-siffrig kostnad för reparationen. Hej och hå!

Sen for vi till gymmet och mötte upp min kompis där. Jag trodde det skulle vara jättetungt att träna idag, darrig som jag var efter gräsklippningen. Det gick extremt bra och jag kunde öka vikt på flera maskiner och lade till övningar också. Dessutom så fixade jag 15 minuter på crosstrainern, ett självmordsredskap annars för mig, jag brukar vara död efter fem minuter faktiskt. Inte idag, idag var batterierna full-laddade av solen kanske.

När jag och sonen tränat klart åkte vi och handlade lite, hämtade lillasyster Tittilila och åkte till Hide badstrand. Strosade en dryg timme i vattenbrynet och njöt av vattnet, som där är extremt grunt och därför varmt. Sen åkte vi till vår egen lilla bys strand också, där var det ännu varmare i viken. Vi gick och tittade på en piggvar som lekte kurragömma med oss under sjögräset som blåst in och ligger som geggiga moln i vattnet emot land. Har aldrig sett en så stor fisk så länge, där gick vi med plattfisken simmande kvickt mellan våra fötter.

Som tur var hade jag förberett maten så det gick fort, både jag och sonen var ordentligt hungriga efter träningen. Så också Tittilila, som annars sällan säger att hon är hungrig.

Lite kyligare vindar känns vara på väg in mot ön men det är så skönt ute så att gå och lägga sig känns lite synd. Risken är nämligen stor att jag somnar i kväll under nattningen. Jag har nära 20000 steg på stegmätaren, jag har tränat muskler så tungt och jag har vadat i vatten och gått i mjuk sand rätt länge. Jag har banne mig rört mig som en idiot idag. Och just idag är jag så irriterad på magen, som sitter där som en stor jävla vetebrödsdeg och inte ändras ett dugg hur mycket jag än sliter för att smälta bort den. Jag har snygga armar, läckra spiror och ser oförskämt pigg ut, men magen… ja, den ser då inte ut så här i allafall Det är orättvist, riktigt orättvist!

(Varför finns det inte en smilie som räcker ut tungan???)

Vi verkar överleva, både jag och maken. Efter en timme på spikmattan, (halvtimme vardera på rygg och mage) är jag rätt pigg och avslappnad, en kombination jag gillar, dagtid, vill säga.

Tittilila, som sovit som ett barn, (andra barn ska man nog tillägga) i fyra nätter i rad, (ja, ni kan hoppa upp på era stolar nu och rita några kors i taket!) har redan haft ett rätt ordentligt nattskräckspass. Hon var på strålande humör idag och riktigt svår att få att somna då alla sångerna skulle sjungas som hon lärt sig senaste veckorna på dagis. På lördag är det Luciatåg och hon är alldeles uppspelt inför det. Jag får ständigt påminna mig att denna lilla madam BARA är 3 år och 3 månader, det liksom rör sig för snabbt i hennes huvud tycker jag.

Efter Shiatzu-behandlingen i fredags har jag gått ner overkliga 3 kilo! Liksom bara smält bort som snön vi hade för någon vecka sen. Jag brukar gå ner över jul, alltid! Men än är det inte jul och jag har inte tallat på julmaten, bara knäcken då, (som blev för god) och det är ju rätt känt att knäck inte är gynnsamt för en nedgång av vikten. Man kanske ska boka in en Shiatzu-behandling i veckan så är jag ju snart av med de där sista ynka kilona?

Träffade en kompis på stan idag som inte sett mig på fem år, hon gapade som en guldfisk och skrattade, ”men gud vad liten du blivit”. Hon ville gå kurs hos mig. Ja, kanske?

Prästen som vigde oss frågade också om jag inte kunde hjälpa andra att gå ner i vikt.

Egentligen skulle jag väl vilja försöka hjälpa den som vill, men samtidigt så är jag inte färdig med min viktresa själv. Då menar jag inte att jag inte är nöjd med vikten, men jag arbetar fortfarande med tankebanorna kring min kroppsuppfattning. Trots att jag nu är snubblande nära -40 kilo så har jag dagar när jag tänker; ”fy vad tjock jag är”. Jag är inte tjock, jag är inte heller för smal utan lite mullig, eller inte det heller. Det sitter ju bara en massa löst på själva magen, ben och armar finns inte. Men när jag idag försökte hitta den där ”drop-dead-gourgious”-klänningen så hamnar jag där i den negativa tankespiralen igen.

Ja, ni hör, jag tvivlar på att jag är en bra förebild alla dagar, men jag ÄR stolt över att ha blivit av med min övervikt och skulle unna alla som vill det samma!

Gnatt från en som äntligen börjar bli trött!

Jag byter gärna bort huvudet ett tag, det spränger eller ”bara” molvärker och är helt klart nackrelaterat, även från axeln känns det som.

Det är inget pjåkigt huvud jag erbjuder, ska vara rätt intelligent enligt genomgågna tester. Detta kan för närvarande vara lite svårt att bevisa eftersom det bara försöker sitta kvar just nu. Löste dock ett Genikryss på ett kick häromveckan, något det faktiskt inte brukar klara av så lätt utan med rätt mycket möda. Det kan förvisso bero på korsordskonstruktören som möjligen tonat in på just mitt huvuds hjärnvågor den veckan. Just idag har samma skalle nämligen svårt att lösa mycket enklare korsord och funderar skarpt på att ge sig i kast med Vi i femman i Allers senaste nummer, barnkorsordet alltså.

Som tur är finns det saker som sitter i ryggmärgen och inte behöver nämnvärd assistans från kontoret på toppen av kroppen. Tack vare det har jag både lyckats kliva upp, klä på mig och kamoflera, eller lägga make-up som det heter i vanliga fall, tröttheten. Det ligger också två nygräddade limpor under ett lager av bakdukar i köket.

Guben tror att det är många som är avundsjuka på honom. Han inser att han har det väldigt bra som kommer hem till full service och nybakat bröd när han tittar in mellan arbetspassen. Det var ju också en komplinmang. Känner att jag samlar på komplimanger just nu, rätt krampaktigt faktiskt. Vardagen börjar kännas motig, tänker mycket på en vän som är allvarligt sjuk, (några av er vet) och på son nummer ett som har byråkratkrångel och ett stressat sinnelag som inte går hand i hand med kvarnarna. Son nummer tre har jag också i huvudet, som inte lyckas hitta någon praktik och jag är mer än lovligt orolig för hans möjligheter till inkomst den närmaste tiden. Själv är han så infernaliskt nykär så jag tror inte han ser problemet riktigt i samma proportioner som den ömma modern. Flickvännen verkar härlig, vi har pratats vid flera gånger och hon har till och med tjatat till sig att de ska åka hit till nyår. Kan tänka mig att om sonen varit singel hade han nog partat med kompisar den natten. Nu kommer de hem till mamsen Fast vi ska ju fira nyår med människor i varierande åldrar som han också känner, och som han gärna umgås med.

Sen har jag funderat på tusen andra saker, men så är det ju då det här med att man är nygift och i vårt fall innebär det också att vi är nykära. Så mysigt som jag och Guben har det just nu har vi inte haft det på mycket länge. Äktenskapet gav det här förhållandet ett rejält lyft! Tror att Guben verkligen trivs med att vara gift, kanske känner han sig tryggare och vågar visa mera hur stolt han är över ”häxan” han levt med med så länge. Det har alltid varit ett problem hos oss, att han backat när andra män flirtat, till exempel. Ibland har det känts som om han förutsatt att jag kommer lämna honom så snart en ”häftigare” man dykt upp. Nu verkar han ha fattat att jag verkligen älskar honom och att, även om det är trevligt när andra ser mig, inte alls bryr mig.

Jag förstår också varför han reagerat så, då det hänt fler än en gång att andra män kommenterat ”vilken tur” han haft som träffat en så fantastisk kvinna. Jag vet att det varit menat som komplimang till Guben, men med hans självförtroende så kan han nog ha uppfattat det som om han inte är värd den ”turen”. Nu förstår han att jag vill ha honom, precis som han är, även om han är hopplöst bortskämd, först av sin mor och nu av mig. Fast… sån service som han fick av moderskapet, det får han inte av mig. Hon strök både strumpor och kalsonger åt honom, och DET gör inte jag. (Jo, första dagen efter bröllopet, men jag glömde servera dem på bricka, men det ska han banne mig få på första bröllopsdagen )

Nu ska jag klä en trött dotter och sen ska vi till brandstationen och få gratis brandsläckare. Sen blir det en visit till ”Indiras” indiska marknad, och jag får väl ta med huvudet, trots att det inte fungerar. Tack vare kamoflagesminkningen så ser det i alla fall bra ut. Länge leve make-up, som kan få en trött häxa att se skapligt snygg ut!

Blås inte bort idag, här är det full storm!

Jodå, idag kom kallelsen till plastikbedömningen, den 15 september är det dags att bli klämd på magen! Giv mig styrka, det finns inget värre! Men det här är för en god sak, jag hoppas innerligt att det blir av!

En tanke, tänk om det blir i oktober! Jag vet att de kommer ner två gånger per år och opererar, so I´m told, bör ju vara höst och vår då… om det blir under bröllopsmånaden så… ja… då blir bröllopet uppskjutet likt förbaskat! Inte vill jag gifta med magen när jag kan få göra det utan! Jag vet, fåfängt men jag har aldrig stuckit under stol med att jag är fåfäng.

Om man gjort en viktreducerande operation får man plastiken, (om man visar att man sköter sig). Det är nog inte lika vanligt att man får det om man själv gått ner en massa. Jag förbereder mig på ett negativt besked, men å andra sidan så kan det bli jack-pott också! Vore underbart!

Mina armar, ben och höfter börjar se riktigt smala ut, så där så jag tvekar att gå ner mera, samma gäller ansiktet. Jag vill inte bli mager, jag vill bli smal. Det är bara magen kvar och nu kommer jag krulla tårna tills jag får besked.

Jag ska ta med mig ett kort på hur jag såg ut när jag gått ner sju kilo, som är taget i samband med mommas begravning. Det går banne mig inte att känna igen mig. Jag laddar också för att våga lägga ut före och efterbild här, eller på mobila bloggen. Det har jag funderat över ett tag, men det känns jättesvårt.

Nu måste jag fixa käk och sitta med dottern en stund, hon är mammig