Att påstå att jag vaknade i morse är nästan en överdrift, man måste nämligen få sova för att kunna vakna… Det har alltså varit en synnerligen stökig natt och jag är helt slut. Därför kunde jag inte riktigt känna den där glädjen när rullgardinerna åkte upp och marken var täckt med snö, några centimeter, så pass så att det fortfarande syns att det finns gräs under.

Gladare blev Tittilila och hon ville ut direkt, men tydligen är hon mätt sen igår för idag ska hon inte äta frukost och jag är rätt envis där, först frukost, sen ut. Nu ser det ut som om hon kanske inte hinner innan snön smälter bort, för solen strålar från en klarblå himmel. Fast det är ju inte så varmt förstås.

I fjol hann vi göra en halvmeter hög snögubbe som stod kvar i tre timmar på hela vintern. Den var ca tre halvdagar lång, uppdelat alltså på tre dagar. Sen hade vi förvisso snö kring påsk några dagar, men då hade man redan gått in i vårkänslorna och var inte lika benägen att uppskatta de vita dygnen.

Det är fyra veckor sen bröllopet idag, vi hade en otrolig tur med vädret den dagen måste jag säga. Sen dess har det väl regnat några meter kan jag tro, och det regnade på natten då också men det led ingen av så vitt jag har hört. Äldste sonen var ju chaufför så inte ens de grannar som bodde närmast behövde gå hem i ösregnet.

Nej, jag får fortsätta operation frukost, innan det är dags för lunch.

Ha en fin dag och håll er på benen i halkan som jag förmodar de flesta har idag!

Jag byter gärna bort huvudet ett tag, det spränger eller ”bara” molvärker och är helt klart nackrelaterat, även från axeln känns det som.

Det är inget pjåkigt huvud jag erbjuder, ska vara rätt intelligent enligt genomgågna tester. Detta kan för närvarande vara lite svårt att bevisa eftersom det bara försöker sitta kvar just nu. Löste dock ett Genikryss på ett kick häromveckan, något det faktiskt inte brukar klara av så lätt utan med rätt mycket möda. Det kan förvisso bero på korsordskonstruktören som möjligen tonat in på just mitt huvuds hjärnvågor den veckan. Just idag har samma skalle nämligen svårt att lösa mycket enklare korsord och funderar skarpt på att ge sig i kast med Vi i femman i Allers senaste nummer, barnkorsordet alltså.

Som tur är finns det saker som sitter i ryggmärgen och inte behöver nämnvärd assistans från kontoret på toppen av kroppen. Tack vare det har jag både lyckats kliva upp, klä på mig och kamoflera, eller lägga make-up som det heter i vanliga fall, tröttheten. Det ligger också två nygräddade limpor under ett lager av bakdukar i köket.

Guben tror att det är många som är avundsjuka på honom. Han inser att han har det väldigt bra som kommer hem till full service och nybakat bröd när han tittar in mellan arbetspassen. Det var ju också en komplinmang. Känner att jag samlar på komplimanger just nu, rätt krampaktigt faktiskt. Vardagen börjar kännas motig, tänker mycket på en vän som är allvarligt sjuk, (några av er vet) och på son nummer ett som har byråkratkrångel och ett stressat sinnelag som inte går hand i hand med kvarnarna. Son nummer tre har jag också i huvudet, som inte lyckas hitta någon praktik och jag är mer än lovligt orolig för hans möjligheter till inkomst den närmaste tiden. Själv är han så infernaliskt nykär så jag tror inte han ser problemet riktigt i samma proportioner som den ömma modern. Flickvännen verkar härlig, vi har pratats vid flera gånger och hon har till och med tjatat till sig att de ska åka hit till nyår. Kan tänka mig att om sonen varit singel hade han nog partat med kompisar den natten. Nu kommer de hem till mamsen Fast vi ska ju fira nyår med människor i varierande åldrar som han också känner, och som han gärna umgås med.

Sen har jag funderat på tusen andra saker, men så är det ju då det här med att man är nygift och i vårt fall innebär det också att vi är nykära. Så mysigt som jag och Guben har det just nu har vi inte haft det på mycket länge. Äktenskapet gav det här förhållandet ett rejält lyft! Tror att Guben verkligen trivs med att vara gift, kanske känner han sig tryggare och vågar visa mera hur stolt han är över ”häxan” han levt med med så länge. Det har alltid varit ett problem hos oss, att han backat när andra män flirtat, till exempel. Ibland har det känts som om han förutsatt att jag kommer lämna honom så snart en ”häftigare” man dykt upp. Nu verkar han ha fattat att jag verkligen älskar honom och att, även om det är trevligt när andra ser mig, inte alls bryr mig.

Jag förstår också varför han reagerat så, då det hänt fler än en gång att andra män kommenterat ”vilken tur” han haft som träffat en så fantastisk kvinna. Jag vet att det varit menat som komplimang till Guben, men med hans självförtroende så kan han nog ha uppfattat det som om han inte är värd den ”turen”. Nu förstår han att jag vill ha honom, precis som han är, även om han är hopplöst bortskämd, först av sin mor och nu av mig. Fast… sån service som han fick av moderskapet, det får han inte av mig. Hon strök både strumpor och kalsonger åt honom, och DET gör inte jag. (Jo, första dagen efter bröllopet, men jag glömde servera dem på bricka, men det ska han banne mig få på första bröllopsdagen )

Nu ska jag klä en trött dotter och sen ska vi till brandstationen och få gratis brandsläckare. Sen blir det en visit till ”Indiras” indiska marknad, och jag får väl ta med huvudet, trots att det inte fungerar. Tack vare kamoflagesminkningen så ser det i alla fall bra ut. Länge leve make-up, som kan få en trött häxa att se skapligt snygg ut!

Blås inte bort idag, här är det full storm!

Mina föräldrar är kvar tills på onsdag morgon, vi såsar mest omkring nu, i alla fall jag och mamma. Karlarna har tagit in djur från sommarbeten och lagårdarna fylls på nu inför vintern.

Vi har också varit ute i skogen och plockat lite timjan som mor kan ta med sig hem, gott att ha till matlagning och suveränt att göra te på när förkylningar härjar. Det blev en ganska rejäl tur i skogen och det kanske var lite dumt för min nu ”braiga” höft är inte så stark som jag vill. Hade tur när läkaren, (jo, dumdoktorn kan vara en riktigt mänsklig och bra doktor ibland) kunde klämma in mig i torsdagsmorse och att sprutan hade den goda smaken att verka precis på lördag morgon. På fredagen kände jag mig riktigt ledsen faktiskt eftersom jag då inte kunde gå utan stöd alls. Som tur var hjälpte min kusin mig med all efterrättstillverkning så jag satt mest och garnerade tårtor och såg på, faktiskt.

Vardagen ramlar igång, alla blommor är snart det enda som skvallrar om att här varit bröllop. Det känns skönt, vardagen är inte att förakta. Men jag är trött och det var med nöd och näppe jag lyckades övertala mig själv att kliva upp när Tittilila somnat för natten.

Försöker väcka hjärnan med lite korsord men det funkar så där om jag ska vara ärlig.

Åh, en bra sak, alla rester är uppätna! Ingen mera tjälknöl eller polpettone så långt ögat når nu, men lite sallad finns det och det äter jag gärna i morgon också. Jag gör alltid för mycket mat, men det gör jag hellre än för lite. En tårta är bevarad i frysen och där kommer den nog ligga ett tag, tårttarmen har fått mer än den förtjänar nu. Det är ju tur man kan frysa prinsesstårta. Det funkade lite för bra med gluten- och lactosfri tårta

Här blåser, visserligen milda vindar, men hårda så kylan kryper in ändå. Löven blåser mot fönstren och gör både människor och djur lite sprättiga.

Jag bävar lite för att lämna Tittilila på dagis på onsdag, hon har verkligen älskat att vara hemma denna vecka. Hon sprudlar och leker och charmar mormor och morfar för fulla segel. Det blir trist när de åker, undrar hur länge jag kan hålla mig innan jag bokar biljetter upp till Jämtland, jag vill verkligen dit, men måste nog låta ekonomin komma i kapp efter bröllopskostnaderna. Vi har inte ens vågat räkna på dem, och har ju kommit billigt undan ändå, men ingen fest blir billig, hur mycket man än sparar in på vilda blommor och brudklänning från himlen.

”fattar du det nu, att du är så vacker?” tjatade Sinkadus igår innan bröllopet, (eller om det var efter, tid är svåra saker när allt händer). ”Jo, jo, visst, visst” sa jag, för just då, just där så är man ju så vacker som det går!

Idag har jag skummat igenom cirka 400 foton som släkt och vänner tagit, och jag ska vara helt ärlig, jag tycker jag ser för jävlig ut på nästan alla! Utom det här!

Av någon anledning gillar jag det här kortet, jag ser liksom ganska klok ut

Den här däremot, vittnar om motsatsen

kaka söker maka heter det ju

Till slut ett foto på min styvfar i sin farfars ”bonjour” från 1898, bröllopskostymen, och oss, med dottern, plus tårtorna.

Flera bilder som togs vid cermonin så storbölar jag, jag klarade inte av att läsa löftena som prästen stavade åt mig utan att gråta hejdlöst. Sen ser jag så sammanbiten ut så jag blir galen på vissa bilder eller så skrattar jag så ögonen försvinner eller hakan liksom tar över

Men det går bättre, för varje gång jag ser bilderna, för de är bra, många bilder är vansinnigt bra och flera lär det bli, när jag får tag på de andra som var rustade med kamera.

Huset är nästan ödsligt nu, två av sönerna, de med flickvänner, har lämnat huset. Moster och hennes man och min kusin lämnar i ottan, och så dags tänker jag fortsätta sova. Yngste sonen åker inte förrän på tisdag kväll medan mina föräldrar åker på onsdag morgon. Det blir jobbigt, jag älskar mina föräldrar och vill ha dem här mycket, mycket längre.

Av festen igår finns inte ett spår, förutom några ballonger som överlevde barnens vilda lek. Tältet monterades ner tämligen akut under förmiddagen då vindarna hotade att lyfta det till väders. Alla blomsterarrangemangen står ute på betongbordet, (Sinkadus var förbi idag och fotade dem, de var otroligt vackra, alla gjorda av vad naturen har att erbjuda så här års, min mor är fantastiskt duktig på att arrangera blommor). Alla gåvor har hittat sin plats och bilen står åter i nya garaget.

Jag borde, som vanligt sova, men det är svårt att varva ner, trots att jag haft svid i ögonen hela dagen av enorm trötthet.

Det var ett perfekt bröllop för oss, allt blev så som jag hade hoppats!

Döm om min förvåning när alla inkomna postogram och brev lästes upp av Cellenrebellen och ett av dem var från Znogge!!! Hon är en riktig luring hon

Kvällen var helt fantastisk! Precis när vigseln började sken himlen upp efter att ha varit oroväckande grå under eftermiddagen. Min styvfar hade sin farfars bröllopskostym från 1898 och förde fram mig till brudgummen. Bröllopet var så vackert och jag grät som en gris när jag skulle läsa mina löften och ingen utom MAKEN och prästen hörde väl när jag sa ”Ja!”

Jag fick så mycket beröm för klänningen Jenny! Cellenrebellen, Sinkadus och Ninnibeth hjälpte mina föräldrar att bära ut mat och annat tilltugg och skällde på mig så snart min kontrollpersonlighet tog över

Det var allsång och skönsång från en grannflicka, (tro mig, den tjejen kommer att slå igenom en dag, hon har en alldeles unikt underbar röst!) och själv sjöng jag väl hellre än bra, men kul var det!

Trevligt, lagom städat och många skratt blev det innan vi ramlade i säng med Tittilila emellan oss Hon hade vaknat och var så ledsen så det var inte mycket att göra. Men ärligt talat hade vi inte orkat något annat heller, efter en veckas intensiva förberedelser var sömnen välbehövlig.

Nio i morse var i princip alla i huset vakna och operation röjning påbörjades, det kommer nog ta lite tid innan allt är på sin plats, men så skönt att festen inte företogs inne utan i garage och tält. Tror inte någon led av att gå på höstligt gardenparty, det var varmt och gemytligt så länge vi höll oss där, ute kom rejäla skurar under kvällen. Vi hade med andra ord tur som tokar

Nu hoppas jag någon av alla fotografer kommer med bra bilder från kvällen, vår kamera användes inte alls!

Tack för alla lyckönskningar från oss båda!

Nu är det snart målgång! Allt är klart, allt som går att göra i förväg. Har dock inte fixat naglarna upptäckte jag ikväll, men det ska väl hinnas

Klänningen har jag provat idag, den sitter heeeelt perfekt. Yngsta sönerna, som inte sett mig på ett tag, börjar tycka att jag är för hemskt så smal, (jag har inte avslöjat något om den nya figurformaren från Miss Mary ) men sanningen är den att under senaste veckan har jag gått ner två kilo och nu är det snart så att jag inte får tappa mera om benen ska hålla. Jenny har en poäng när hon kallar mina ben för spindelben! Varför försvinner benen när jag redan innan inte hade några?

Kusinen har hjälpt till med pannacottan idag och jag har lagt ihop marsipantårtor och garnerat med rosorna. Sen har jag även gjort lingonmoussen medan mamma skar salladen. Hennes dag i övrigt har gått åt till dekorationen i garaget och den går inte av för hackor! Hon har samlat in höstens alla buskar och träd och gjort helt underbara små bordsuppsättningar. Inte ett öre har vi lagt ut på blommor till detta bröllop och det känns väldigt rätt för naturen har så mycket att bjuda ännu!

Höften har varit ett riktigt aber under dagen men just nu känns det som det kanske börjar ge sig. Guben fick en rullator i 40-årspresent av mina söner, (snällt!) och vi har satt ut den i tältet så kan ju jag använda den om jag inte kan gå! Idag har jag hasat mig fram mellan bänkarna i köket, verkligen inte kunnat gå stundvis utan stöd, men trägen vinner och tjurat på har jag gjort. Tack vare att kusinen tog över Pannacottakoket kunde jag sitta en del när jag pillade med vita marsipanrosorna.

Tittilila har varit alldeles fantastisk och ikväll när hon envisades med att just jag skulle lägga henne och hon kröp upp i min famn att det var nog första dagen på tre år som jag inte hållit om henne på en hel dag. Hon har lekt med mosters man, med morfar och mormor och med pappa, men mig har hon inte nått fram till och varit helt tillfreds ändå. Det har aldrig hänt tidigare. Även igår var hon gudasnäll och rådde sig själv hela dagen när jag och mamma fixade med polpettonen, vi var mäkta imponerade eftersom gubbarna, (styvfar och nästanmaken) fixade med borden och placeringen av dessa.

Nu sitter jag uppe, sist av alla, och skriver ut bordsprogrammen. Jag måste köpa en ny dator, det tar flera timmar för den att bearbeta en utskrift. I morse skämtade släkten om att jag nog skulle bli uppe till tre i natt, och just nu verkar de få väldigt rätt!

I morgon kan jag inte tänka mig att jag hinner blogga här, men vem vet, någon kanske bloggar iväg bilder direkt från bröllopet!

Efter den intensiva dagen och vallning av pressfotograf i kohagen, (han hade lågskor, hahahaha!) avrundade vi med Champange! Gött är det, med riktig champange! Till det fick vi marinerad, rökt röding i små bitar, inmundigad med hjälp av tandpetare ur gemensam skål.

Alla är trötta, fnittriga, vi här rätt billig humor just nu, (och det redan innan champangen!) Sista potatislimpan är klar, den utan ost till en viss ostallergiker. Mamma hittade en grön potatis och eftersom allt skräp, (skal och dyligt) noggrant kokas åt hönsen började hon skala och skiva upp även den. Styvfar kom förbi köket och undrade vad fasen hon höll på med, när skalet var av fortsatte hon skala, skiva efter skiva. ”Bry dig inte om henne, hon har skalat en potatis för mycket idag” sa jag, och mamma bröt ihop i ett skrattanfall. Han fattade ingenting, visste inte att vi höll på med hönsmaten och tyckte nog vi var väl flamsiga. Det var vi också, och trötta!

Men det funkar så bra, allt har bara gått på räls och vad kan egentligen gå fel, (förutom min höft då, men jag är ju som sagt, envis som en röd gris så det oroar jag mig inte nämnvärt för heller, och inte oroar jag mig för att Ninni ska lyckas få fatt på mig och rappa upp mig heller.)

Nu ska jag sova, i morgon kommer en prövningens dag, då alla röda trådar ska nystas ihop och bli perfekt, eller så bra som det går i alla fall!

zzzzzzzzzzz…… sitter och fundrar på om jag ska våga gå och lägga mig… tjälknulseländet ser ut att kunna bli klart någon gång i natt… jippi! Varit ute med pannlampa och samlat kryddor i trädgården, kan ju bli spännande, för sen fick mamma skölja av dem och hon har inte mycket aning om vad det är. Med andra ord KAN det ju komma med nåt mindre lämpligt, men på sin höjd lite hallucinogent, inget direkt dödligt Nä, jag vet vad jag har så jag är säker (på att det är bara kryddörter alltså!)

Dagen har passerat och Guben verkar faktiskt, mot förmodan, överleva ”domedagen”, (hans benämning på 40-årsdagen.) Nu laddar vi för lördagen. Nu blir det inte mycket sitta av innan vi sätter oss efter vigseln. Men det känns bra, det är värre att gå och tänka på allt som ska göras men inte kan tas förrän dagarna innan. Nu är vi där, då är det bara att köra.

Om jag inte syns till mera så får ni ha det så bra! Det ska jag ha, både före, under och efter dagen B!

Guben föreslog att vi skulle dra till stan i morgon, jag kontrade med ”vi kan väl sticka idag när jag jobbat klart?” Sånt är svårt för min gube, egna hastigt påkomna förslag, (dem har han ju ändå tänkt på själv ett tag innan jag, hastigt och lustigt får reda på det) funkar, men om jag kommer med nåt, då är det lite värre. Men nej då, idag gick det ovanligt bra, så vi drog.

Byxorna är bytta, (hans var perfekta, tyckte han, men jag tyckte de såg ut som en säck över rumpan, ”äh, det ser ju inte jag” sa han).

Tallrikar, glas, och lampor är köpta, resten av dukningen kommer från naturen och från våra egna skåp och lådor.

Vin, öl och cider är inhandlade, inom budget också, (men jag ska nog handla lite mera vin gör ju inget om det blir över heller).

Lite tilltugg till natten, elkablar, barnatteraljer och skrivarpapper… och ungefär tusen saker till, jag tror blivande maken handlat för rätt många tusenlappar idag och han tycker nog inte längre att bröllopet blir så billigt, men jag kan inte påstå att han har bromsat heller!

Vi var inne straxt före tolv och åkte prick klockan tre och då hade vi ändå hunnit äta en god lunch i en tom lunchrestaurang, som annars brukar vara knökfull.

Vi har verkligen varit effektiva!

Nu är det bara grönsaker och färskvaror som ska inhandlas, och tryffel hos grannen förstås och säkert kommer vi på mera under veckan. Jo, nåt vitt bubbel till välkomstdrinken också.

Jag ska skriva program för själva vigseln och ett litet kul häfte för själva festen. Lite sångtexter från Smaklösas repertoar, (jag har till och med bett om lov personligen från dem) och anekdoter om brudparet. Lite pittoreska bilder från vårt liv, Pärlan, måste ju få vara med på ett hörn, (Gubens äldsta traktor) och lite annat smått och gott så att gästerna som inte lever vårt liv känner sig lite upplysta och kulturellt upplyfta när de så småningom lämnar festen.

Antar att det är sånt ett värdpar annars gör men vi har inget värdpar och det känns helt okej när det blir ett så pass litet och enkelt bröllop. Fast det lilla och enkla känns mindre och mindre litet och enkelt ju närmare vi kommer själva dagen. Vi har 35 vuxna som tackat ja, (bara två som inte gjort det faktiskt, och inte särskilt oväntat var det) men till det kommer nästan 15 barn från två och uppåt, ett helt gäng under tio år. Det lär bli livat och NU tycker även Tittilila att det ska bli jättekul när jag räknat upp alla barnen som kommer. Hon hade annars deklarerat att hon inte skulle vara med på nån fest och INTE gifta sig! Hon har varit väldigt bestämd på den punkten, men när elektrikern var här i förrgår och fixade el i det sprillans nya garaget ändrade hon sig tvärt. Varde ljus och även Tittilila vill vara med

Det verkar som inbjudna tror att de ska stå och huttra i trädgården på festen, och det är ju okej , fast jag kan avslöja att det nog blir varmt och gott trots allt! Sen har jag tydligen också skrivit ”vi objuder på mat” i inbjudan, så jag kan ju strunta helt i maten och lägga en morot var på tallrikarna! Smidigt Kanske kommer gästerna med egen varmkorv och frågar om de får tända på grillen Det var Cellenrebellen som upptäckte det, INGEN annan har uppmärksammat den felskrivningen i inbjudan! Jag känner flera petiga, (host, host) som borde ha sett det

Veckan efter bröllopet kommer Dagdrivarn på besök förresten, DET ser jag också fram emot! Och förra helgen var Neny här!

Hörni, jag tycker just nu att det mesta är underbart! Trots att jag har höftbenen under axlarna sen jag landade på fötterna från flera meters höjd för en tid sen. Åter en sak jag ska ta tag i EFTER bröllopet, då blir det naprapatbesök och inte så lite skäll skulle jag tro från honom, han hade ju trots allt givit mig träningsförbud…

För fem år sen var jag på dop i Lärbro. Det var mycket folk och jag, i vanlig ordning, pratade med många, (ja, ja, jag är lite surrig )

När vi kom till prästen idag talade hon om att hon kommit på att vi träffats förut, på ett dop i Lärbro! Sen sa hon, ”men oj vad du har gått ner i vikt!” och ville veta allt om hur jag lyckats.

Jag bor två kilometer från prästgården i min socken, det är ungefär sju gårdar emellan oss och prästgården, jag bor ju trots allt på landet. Prästen här har haft tjänsten i rätt många år, kanske åtta. Han känner aldrig igen mig, och då kommer vi båda från Jämtland och jag har träffat honom vid flera tillfällen och varje gång har jag upplyst den ovetande mannen om att också jag är från Jämtland. Man brukar ju komma ihåg sånt, eller? Han vet inte hur jag ser ut, känner inte igen mig om vi möts, men det gör grannsocknens präst, vars arbetsområde är mycket större i folkmängd åtminstone, även i yta skulle jag gissa.

Ja, vi pratade biodling, rapsodling, viktminskning och kändisar och naturligtvis gjorde vi upp programmet för bröllopet och valde psalmer. Hon var helt underbar, kyrklig, vanlig, rolig och lättsam. Hon var helt enkelt vår präst!

Det här kan bara gå bra hörni, allt faller på plats, det är nog helt enkelt meningen att vi ska gifta oss!

Den 18 slänger jag buketten till tjejerna och strumpebandet (jo, Jenny, det gör jag!) till killarna. Gud vad det ska bli roligt!

Vi ska snart iväg till prästen… jag känner mig som en förälskad tosa!

Nu ska jag bara kamma mig och kolla så jag inte har mjöl i ansiktet, en tårtbotten står i ugnen, helt lactos- och glutenfri, förra glutenfria mjölet var med mjölk! Inte kunde jag tänka mig det! verkar ju rätt konstigt att tillföra mjölk i mjöl, eller?

Kan börja med att meddela att huvudvärken ligger och lurar idag, men jag fungerar i alla fall. Har försökt dricka mindre vatten, på inrådan av doktor Ninnibeth, eftersom jag är konstant törstig och lätt får i mig fem liter per dag, två-tre redan före tolv. Nu har jag några dagar druckit två-tre på hela dagen och jag mår verkligen inte bra! Efter bröllopet lovar jag att ta reda på varför, men be mig inte om det nu! Jag är konstant törstig, tungan/munnen är konstant bakfull, känns det som. Jag har alltid druckit mycket vatten men de senaste månaderna har det bara blivit värre och värre.

Igår ringde son nummer två och meddelade att han och flickvännen, (väldigt ny sådan) förlovat sig! Märkligt nog blev jag inte upprörd utan faktum är att jag tycker det känns rätt. Oavsett om de går mot livslångt förhållande eller inte, så är jag glad för deras skull, jo, för bådas skull, tycker de verkar passa varandra extremt bra. Sen kan vi inte bestämma vad våra barn gör när de är 22 år gamla, och son nummer två är enligt mig den mest redige av mina söner!

Nu ska jag baka glutenfria och lactosfria tårtor, sen ska vi till prästen på bröllopsprat, lite spännande!

”Jag ska snart gifta mig… trallalla”!

”Åh, du ser ut som en prinsessa!” sa skräddarn när jag nyss var uppe och provade brudklänningen för andra gången, men denna gång med skorna som jag ska ha till. ”Äh, ja, men jag är ju för gammal för att vara prinsessa” fnittrade jag… Man blir bra knäpp när man rustar för bröllop, sen om man är 44 år och borde vara mogen, (typ) spelar tydligen ingen roll Drömde i natt att jag gått upp minst 20 kilo och inte fick igen blixtlåset. Istället verkar jag ha tappat lite mera vikt för klänningen satt ännu mera perfekt idag och DEN ÄR SÅ FIIIIIIIIIIIIIIIIN! (Jag lovar att sätta ut bild när jag är lagvigd med min Gube, men tills dess får eventuella nyfikna klara sig, känns fel att sätta ut den nu!)

Idag har jag en fruktansvärd huvudvärk, så där så jag stundvis vill ta tag i en dörrpost och bara banka i utta h-vete… det kommer från nacken så jag tror att det är all blåst som är orsaken. Ändå går jag alltid med extra schal runt halsen eftersom jag vet att jag tenderar få ont i skallen annars.

Huvudvärken kom efter att min healingkund hade åkt så healingen gick jättebra. Nu ska jag på den lokala lilla Icaaffären och bröllopsplanera med innehavaren. Jag hoppas på att de har allt som jag behöver, för jag gynnar gärna dem, världens bästa lilla affär! De har verkligen inte allt, men jissa om de är serviceminded! Jag som med åren utvecklat krångliga allergier, slutat äta både det ena och det andra och gillar att testa sunda produkter. Deras sortiment har klart gått över från very ordinary till att både GI-människor och diverse allergiska hittar vad de behöver. Innehavaranen frågar ofta mig om hon hittar nåt nytt, intressant inom dessa områden. Egentligen skulle jag vilja ha en matbutik, har jobbat flera år på en en gång i tiden och hade hand om inköp bland annat. Det var kul, riktigt kul.

Men, som med mycket annat, det får bli i ett annat liv. Att vara medium och ha en intention att få klart en roman, plus att vara bonnkälling, ja, det räcker just nu för mig och lär så göra ett bra tag till.

Tittilila och jag gick ner till Fardume träsk för att ha vår picnic där på stranden så även Silje kunde få simma lite. Nu hade jag inte tänkt så långt när vi begav oss, men Tittilila meddelade efter en kilometer; ”Nu donnar jag mamma”, och det gjorde hon, somnade alltså. Hon sov så gott och vaknade precis när vi kom till vattnet en knapp timme senare. ”Åh, där är vatten mamma!” sa hon glatt, men sen blev hon besviken över att det inte var hennes strand vid Hide och sandstrand. Jag dukade dock upp vår picnic på filten och det tyckte hon var ”jättemytigt”, sen kastade vi pinnar till Silje och gick med möda längs den igenväxta träskstranden en bra stund. Lusten att plaska i vattnet gick sen inte att motstå och det var faktiskt tur, det är lättare att övertala en blöt unge att man måste gå hem

Precis när vi byltade oss ner i vagnen fick jag sms från Neny, de är på ön hon och maken i helgen. Jag skulle egentligen möta dem i morgon i all hast innan jobb, men nu hade de råkat hamna i mina trakter och undrade om de fick titta förbi. De skulle bara luncha på en på kartan utmärkt restaurang och sen dyka upp på eftermiddagen. Gott om tid med andra ord, inte! Snart ringde hon och där restaurangen skulle vara fanns intet spår av någon sådan, ett vanligt problem för turister som tror på den förlängda säsongen. Det excisterar inte, det mesta excisterar inte av affärer och restauranger utanför Visby vintertid, och vintern börjar vecka 33 här!

De var jättehungriga och jag erbjöd mig naturligtvis att fixa käk åt dem så snart jag hunnit hem, vilket skulle i raskt takt ta minst en halvtimme. Det ville de absolut inte, men en macka skulle sitta fint och jag började min raska promenad hem genom skogen och där stod de, vid min gård, när jag kom hem, rödrosig, osminkad, (hårt för en überfåfäng bondkälling som undertecknad ) och något uppskruvad med min akutblyga och treårstrotsiga dotter.

Men det blev bra ändå och de var jättetrevliga och jag tror inte Neny fattar hur stort det är för mig att få träffa den kvinna som gjort mitt stundande bröllop så magiskt! Det kan regna, maten kan vara pest, gästerna kan vara sura och odrägliga, det spelar ingen roll, jag kommer vara så fin i klänningen som jag FÅTT av Neny när jag blir gubens gumma!

Nu går jag och är lika overkligt lycklig som jag var när klänningen kom med postbilen, jag är jättelycklig över att ha fått träffa Neny!

Ps, jag förmodar att båten som tog mina gäster till ön INTE var denna kanot, (headern) som jag fotade vid träsket, men visst ser det lite roligt ut?

Prick klockan tio parkerade jag i Åhlénsgaraget. Storebror nummer två kom insläntrande i samma sekund och Tittililas glädje över att få träffa sin bror var så där hjärtevarmt härlig för både en mamma och en älskande bror. Syskonen drog till en lekpark och jag drog till Dressman, som inte hade öppnat. Inte ett liv syntes där inne, medan alla närliggande butiker redan slagit upp portarna. Till slut kom den ende killen som jobbar där, tror jag. Han har inte den serviceanda som tjejerna som arbetar i butiken. Snygg, men butter, den här gången kunde jag dock inte tjura utan fick nöja mig vad som fanns i personalväg att tillgå. Han påstod att Gubens midjemått motsvarar den storlek jag hade fått med mig! ”Hur mycket förstora är de?” frågade han, ”mycket, de är inte bara stora, de trillar rakt ner!” sa jag. Med samma tråkiga min plockade han fram ett par mindre och konstaterade bara torrt att ”annars får du komma och byta igen”… jojo, det blir tio mil varje gång, men visst, jag har ju inget val om nu inte heller dessa passar.

Sen gick jag på Tant Grön och inhandlade E-que och rosenrot, här törs inte slarvas med kosttillskotten nu. Ibland tror jag att de inte hjälper, och så slutar jag, vilket resulterar i att jag däckar big time.

Sonen och dottern kom också dit, eftersom lekparken var jättetråkig, och jag förstår dem. Varför gör man inte i ordning lekparken vid Öster Centrum till nåt som inte ter sig som en trist 70-talspark? Nere i Almedalen finns en så fin lekpark, men dit går man i regel inte bara så där när man har ärenden i stan. Medan jag gick vidare till Lindex för att se om jeansen även idag var nedsatta, gick syskonen vidare på jakt efter något roligare ställe.  Jeansen var fortfarande 100 kronor billigare,  så jag köpte ett par till. Provade även en snygg behå, men … ja, det gick inte så bra och tålamod, i vissa avseenden, har jag inte. Det fick vara även idag.

Sen hade jag planerat för en riktig magdödare, nej, inte situps, i mitt fall innebär en tårtbit eller annan konditoriprodukt en liten död för magen, eftersom jag är känslig mot både gluten och lactos. När jag ringde efter barnen hade de dock gått till Max och satt och åt hamburgare och strips. På Max finns en liten klätterställning med rutchkana, den älskas av Tittilila. Vi slöade och lekte där en stund innan vi följde med sonen på Systemet och skjutsade hem honom. Före tolv hade vi alltså flytt staden och Tittilila somnade gott i bilen.

Det hade kunnat innebära att hon nu var pigg och glad, men hon är väldigt trött och minst sagt omedgörlig. Jag hade tänkt baka några småkakor, men lusten har försvunnit samma väg som Tittililas goda humör gjort. Så det blir nog inte nåt gjort i den vägen idag, men herregud, det är ju lääääääääänge till bröllopet, jag kan ju baka någon annan dag

Jag anar att jag kommer ha fullständigt psykbryt fram emot den 14 oktober. Den 15 fyller Guben 40 och sen är det ju bröllop helgen efter… Jag vet ju hur snabbt tiden tenderar gå och jag gillar att ta det lite lugnt, samtidigt som jag måste ha en piska och deadline för att riktigt komma till min rätt

Nä, nog med dravel från min del nu, en fortsatt god fredag önskar jag er!