Jag tror ju inte direkt på energier, eller, det gör jag ju, men jag menar; Jag skyller inte mitt dåliga humör en dag på att planeterna lever hallaballo någonstans, jag kan ha en dålig dag, that´s it.

Men nu, nu är jag benägen att tro att det är nån form av atmosfäriska störningar, mediala orosmoln, masshysteri.

Det KAN alltså vara så att jag och många med mig visst är inne i ett jobbigt ”kraftfält” eller så är det, det icke så klämkäcka vädret som suger positivismen ur oss. ELLER, dödshotet! Ja, vi kommer ju, alla, säkert dö eller bli allvarligt sjuka av två saker i det här landet den närmaste framtiden, antingen svininfluensan i sig, eller så vaccinet mot svininfluensan! Vem fan orkar vara glad, eller?

Igår var jag på en av de vackraste gårdar jag skådat och jag kan skryta med att ha kommit in i sanslöst, overkligt fina hem under mina år som medium. Men ändå, när jag kör genom ”grindhålet” till gården, nej, innan, flera kilometer innan, på den grusväg som ledde dit, mår jag illa, blir knockad av dålig energi. Sorgligt, ondskefullt, rena skräckfilmen trots de vackra husen och omnejden.

Jag var kallad dit, just därför, de nya ägarna kände sig inte riktigt välkomna i sitt hem…

Det gick jättebra, jag tror och hoppas jag lyckades hjälpa både de onda och de sorgsna och de som sett allt som pågått där under århundraden. Det var en helt annan energi när jag åkte, och jag kunde gå i alla hus utan att kastas bakåt av de olika tuffa energierna.

Sen åker jag vidare söderut på ön och tar en lunch i bilen, eftersom jag inte orkar träffa folk när jag jobbat så och njuter. Av tystnaden i bilen, av känslan att vara ensam… trygg, speciellt trygg med att jag ska till en kund jag känner väl och ”vet vad som komma skall”… trodde jag!

Halvvägs in i healingen bryter min kund ihop och samtalet efter är minst sagt omstörtande… vi pratar om döden, jag ser en människa som vill ge upp och som kommit till en massa insikt om sig själv som helt klart är tuff att bära. Hela tiden pågår ändå healingen, men det tar, för ovanlighetens skull, mycket kraft av mig att få tillbaka kunden till någon form av hopp och få personen i fråga att se med ödmjukhet på sig själv, på sina ”felval”. Vi tar farväl för den här gången, och jag känner att min kund mår bättre när jag går, ny tid redan på söndag… tätt, tätt, tycker jag… men envis är min kund med det.

Sen har jag några ”måsten” på Öster och DÄR kommer på något sätt spiken i kistan. Jag, som brukar vara pigg även efter många timmars arbete, blir helt lamslagen, energimässigt av att ett större antal ”utslagna” befinner sig inne i den varmare Gallerian, eller i anslutning till den. En kvinna, alldeles sned och rödmosig, gråter hysteriskt mellan dörrarna emedan en man försöker lugna henne. Han verkar vara nykter och kanske någon form av kontaktperson. Jag vill bara gå fram och krama om henne, men hon ser så rädd och ledsen ut. Det sitter en liten, liten man intryckt vid väggen och spelar dragspel vid andra ingången och alkisarna där skriker åt honom att ”hålla käften” och går till och med dit och ser hotande ut… Dragspelsmannen är utländsk, vet jag sen tidigare år, han ser inte alls rädd ut, och fortsätter spela, leende…
Inne i Gallerian är det rörigt, högljutt, stökigt… Jag glömmer allt, köper något att dricka och springer ut. Åker hem, och känner mig, än idag, helt skakad av att bli så påverkad av allt… Det är inte likt mig! Energi in, energi ut, inga konstigheter.

Idag ringde min kund och bokade av sin tid. bilen gick inte att få liv i. Vi bokade om till nästa torsdag, jag ska kolla genom mail, sen åker jag på gymmet, för första gången på två veckor… energi in!