Det är, för mig, lite laddad, när nyheter om kvinnomisshandel bland kända personer fläskas upp i media. Till exempel blir jag inte förvånad över Andrea Whalgrens vittnesmål i rätten, där hon nekar till att ha blivit misshandlad. Jag menar inte att jag inte tror på att hon blivit misshandlad, det har hon alldeles säkert. Sen har det blivit Allmänt åtal och hon är ung och rädd och blir med all säkerhet regisserad av maken om vad och hur hon ska agera i rätten. Och hon gör det, för hon har inte kommit till den punkten när hon orkar bryta! Jag vet, jag hade aldrig vågat!

Nu i veckan är det ett annat kändisfall som cirkulerat i pressen. Där väljer åklagaren att lägga ner, kvinnan att inte vittna och det finns inga fysiska bevis. För att han bara hotat henne och ”inte krökt ett hår på hennes huvud”. Han säger också att han tar avstånd från allt våld, och det gör han säkert och tänker fysiskt våld. Men det finns många sätt att göra våld på!

Jag är faktiskt upprörd att åklagaren lägger ner så snabbt. Att bristen på fysiska bevis ska räcka, så lätt. För jag har provat båda typer av män, jag har levt med en man som inte drog för att smälla till mig, våldta eller bara slänga saker runt sig och slå sönder, särskilt då saker som han såg som ”mina”.

Sen har jag levt med en man som ”inte krökte ett hårstrå på mitt huvud” men som knäckte psykiskt, som hånade öppet, baktalade mig, fick mig att känna mig som den värsta människan i världen. Det fanns gånger jag önskade att han hade slagit, vid det laget hade det fått mig att gå till polisen, det vågade jag aldrig när jag var lika ung som Andrea Whalgren.

Det händer än idag att jag stöter på människor som av den exmannen fått höra häpnadsväckande saker om mig. Det gick rykten i byn att jag absolut inte kunde laga mat, ta hand om mina barn och att jag var frigid, alternativt sexgalning.

Att trycka ner en annan människa, att få en att känna sig rädd, betyder inte nödvändigtvis att det är kroppen de ger sig på! Det kan vara att få skit när man varit lite för länge på affären. Att bli bemött med ilska när man träffar vänner, även om det är ”ofrivilligt”, man kan möta dem på stan och maken är med. Att hånas för allt, på ett sätt helt utan hjärta. Att säga saker till andra, som gör partnern så oattraktiv att ha i sin bekantskap så de låter bli. Det var i alla fall mina exmakars intention, men blev tack och lov ofta en motsatt effekt av det hela.

Att jag blivit utsatt för något sådant är faktiskt svårt att förstå, även för mig och idag skulle jag inte leva med en sån man i många minuter. Men ibland kommer historien i fatt en. Jag kan se varför det som hände för nio veckor sedan hände. Någon gång måste man kanske ändå våga göra något åt saken… även om jag inte hade vågat det om det inte blivit allmänt åtal.

En fri människa blir så mycket mera, hon utvecklas och älskar plötsligt att tänka själv. Det värsta är nämligen inte om man blir fysiskt skadad, det är inte de krökta hårstråna som skadar mest. Det är de osynliga strypkopplen vi får på oss, på grund av en annan människas behov av total kontroll.