”Iiiingenting är omöjligt” sa hyperpositive Gunde Svan och väckte löje en gång i tiden.

Igårkväll, när jag kommit ur jeansen, gick barbent i kort tunika här inne i värmen, medan stormen ven ute i bäckmörkret, hittade Tittilila sin rosa ficklampa. Hon hörde så sin far komma med trakorn och ville ut och testa lampan…
”Men lilla gumman, det är kallt och mörkt” menade jag.
”Men mammaaaa! Vi klär på oss en massa kläder bara!”
”Din ficklampa är inte stark nog så vi hittar pappa där ute i mörkret,” försökte jag sen.
”Joho!!! OM vi går tillräckligt nära går det!”

Vad säger man? Vi gick inte ut, men jag kände mig imponerad över hennes förmåga att se möjligheterna till allt. Till skillnad mot vad hennes mor, också känd som, ”det kloka mediet Märtagreta” gjorde! Stolt blev jag också, även om nu allt rann ut i sanden av ett telefonsamtal och middagsintag.

Maken berättade om en vän som menade på att han, (vännen alltså) känt sig ”i sanning lycklig” två gånger i sitt liv. Båda gångerna var ute i naturen, mitt i natten, med en fullmåne i sin praktfulla glans ovanför sig. Eller framför sig, som man också kan få här på Gotland.

Alla vi som fött barn kanske skulle uttrycka sig så också, om när vi hållit vårt barn i famnen, den där allra första kontakten med livet. Det är lycka!

Men… igår var jag i stan, hos älskade rörmokaren, eller som ni andra kallar era rörmokare, gynekologen. Visby lasarett och kvinnokliniken ligger vid havet, precis vid havet. Igår fanns det inga parkeringar på ovansidan, där entrén är, sjukhuset. Efter en kvarts cirklande hit och dit i sällskap av andra bilburna patienter, gav jag, och en bil till upp och drog till parkeringen vid havet istället. Den man inte vågar parkera på mitt i kalla vintern då bilen kan förvandlas till en isstod på rätt få timmar med havet och vinden och fukten i fusion.

Ur den andra bilen klev en kvinna, argt, surt, utan en blick mot det stormfrustande havet, stegade hon, kraftfullt, upp mot sjukhusets ovansida. Jag vände mig mot havet, suckade lite över att jag skulle vara på KK om tio minuter, tog ett djuuuuuuuuuuupt andetag, ett kort på havet och gick upp.

Jag kände mig lycklig, över att vara där en stormig dag, vid havet. Över att jag tvingats parkera där och skulle få komma tillbaka dit om en stund.

Livet handlar inte om att sträva efter lyckan, utan att se den!