”Det är mycket nu!” sa Peter Dalle i något humorprogram för länge sen. Det ÄR mycket nu! Jag har ju blivit Twittrare, och helt ny värld har öppnats för mig, eller ett nytt fönster till världen, kanske man kan säga. Eller, nej, nya gardiner, modernare snitt…

Jag fyller 46 nästa år. När jag gick i högstadiet hade vi nog en rätt teknikintresserad mattelärare, för vi hade några datorer på skolan. När jag läser historiken kring datorerna låter det nästan inte troligt, men jag minns att vi fick programmera på den svarta skärmen för att skriva; ”Jag heter Märtagreta”. När jag 1984 väntar första barnet går jag första datorkursen och på den vägen är det.

Det KÄNNS som jag haft internet jämt, för vi hade det tidigt, men i vanliga hem har ju bara internet funnits sen mitten 90-talet. Jag gick många kurser hela 90-talet och från html och java script gick vägen till C++ och Java och jag trodde jag ville bli programmerare.
Nog för att databaser var rysligt kul, men till slut insåg jag ändå att visserligen hade jag huvud för kodning, men inte kropp och själ för det. I slutet av 90-talet gav jag mig själv internetförbud efter alla nätter vid ICQ-chatten.

Så i morgon, den 5 november, då firar jag tre år i bloggens värld! Jag som aldrig läst en blogg, som visste att en blogg var ”en dagbok på nätet” typ, började bara, på inrådan av en väninna. Inte visste jag att bloggen bar med sig kommentarer, faktiskt krävde engagemang, utöver själva skrivandet!

Idag är det ju självklart, och likväl som jag får dåligt samvete när jag aldrig hinner ringa mina vänner får jag dåligt samvete när jag inte skriver egna kommentarer, inte svarar på era, eller hinner blogga!

Nu är jag alltså också Twittrare, där man har 140 tecken på sig att ”make a statement”. Där man lätt skriver först och tänker sen och där jag redan funderat över vad det gör med mitt språk. Det blir en del svordomar, snabba, och därmed inte genomtänkta, reaktioner, på andras Twittrar. I Twittervärlden avhandlas allt ifrån kiss och bajs till partikongresser. Mycket mat, handlar det om, eller husdjur… eller… sex!

Jag får lite känslan av att vara på semester i storstan. När man råkar hamna i tunnelbanan när alla ska hem, eller till sina jobb. Precis innan avgångar, innan ”dörrarna stängs” och man vill, eller jag vill, backa för att släppa fram alla dem som är stressade. Som inte är på semester. I Twitterland är jag lite på semester och jag hör plingen från varje inlägg som kommer, men lagar ändå mat, bakar ändå muffins… som om jag levde nära tunnelbanan. Jag hör tågen komma och gå, men ska ju inte med, eller av, eller så…

Vad jag däremot undrat över ibland när jag sitter där och pratar, käftar, skojar med mediamänniskor, byråkrater och annat löst folk är; ”vad gör jag här?” Jag, som i min korta presentation i Twitterland skrivit; ”toktränande bonnkärring med oanade förmågor” när andra skrivit exempelvis; ”frilandsskribent, redaktör, It-chef, koordinator, musiker, skådespelare”… fast den som jag funderar på mest är de som skriver; ”arbetar med sociala media”.

Det gör jag också, hobbyarbetar! Jag surfar, bloggar, kommenterar och tar kontakt med människor via internet! Enligt Wikipedia är sociala media; ”Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.” Kul jobb! Fast de kanske utvecklar sociala media, eller håller föredrag hela dagarna via alla möjliga kanaler som finns idag. Ta Google Wave, till exempel. Jag har haft en rejäl Google Wave-kris nyligen, när jag inte fick någon inbjudan till detta stora, häftiga… ”en sammanslagning av e-post, wiki, chat-program och system för projekthantering mm”… Under några dagar Twittrades det bara om Google Wave… och tant Märtagreta kände sig vääääääääldigt utanför tills hon insåg att det kanske räcker, just nu i alla fall, med vardag, livet, Facebook, (som jag tittar till men inte direkt slukar), Twitter och bloggen. Jag kanske inte behöver mera kontakter via sociala medier just nu? Kanske?

Var jag än är, vilken tid på dygnet som helst, kan jag, via min dator eller I-phone, gå ut på nätet, kolla min mail, skriva i min blogg, chatta med mina vänner, någonstans i världen är det alltid någons dag, när här är natt.

Jag kommer inte ihåg hur det var innan, hur det var när vi satt med långsamma modem, innan mobilerna fanns. Men, det känns faktiskt som det är just nu, som jag börjar få distansen! Jag lider inte av att inte koppla upp mig, jag kommer iväg på mina träningar och stannar lääänge på gymmet efteråt. Jag blir inte tokig om jag inte hinner blogga idag, i morgon, i övermorgon.

Det finns ju kvar, internet var ingen fluga!