oj så sjuk jag är! Feber; hela 37,1 grader, då är jag lullig, då min ”normala” temperatur ligger på under 36 grader.

Jag känner mig som en gammal hösäck i bröstet och halsen svider och till min förtrytelse är jag hungrig, men vill inte ha något! Så jag pillar i mig en ostbit då och då…

Irriterad blir jag också att maken får utryckningar åt alla håll och kanter, JUST idag, när jag är så sjuuuuuuuuk! (att han alltid får det och att jag faktiskt åtminstone fattar att trasiga saker i grannlagård måste fixas, det är en annan sak. Jag är allt jag inte vill/brukar vara, idag!)

Åtminstone glad att jag fick nåt konstigt ryck igår och lagade alldeles för mycket mat så det räcker även till idag. Stå vid spisen nu, det orkar jag inte och främst, bör jag inte.

Jag blir så sur när jag är sjuk! Jag vill kunna röra mig, träna, orka med Tittilila när hon sjunger och ropar och kastar sig ut genom dörren iförd endast nattlinne, långkalsonger och stövlar för att hoppa i löven! Istället är jag just sur, vrålar; ”Men herregud! Inte kan du gå ut så där!” och dämpar henne i onödan. Man behöver inte skrika åt barn för att de ska fatta, det vet jag ju, men idag…

Jag var inte mycket piggare igår, men tog i alla fall en lång, snabb promenad i går morse… och insåg snart att det var lite dumt, eller på ren svenska, jävligt korkat! Det var sen förkylningen drog ner mot bröstkorgen. Jag vaknade lika tidigt i morse… tänkte en stund, ”vad kan en lugn morgonpromenad göra?”

”Ingenting!” är mitt självsäkra svar. Jag tror INTE det är farligt att gå ut när man är sjuk, om man orkar det! Vi har bara ett liiiitet problem, JAG kan inte gå lugnt! Jag kan inte överhuvudtaget röra mig i lugn takt! Om jag inte har ett gäng knäckta revben eller är döende i hög feber förstås. Men bara då!

Summa sumarum, och i min ständigt målmedvetna självpepp, ”jag är måhända dum, (och nu därför råförkyld) men … jag är snygg! eller… i alla fall inte ful! (makens åsikt, eller försök till komplimang!)
Host, väs och snörvel från en något negativ Ödrake!