och jag är faktiskt medveten om det, det känns i kroppen att vi är halvvägs in i veckan, måndagens totala seghet har bytts mot en envis hoppfullhet. Jag har lite jobb och ett läkarbesök på schemat, för tränat, det har jag redan gjort.

Jag lyfte inga 40 kilo, pressade inget alls i benpress, dog nästan i crosstrainern, men… när jag var klar kunde jag konstatera att ALLA muskler inte var borta! I flera övningar som jag körde idag, (armar, axlar) hade jag inte alls tappat.
Okej, jag har liiiiiiiiiite ont nu i bröstkorgen, men det är lite det. Jag har dessutom hellre lite ont av träningen än lite mera ont av löjliga saker… som jag SKA klara och kommer att klara bara jag får igång muskulaturen igen. Jag lider fortfarande av nervsmärtor ute i huden ibland, efter en hel dag på benen ungefär. Då känns det som bröstet, inklusive bröstvårtan är helt hudflängd… det är nog den värsta smärtan jag varit med om!

Rörmokaren ska jag till den andra november, och jag känner mig bättre i de lägre regionerna idag (och igår eftermiddag). Det är samma där, sen jag fick Tittilila har problemen hopat sig och min kontakt med min Rörmokare, (bara han som jag härmed tänker stava med stor begynnelsebokstav) har varit många. Han är så bra han, han bagatelliserar ingen smärta, eller oro. Det har tidigare, ofta kvinnliga, rörmokare definitivt gjort. Som en sa när jag kom in efter femte missfallet, ”äsch, det är naturligt att få missfall, det ser vi varje dag här…”… Jo, för mig var det liksom jobbigt i alla fall!

Idag känner jag i alla fall att det finns hopp om livet. Det återvänder så sakteliga till det normala. Efter träningen åkte jag hem och kokade en stor kastrull broccoli, i brist på pumpa! Ninninbeth och Dagdrivarn, jag är pumpasugen, era recept, tack!!!

Och hörni, tro inte på dem när de pratar om övergödning och sånt. Jag matar dottern ibland, när hon är för trött, men mina hantverkare, nä… de kunde själva och sen vet ju i alla fall ni som lagar mat hemma, hur otroligt skönt det är att INTE göra det! Både Ninnibeth och Dagdrivarn har fört mig till paltkomans värld, och hos Ninnibeth får man svenskkubansk mat man inte trodde fanns och som är så god så man blir tokig. Nåt så tråkigt som pumpa till exempel, höll på att bli min död där nu sist! Jag vill härmed meddela att de åt alldeles själva, jag bara lagade lite mat jag!