Igår ringde jag och skrämde upp min man, ordentligt och som vanligt ångrade jag mig direkt. Det var nämligen ännu en gång helvitt här uppe på min hemgård och det är inte utan att jag börjar bli orolig för hur tusan jag ska ta mig hemöver! Hans lösning var åt, ”åk hem direkt”- hållet och det varken kan eller vill jag!

Efter att i ”full vinter” tagit mig in till staden Östersund fram och tillbaka, (16 mil cirka) inser jag att jag visst får ta det lugnt, inte åka i ottan, (som var min plan för att landa i Ninnibethsresidenset i bra tid för Tittilila. Så hon hinner leka lite innan nattning) och att jag, tyvärr måste se det som ett klokt alternativ, att åka den lite längre, MYCKET tråkigare, vägen via Sundsvall, där snö och kyla med mindre sannolikhet tagit sitt grepp än på sträckan Svenstavik, Ytterhogdal-Kårböle och sen Bollnäs. Det skiljer inte många mil, men vägarna är mycket finare och hastigheten pendlar inte mellan 60 och 80 km/tim i ”evigheter”. På ”Kårbölealternativet” alltså, vägen över Sundsvall är det übertråkiga alternativet!

Igår satt jag nio timmar på skönhetssalong i Östersund, och jag är ledsen att säga att jag såg ganska trött och risig ut efteråt… Detta ska dock inte läggas salongen till last, då jag befann mig inte alls där för att, om möjligt, bli snyggare utan för att ge Tarotkonsultationer. Jag är så glad och tacksam över att kunna få jobba lite när jag är här uppe och ännu mera tacksam än vanligt efter sista månadernas konvalecens och inkomstbortfall. Sen är alla på salongen, som arbetar där och utgör 90 % av mina kunder där, så enormt trevliga och proffesionella. Tredje året jag jobbar där nu och denna gång ringde jag inte och meddelade att jag befann mig i trakterna förrän i måndags eftersom jag inte visste om jag skulle orka! Men redan tisdagmorgon ringde de och hade lagt in full dag, plus lite till, för mig.

Nu är klockan fem ”mitt-i-natten” och jag har legat vaken sen två timmar tillbaka på grund av värk. Försöker se det som positivt att jag inte har nämnvärt ont i revbenen, utan att det ”bara” är de gamla krigsskadorna i höfterna, som ”svider”.
Gamla och gamla, i ”revbenssmällen” slog jag ju i andra höften och jag har märkt att den vänstra ”ont-höften-av-falla-ur-päronträd” fått sig en kompis i högra höften. Det är ju smidigast så, behöver inte fundera på ”få se nu, är det vänster eller höger sida jag inte kan ligga på”? Sen att jag kanske blir fälld för sexuella trakasserier när jag ber min muskulöse sjukgymnast massera båda mina höfter, ja, det får jag väl ”lära mig leva med”, som min läkare, ”proffessor-hål-i-huvudet” anser om just mina höftsmärtor. Som vanligt kommer jag göra allt för att rentvå mina höfter, ”until proven guilty” och jag kan med glädje att jag i måndags tränat som en ”jagad av björn” varje morgon i skogen här uppe. På grund av Ninnibeths allergi mot bland annat hundar, har min vapendragare i björnskogen här, fått stanna hemma. Jag lovar att flåset kör igång när man ger sig ut, och Mp 3 spelaren får gå högt, men igår tror jag ändå att en nyfiken björn, hade korn på mig!

Jag saknar det underbara landskapet med de, nu, skinande vita fjällen som omgärdar, när jag är hemma på Gotland, och tvingas ”höghöjdsträna” i backarna i grusgroparna. Men att det blivit så björnrikt här är inte en angenäm utveckling, även om jag gärna vill se björn, från bil. Det begränsar ju möjligheten att vistas i skogarna här ensam, enormt, för att inte säga, totalt!

Nej, jag ska försöka sova lite mera, innan jag beger mig på nästa tjurrusning i den vackra gryningen!