Den stora frågan i mitt huvud just nu är huruvida jag ska orka, klara av, att köra upp till Jämtland efter nästa helg… och jag som är oövervinnerlig, klarar allt slår snart pannan i bordet av frustration.

Älskar att köra bil, i maj när jag var upp över en långhelg gick det jättebra! Roligt, lättsamt och med världens bästa resesällskap, Tittilila. Samma resa ska nu genomföras igen, och jag som blir totalt slut efter en sväng på fem mil enkel väg till Visby känner mig såååååååååååå ledsen!

Det är också tänkt att jag ska stanna hos Ninnibeth nästa helg, något som vi ser fram emot och vill, och där i krokarna har jag också lite kunder som vill träffa mig… hööööööööööööögt berg! Allt känns som höga berg nu.

I morgon åker jag och skruttan till Oskarshamnstrakten och hälsar på yngste sonen och hans blivande fästmö och ska för första gången träffa hennes föräldrar. Utan bil, det kommer bli bra, även om jag är trött som en död och inte håller en hel dag, eller ens en halv om man ska vara petig. Sen åker vi hem på söndag och laddar batterier, jobbar lite och åker över till nästa helg… är det tänkt.

När planerna sattes var jag skitdålig men kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara i det här usla skicket fortfarande när resan vara så nära förestående. I morgon är det fem veckor sedan jag dunsade i golvet och spräckte högra sidan av bröstkorgen. Många brott blev det och jag har lärt mig att det är en skada icke att rekommendera. Jag skulle vilja ha en fjärrkontroll och ”rewinda” mig bakåt i tiden till den fredagen och göra den så ogjord. Det finns säkert en person till som skulle vilja det, men det är jag som fortfarande tvingas leva i det ögonblicket.

Jag har i alla fall kommit så långt så det är skönt att vakna, alltid något. Det tar en timme, påklädning och så vidare, så är stunden verklighet. Sen varje minut resten av den dagen! Jag har nog aldrig haft så dålig kondition som idag, men i det är jag ändå så övertygad om att jag kommer igen. Har också gått upp några kilon på grund av stillasittande och tristess, (som jag gör att jag äter mera än vanligt, det vet jag sen flera år tillbaka). Oroar mig inte så mycket för det heller, jag har gått ner förut, och om jag inte går upp mera nu så ordnar det sig snart.

Var förbi gymmet häromdagen för att hitta den där glädjen som jag alltid får av tränaren. Men faktum är att han är lika ledsen han och då är det svårt att stötta mig. ”Fy fan Märtagreta, (sa han inte men typ), du som var i sån fin form!!” ”Jo, jag vet”, sa jag och så suckade vi lite och tittade sorgset på varandra och suckade igen. Tittilila ville att jag skulle träna, ”mamma, du vet ju att du måste träna när du har ont” sa hon, som hon uppfattat. För så är det ju för mig, i vanliga fall. Har jag antydan till fibroont, eller mina skadade muskler smärtar, ja då brukar jag säga till Tittilila att ”nu måste jag åka och träna så jag blir av med värken” och hon brukar jubla ”jaaaaaaaa” och hålla sig nära tränaren medan jag tränar. Hon älskar gymmet och tränaren lika mycket som jag gör.

Jag är medveten att mina inlägg nu färgas väldigt mycket av elände och tråkigheter men för tusan, jag kommer tillbaka! Och det är en vecka kvar till åttio mil (nästan) bilkörning och idag, idag har jag pratat med ett alldeles bedårande litet Trollbord som jag knappt visste vad jag skulle tro om och som var… helt underbart! Jag har också åter träffat en kund som är mig så kär, fast jag glömmer mellan varven att hon finns och hon gav mig jättedos med utrensande och kurerande medikament och jag har mått jättebra idag. Hemma igen kom tröttheten och det slog mig att jag inte har rensat energierna sen allt det olycksaliga hände.

Så typiskt, jag tjatar på mina klienter att rensa, rensa, rensa energier, efter sjukdom, gräl, allmän dålig stämning, men så går jag här, själv i ett hus, så fullt av kaos sen den händelsen.

Men det är aldrig för sent, nu ska jag tända rökelser och vara den häxa jag är!