Det verkar som om jag missade THE programme igår, alldeles självvalt dessutom. Tyvärr så har maken hakat på Kändisdjungeln istället och det är inte heller kul.
Alltså, allvarligt, vill vi se detta? Det finns NORMALA människor som lever i andra länder, det kunde ju vara intressant, att se hur man finner sig i ett nytt land. Men Anna Anka, (syster med Arne, no doubt about det, också en elak, bitter jävel) och gänget, och hovreportrar som äter skit för, ja, för vadå? De verkar ju inte lida alldeles för hemskt där i djungeln.

Sen såg jag några minuter på Roast igår, när Pernilla Wahlgren häcklades… jag menar, gör gärna narr av hennes längd, hennes reklamkarriär men jag ser INGET roligt i att hon, precis som jag, blivit misshandlad av före detta äkta make. Det kanske jag inte är rätt person att lägga mig i, men jag vet att med 25 år i backspegeln till min före detta misshandlande make, no, inte kul, inte då, inte nu, aldrig! Varje dag blir en kvinna ihjälslagen av en äkta man. Var är humorn?

Kanske är jag sällsynt ickepositiv just nu, men jag tror inte det. Jag hade kanske inte reagerat med sån avsky om jag aldrig blivit slagen av en far, en man… ja, det finns mycket att säga. Jag gillar våra komiker, flera av dem, inte alla. Men nu när de startar en svensk variant av Roast så fattar jag inte alls alltid hur man tar upp roliga ämnen att grilla huvudpersonerna med. Som sagt, Wahlgrens karriär inom reklambranschen, den är värd att förlöjliga. Och nog är det lite von Trapp över familjen Wahlgren, det går ju inte neka till.

Jag gick och la mig i stället och sov illa, vaknade värre än så och fick kasta mig ur sängen för att ta Tittilila till tandläkaren. Jag har ingen ork i kroppen och jag försöker intala mig själv att det krävs mängder av energi till att läka en bröstkorg som är trasig ungefär överallt, (på grund av misshandel, plats för skratt, eller inte?) Jag tappar lusten till allt, hela tiden. Att inte känna igen sig själv är jäkligt jobbigt.
Pratade med Ninnibeth och hon ifrågasatte om jag verkligen tar det lugnt? Och det kan jag lova er, allt annat går inte. Jag kan liksom inte gå förbi smärtan och tröttheten och pressa mig även om jag absolut vill!
Åkte till gymmet för den där vanliga mysenergin som jag alltid får där, men inte ens det hjälpte. Tränaren lovade dock att om jag inte dök upp den 19 oktober skulle han hämta mig. Han påpekade också att jag måste acceptera att jag inte kan träna nu. Ett revben hade väl gått, men när det varit löst lite överallt är det extra viktigt att det får läka. Suck!

Ja, humorn och livsglädjen, nej, det finns det lite av i mitt liv nu. Känner att jag inte vill se människor i ögonen, inte vill prata väder och annat vardagsprat med folk.
Solen skiner varje dag och sommarvärmen håller sig kvar, men jag orkar inte njuta. Fy för den lede, det här är inte jag!!!