Igår var det åtta mammor och en pappa på kalas här på gården. På grund av min skadade bröstkorg hade jag tvingat maken att inte bara vara med utan han fick hålla i all städning inför festen också, och efter, då det var ännu mera nödvändigt.

Där satt vi, åtta mammor, med barn från sex månader till 8 år. Det pratades huruvida någon skulle försöka få flera barn, någon ville men hade inte med sig maken i den viljan. Hon satt och gosade med den nyblivna trebarnsmammans sexmånadersbebis. Hennes bebisönskan var tydlig.
Någon hade bara en äggstock och hade därmed svårare att få flera barn, någon var ”färdig med det där” och dit hör ju jag. Så kanske det inte hade varit om jag inte hade varit 45 år.
Vi pratade ålder, men jag hade verkligen aning om hur gamla de andra är så jag frågade, med ursäkten om att jag alltid känner mig äldst. Till min förvåning var det flera av dem som började närma sig 40 och någon hade till och med passerat, precis som jag. En är 27, två 34, men det var 37-åringen som förvånade mig mest. Hon pratade om hur enormt hon hade åldrat de sista åren. Jag blev så paff, kände inte alls igen mig. Det kanske låter skrytsamt, men jag lider inte av några påtagliga ålderstecken, och med det menar jag inte att jag inte har några. Visst har det kommit en och annan rynka, men jag lider inte av dem. Sen så tycker jag inte att jag ser speciellt gammal ut.
I morse slog det mig. Det är fettet! Kvinnan med störst problem med ålderstecken är ofrivilligt oerhört mager, något vi pratat många gånger om på stranden. Värst verkar det vara under hennes amningsperioder, då hon försvinner… Det är ju klart, rynkor syns inte lika väl på oss med naturligt fett under huden.
Jag går ju nu hela tiden ner i vikt och på senaste tiden med sjukhusmat ramlade några kilon av. De har bara synts i ansiktet. Jag har fortfarande, enligt alla tabeller och normer, tio kilos övervikt. Kilon jag har väldigt dubbel känsla inför. Visst vill jag bli av med magen som hindrar mig ha kläder i min egen storlek. Men jag gillar inte håligheten som tenderar komma när jag tappar något ynka kilo.
Hur som helst, i fortsättningen tänker jag inte tänka att jag är alltid äldst av dagismammorna för efter gårdagens ålderssnack bland dem som var här och om dem som inte var det visade det sig att på vårt dagis finns många ”gamla” mammor. Jag har dock största hoppet till sladdisen, 18 år. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig gammal, det är ett helt liv sen jag fick barn sist. Jag är helt annorlunda idag mot för jag var då. De flesta på dagis är inne i sin första och enda småbarnsperiod…

Idag skiner solen på oss på norra Gotland och jag ska ut och hämta Timjan i skogen till en gås som jag ska ugnssteka med äpplen och lök och timjan. Nog för att jag har timjan på gården men en liten sväng i skogen känns lockande i solen.

Ha en fin söndag!