Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt att komma på vad jag ska blogga om för tillfället. Faktum är att jag inte får skriva något om det som hände för drygt tre veckor sen, det har min advokat sagt. Jag tycker det är skitlöjligt, jag har aldrig skrivit något illa om förövaren, (och jag hatar att kalla förövaren för förövaren, men i bloggen får det väl bli ett sånt hemskt ord då). Jag älskar nämligen förövaren, och vill honom bara väl. Att det hände beror på flera saker, men troligen är den största orsaken att förövaren inte tagit till sig att han har Bipolär sjukdom, dvs han är manodepressiv. I den depressiva fasen kämpar den sjuke som attan för att vara som vanligt och i och med denna enorma känslomässiga anspänning så kunde inte förövaren i den aktuella situationen klara impulsstyrningen. Jag VET att han är en underbar människa. Jag VET att han önskar att det vore ogjort, och det gör jag också. Jag önskar också att han insåg att vid en sådan diagnos gäller det att ta sina mediciner, vilket han inte gör för att han inte fått tillräcklig information av sin psykkontakt vad sjukdomen är och innebär. Han låg säkerligen inte heller på korrekt dos eftersom han slutade medicinera för han inte kände någon skillnad…

Usch, försöker inte tänka på det som hänt, det finns dagar när jag klarar det rätt bra, men nätterna är värst när smärtan är olidlig från de fysiska skadorna.
Jag mår bra! Jag menar, psykiskt måste jag säga att jag mår riktigt bra! Jag känner mig trygg i det här som sker, även om det är det värsta tänkbara. Jag trodde de fysiska skadorna skulle vara det enkla och att jag skulle gå under av sorg över det som hänt, men … nej. Jag har vänt ut och in på mig och jag har gråtit. Jag känner mig inte längre rädd. Jag har inget att skämmas för OCH jag känner mig så säker när jag verkligen känner att jag älskar den som gjorde detta mot mig.
Jag är inte oskyldig själv, jag var också arg, men han var argare, mycket, mycket argare! Han kunde inte styra denna ilska där och då, men jag är övertygad, att med rätt hjälp kommer han få ett underbart liv. Sjukdomsinsikt är svaret, och den kanske han inte får utan denna hemska process som komma skall…

Fysiskt mår jag skit och i det mår jag även inte så bra psykiskt. Jag har väldigt svårt att acceptera det onda, att jag inte kan röra mig och om jag gör, bara minsta lilla vardagsgrej, så gör det så ont så jag nästan svimmar. DET gör mig ledsen, trött och ledsen. Nu äter jag inte längre morfinpreparat och kan köra bil, men varje gång jag måste svänga gör det så ont så jag sitter och gnyr.
Försöker finna andra sätt att utföra saker i vardagen men samtidigt tror jag det är fel. Kroppen behöver påminnas om varje normal rörelse, tills den sitter där igen, utan att göra så ont.

Träningen är ett livselixir för mig, jag har väldigt svårt att fylla på det nu och jag känner hur jag tynar. Musklerna försvinner rent fysiskt, men värst är det att själ och hjärta också förtvinar.
Nu är jag lite för rosslig i halsen för att våga träna något ordentligt i morgon, men jag ska i alla fall in och känna på vikterna, klappa dem lite… Jag har hela tiden haft kontakt med min tränare och han är så fin så jag fattar inte att jag har en sån tur som träffat honom. Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Överhuvudtaget har den här tiden öppnat ögonen för hur underbara människor ni alla är, alla som funnits på ett eller annat sätt för mig. Eftersom jag inte klarat av telefonsamtal så måste ni ändå veta, mail, sms, små kommentarer här på bloggen, på Facebook… ja, tack! Jag önskar jag kunde ta alla änglar till hjälp och fördela det tacksamma ljuset av regnbågens alla färger över er alla, kanske gjorde jag just det… Änglar har jag pratat mycket med den här tiden, speciellt på sjukhuset. Visst, visst, det är flummigt och jag var flummig av alla mediciner men upplevelserna var enorma, de var hos mig! Jag väljer mitt sätt att se på allt…

Nu är det dags för en dos medicin här, det sticker och smärtar och jag vill instinktivt låsa armen vid kroppen. Den lilla förkylningen rosslar i bröstet men jag känner mig inte orolig, än… om jag blir sämre måste jag ju ha medicin. Hostar till lite då och då och det gäller att inte stå, för svimning är nära till, smärtan är overklig, jag som alltid haft ont. Det här är en annan smärta, som dolkar in i sidan, som stannar kvar och vrider om…

Ja, inte vet jag, men jag misstänker att jag skrivit mera än jag får, men … ja, jag är 45-år, har inte begått något brott. Tror ingen har rätt att lägga munkavle på mig. Hur ska jag annars använda bloggen? Det är mina tankar… mina känslor.
I värsta fall får jag väl bli någon anonym på bloggen, vilket jag inte är, jag inser det och har väl mer eller mindre valt att ha det så. Ibland vore det dock skönt att vara totalt anonym, men blir det så får ni kolla era mail, för varför skulle jag fundera och skriva om ni inte var här och tänkte och tyckte med mig?