Det finns säkert dom som skulle tycka att en vecka utan träning, för många glas vin och allmänt slarvigt levene i mitt fall var precis vad jag behövde. Min tränare, till exempel, skulle heja på mig lika mycket som på gymmet, det vet jag, (han skulle dessutom gärna dricka vinet med mig) men jag känner mig inte så nöjd, eller… det är dubbelt, as usual!

Kusin M lämnade mitt enkla hem i torsdags med sin stora familj, kusin G åkte nu på morgonen. Kusin M är nykterist men det blev ändå någon liten nubbe med hennes make till surströmmigen och lite mousserande vitt en kväll. Kusin G och jag har också snapsat till en surströmmingsmiddag men sen ska vi inte prata om allt vin vi rett ut vår barndom till!!!

Igår började jag mitt nya liv då det absolut inte skulle drickas mera rusningsdrycker utom kaffe, (kusin G sitter i färjekön nu och ska köra de många milen hem till ”fjällvärla”). Gymmet på morgonen och till min glädje verkar träningsuppehållet på nära en vecka inte alls försämrat mina resultat. Jag flög fram på löpbandet, lyfte som en oxe och en dam som jag brukar träna samtidigt med sen en månad tillbaka, häpnade över alla kilon. Hon stod sen och hängde bakom mig vid flera maskiner och verkade egentligen inte så träningssugen själv. (Hon hänger med sin make och ber hon honom om hjälp med maskinerna blir det som det blir ibland mellan man och hustru) Slutligen ville hon diskutera program med mig och jag visade var de färdiga fanns för i själva verket vill jag vara ifred när jag tränar.
Sen åkte kusin G och Tittilila och jag ner till min syster och hon hade köpt en pulsklocka. Med den på kände jag mig åter igen ruskigt ur form! Dessutom plockade hon fram blodtrycksmätaren… men jag hoppas att det berodde på huvudvärk, överhängande åskväder och oväder (ikväll tydligen) för jag blir galen om jag ska börja tjorva med högt blodtryck nu!

Jag fick låna med mig pulsklockan och nu har jag tagit mig en fyra kilometer lång joggingtur, utan avbrott på 18 minuter. Så underbart lätt och så fantastiskt skönt i den fuktiga morgonluftens doftande ljuvlighet!

Om morgonen doftar dagen som bäst!

I fredags var jag till en ny läkare och jag blev så frustrerande upprörd så min enda tröst är att jag retade skiten ur honom med! Han kände sig tvungen att poängtera om och om igen att han minsann var professor och specialist. Men jag menade att hans (gode vän och) kollega gav mig samma domedagsdiagnos när jag var 25 och ”han hade också fel”. Denne läkare, (och inte att förglömma; PROFESSOR!) menade att jag fick lära mig att leva med min onda höft. Att jag fick finna ut själv hur jag lättast skulle stå ut med smärtan. Det roliga är att jag har ju inte alls ont när jag rör mig men när jag vilar på ett eller annat sätt. Fast… egentligen ska jag inte kunna träna som jag gör, enligt den gode professorn… Dessutom förkastade han hela kåren bestående av sjukgymnaster och kiropraktorer, det var egentligen bara ”hokuspokus” de höll på med.
Det fanns dessutom en massa dumma läkare som inte heller visste lika bra…. som den gode professorn.

Jag gick därifrån, med en tilltjatad spruta i höften, med ett leende på läpparna och tanken ”jävla idiot” i huvudet. Nä, jag ska fortsätta göra som min kropp vill, oavsett vad den typen av dinosarieläkare säger. Han hade alldeles på riktigt ett hål i sitt skalliga huvud också, och mer om det ska jag nog inte skriva för att inte bli stämd för ärekränkning för ”professor-hål-i-huvudet” var väldigt känd enligt egen utsago.

Efter 17 år av värk och sjukdom fick jag rådet att lära mig leva med smärtan och ha fotriktiga skor. Kanske var det en komplimang? Kanske ser jag osedvanligt ung och dum ut?

Nu har eftersvettningarna lagt sig och jag har fått blogga av mig, här är jag, och jag har INTE nåt hål i huvudet men är lite sleten efter en veckas ”semester”