Jag vet inte, skördetider gör mig lite religiös. Naturen är underbar nu, höet är tjockt, solen är varm, vindarna ljumma. Skörd är inte bara det vi människor kan äta, det vill säga det vi skördar om hösten. Det är nu skörden börjar, rikt hö, fina djur, bra kött.

Jo, jag har varit vegetarian i sju år som längst. Jag älskar vegetarisk mat, absolut. Men en kombination av det som växer själv och det som växer av det som växer, passar mig bäst.

I natt kommer kusin M med familj, jag har inte orkat städa in dem… eller, det är inte så farligt ändå. Några barn får sova i lekstugan, resten får knöla in sig i mitt behandlingsrum.

En annan dag ska jag skriva nåt läsvärt om hökörning, om vaggandet, fram och tillbaka, i timmar, på en solig, het åker. Det är i princip bara vi och huggormarna som står ut där i hettan. De ligger i hösträngarna och solar sig, och så kommer jag då, med den jättelika avfallskvarnen, fast liggande, som pressar ihop höet till balar. ”Tjoff… Tjoff… Tjoff” Enormt sövande ljud… lååååååååångsamt, kör man, längs med hösträngarna, ner med kopplingen i svängarna, så man får med allt… Huggormar är fridlysta så jag har koll, fast… i ärlighetens namn inte bara för deras skull, även en avhuggen orm kan hugga en nära och kär.

Där sitter man, i sövande ”tjoff… tjoff… tjoff…” timme efter timme efter timme.

När man så småningom får sova drömmer man om hö, man följer hösträngarna, räknar raderna, kollar den gigantiska skruven… blir förbannad på maken som petar för nära i ”den farliga maskinen”. Tittililas observation idag, ”det DÄR, det är en FARLIG maskin det!” Jojo, ”tjoff…tjoff…tjoff”

Men som sagt, en annan dag, fast jag vill påpeka att det borde vara varje människa förunnat att vara med på hökörning och sitta och dricka kaffe och äta mina goda mackor under en svettig, välbehövlig rast. Det är få förunnat idag, men så speciellt härligt!