Efter att ha pratat med läkaren själv och förklarat både hur orolig hon gjorde min son och mig och fått allt förklarat för mig så kan jag då meddela följande. Min son har anlag för Bechterews sjukdom, behöver inte utveckla den, men det är inte otroligt att han gör det när han blir äldre. Hon tyckte det var bra att misstaget med provet hade gjorts, att det är bra att veta en sån sak och det har hon väl rätt i.

Läkaren är från Bosnien, min son hade jättesvårt att förstå henne, det sa jag också och hon förstod, ”han är dessutom ung och vågade inte säga att han inte förstod” sa jag. Själv hade jag inga större problem med att hänga med, hon var nog jäkligt nervös för hon förklarade enormt noggrant vad som skett, vad som var. Jag förklarade lika noggrant hur det fallit ut, hennes samtal till sonen straxt efter sju i morse, hon tänker nog till nästa gång. Det var ju inte hennes mening att oroa, hon tyckte ju att det var ”lyckosamt” att man upptäckt detta av misstag då kunskap är viktigt. ”Han har en ryggsjukdom som inte behöver bryta ut” sa hon till mig. ”Okej, har den här sjukdomen nåt namn?” sa jag och fick då bekräftat det jag hade tolkat utav sonens förvirrade samtal i morse, Bechterew. Det skulle vara intressant att veta om undertecknad har sjukdomen, den skulle stämma bättre in på mig än vad fibron gör faktiskt.

Nåja, följde med sonen, den äldste, på gymmet utan att egentligen vara inspirerad men det var, som vanligt, riktigt, riktigt skönt.