Snart binder jag fast mig och låser in mig!

07.15 står jag plötsligt utanför sängen och vet inte hur det gått till. Innan jag hinner reagera har jag dragit på mig lagårdströjan och foppatofflorna och gått ut i pannrummet där resten av munderingen hänger. 07.18 klaffsar jag ut på risfälten, nej, förlåt, åkern som står i vatten och jag tänker att INNAN sommaren är slut kommer jag GARANTERAT gnälla över torka! Fascinerande…

Trots att jag öppnade upp hagen i skogen igår kväll (som bjöd på sol och fågelkoncert) är korna kvar nere vid torpet.

Varje morgon och kväll måste man kolla korna, om någon är brunstig, om alla mår bra, om nya kalvar ramlat ut ur nån ko… Maken har varit som en enbent, äggsjuk höna här hemma av oro att jag ska missa någon brunst. Minutiöst har jag kollat in varje kobak både två och tre gånger, två gånger om dagen. Rena vetenskapen, slem, blod eller bara vanlig korumpa?

Korna har passat på att vila sen husbonn skadade sig, de har legat och idisslat och rapat och försökt klia sig bakom öronen med bakklövarna med föga goda resultat. Inget otillbörligt som en ritt på medsystern, eller ystra nybörjar försök från de äldre tjurkalvarna. Det är knappt så att maken velat tro att det varit så luuuuungt, men jag har stått på mig, ”nej, det kan omöjligt vara någon som är brunstig” (men inte varit lika säker som jag låtit, förstås.)

Det är oerhört vilsamt att lalla omkring där bland kor och kalvar och faktum är att regn eller sol spelar ingen roll just där, just då.

I morgon arbetar mamma sin sista dag på sitt 40-åriga värv. Jag har knappt pratat med henne sen maken drullade ur traktorn och klev på en tuva. (Det låter så kul när Tittilila frågar pappa ungefär tio gånger per dag varför han klev på den där tuvan En tuva liksom, hur liten och ofarlig är inte en tuva? Och där drullade han!)

I morse när jag då lullade omkring där i ösregnet ringde jag henne, eftersom jag i kväll är så trött så jag inte orkar peta ner siffrorna på telefonen. Det var väl en så där 07.29, skulle jag tro… pratar några ord, hon tycker det ska bli skönt att sluta.

Kalvarna gitter inte längre kliva upp när jag går för nära, vi är ju rätt vana vid varandra nu. Allt är lugnt, regnet rasslar i lövträden, korna stönar lite och rapar. Det är luuuungt.

Plötsligt kliver 806 upp och kastar sig upp på en liten kviga, som springer iväg. Kalven som slutar på 39 och är född den 15 januari hänger på 806:ans rumpa och 806:ans kalv kommer avundsjukt springande och suger tag i mammans spenar, ovetande om att det inte är spenarna som lockar den lite större tjurkalven. Efter sex dagar lugnt tuggande och strosande i hagen är det äntligen action så jag slänger på luren, ringer maken, som ringer seminören!

Och jag blir plötsligt skiträdd!

Tänk om jag tolkat allt fel, tänk om det är lilla kvigan som är brunstig, och HUR I HELVETE TÖRS HAN RINGA SEMIN BASERAT PÅ MIN UTSAGO??? Det är dyrt att kalla ut seminör…

Jag skyndar mig hem och tror att maken ska flyga ut genom dörren och dubbelkolla innan klockan slår 08.00 (då man inte längre kan ringa seminören) men han häller lugnt upp sin fil, brer sina mackor och bara skrattar åt mina second thoughts…

Han har tittat på henne nu, hon ÄR högbrunstig, TROTS att hon skulle ha varit det för fyra dagar sen så är hon det nu och det var JAG som såg det!

Sen skjutsade jag dottern till dagis, kastade ut den tunga skiten ur lagårn, gick in, tog en tag i den stora disken som ingen orkade ta igår, (ja, jag går under benämningen ”ingen” i disksammanhang) och nu har jag gjort tre lådor lasange som precis är klara i ugnen.

Klockan är 10.39 och jag har varit igång som ett gnu och hunnit så mycket så det känns nästan dumt! Klockan 14.00 har jag en healingkund, frågan nu är om jag ska duscha och åka och träna eller bara slappa lite?