Med en suck drar jag på en gammal sliten täckjacka innan jag beger mig i ösregnet ner över hagarna och in i skogsbrynet där jag ser att korna samlats för regnskydd. I traktorspåren är det halt och med stora, tunga stålhättade stövlar blir det lite Bambi på hal is över traskandet. Väl nere i skogen slår dofterna av vattenmyntan, orkidéerna och skogen i sig mot mig. Fukten har lyft fram det allra ljuvaste potpurrie av sommarens dofter.
Hunden Silje är med och väl framme i skogen håller hon sig tätt intill mig då främst kalvar och ungdjur blir nyfiket närgångna på den märkliga varelsen i deras skog. Mina närmaste vänner, kossan Kulla och kalven som slutar på 39 i örnummer, kommer självklart fram, Kulla ser alltid sur ut när någon mera än hon får kli och klapp bakom öronen, och på något sätt sänder hon ”onda ögat” mot kalven så han drar sig in bland träden igen. Jag lovar, hon ser mallig ut, Kulla, ”det här är min människa, bara så ni vet, håll avståndet!” Kulla måste vara till åren nu, jag vill inte gärna tänka på hur gammal hon är, så speciell är hon. Varje gång jag går eller cyklar förbi ropar jag till henne. ”Hallå Kulla min vän!” och hur inne hon än är i maten så tittar hon upp, följer mig med blicken, länge.

När jag konstaterat att ingen är brunstig där i skogen börjar jag leta mig ut mot hagen och tror först att Silje har blivit modig och begett sig ifrån mig trots att främst kalvarna gärna skulle vilja lukta på henne. Men det visar sig att det är en räv som strosar obekymrat där, tre meter framför mig, bland kor och kalvar. Mager och liten är den, ungefär lika stor som min hund. Den stannar och vänder sig om och vi ser varandra rakt in i ögonen. Jag försöker se sträng ut men det är så fascinerande med naturen så nära så jag känner att min blick inte alls räcker för att skrämma iväg en modig räv. Lugnt kliver den över stenmuren och drar en liten bit in i skogen men stannar snart och ser sig om, jag visslar, vi låser varandra med blicken innan han fortsätter in i skogen. Flera gånger stannar han dock och kollar, jag visslar och slutligen har han blivit lite avvaktande och tar språnget in i skogen.

Jag går åter traktorspåret hem mot lagården och märker inte att hela koskocken kommer på led bakom mig. Mina visslingar har dragit hela flocken ur skogen och med hemåt. Men vid Silveråkern stannar de och tittar på mig och väljer slutligen att stanna där och beta. Regnet tar i ytterligare och jag tänker på att mitt hår minsann inte lockar sig som på en älva av regn som det gör på min dotter. Innan jag når lagårn är benämningen dränkt katt mera rätt, eller varför inte, dyngsur räv.

I lagårn skrapar jag dyngan ner i rännan och tar grepen och börjar lassa ut. Det slår mig att om det hade varit hästskit hade det varit mycket ”finare” att mocka. Kodynga är definitivt ingen högreståndsdynga inte