Igår när jag kom hem efter min intensiva dag i stan, (jobb, 10-sekunders-mötet, sjukgymnastik och skojakt) satt Tittililia vid köksbordet med maken och byggde lego. Hon var vrålförkyld! Bara så där, inte ett spår av det på morgonen när jag lämnade henne.

I natt har hon krupphostat, (men tack och lov inget kruppanfall,) varit allmänt feberorolig och känslan av att ha fått sova fanns inte när jag ramlade ur sängen straxt efter åtta i morse. Då hade maken redan fixat frukost till dottern, som hon inte hade ätit, och gått ut i lagårn. Jag satte mig halvt sovande och motiverade henne att äta upp, sen ramlade jag tillbaka i sängen och sov till 10.00!

Då hade maken kommit in igen, dottern hade fått oboy som hon hällt ut i soffan och maken hade visst torkat ”hur länge som helst”. Jag var glad över att jag sovit, även om jag inte mådde så bra. Idag är jag trött, har ont i huvudet, lätt snorig, lite småsårig i halsen… JAG VILL INTE BLI FÖRKYLD!!!

Efter ägg, sallad och kaffe känner jag mig lite friskare, men mina leder ömmar och huvudet har bara givit med sig en aning. Det blir en slöardag istället för en heldag i Östergarn med healing och trädgårdsrådgivning. Det börjar bli mycket jag hjälper mina kunder med, skriva brev till myndigheter, hjälpa dem hitta bra växter och råd om läge och plantering. Nästa vecka ska jag följa med en dam och hålla handen vid en obehaglig undersökning på sjukhus, annars brukar jag bara ge henne healing. När jag märkte hur otroligt rädd hon var inför undersökningen erbjöd jag mig att följa med henne. Man ska inte behöva gå ensam om man är så rädd tycker jag.

Den kvinnan har gått rakt in i mitt hjärta och jag vill verkligen hjälpa henne. Hon växte upp i Tyskland under kriget, jag behöver väl inte förklara mera, hon har tuffa trauman att tampas med i livet. Hon är en bit över 70 men ser ut som 65 kanske, i hennes ögon ser jag en tuff, rolig och äventyrslysten kvinna som blivit kuvad under sin rädsla i mycket unga år. Hon börjar ana sitt tuffare jag nu, efter ett antal healingsessioner.

Nu måste jag börja med maten, det fanns säkert någon underfundig mening med att mitt arbetsschema bröts idag för jag ligger efter med matlagningen. Inte nog med att jag har svärmor som ska ha mat, maken ska ha, (han har ju inte ätit hemma förut) och nu ska även sonen ha en massa matlådor då han jobbar långa pass på stuveriet. Det är väl en jäkla tur de har en lyxhustru här hemma va??? (som fått ägna kvällar och svinottor till matlagning för att hinna med på sistone)