Att påstå att det regnar och blåser är ingen överdrift, regnet piskar där ute och jag är visserligen trött av ovädret men känner att pollenmängden fått sig en rejäl snyting rakt ner i marken och det uppväger väderkänningar av annat slag. En liten miss dock, min nya vinterkappa som åkte i tvättmaskinen efter en resa i bagaget till Jämtland hänger ute på sträcket och får sig en rejäl sköljning nu… Får se om jag får tvätta den igen sen men jag tar det lite senare när jag inte blir dyblöt bara av att tänka tanke på att gå ut.

Åkte även idag raka vägen till gymmet när jag lämnat av dotter på dagis. Jag skrev ju för en tid sen att det inte funkade för mig att träna på morgonen, men jag har ändrat mig, ändrat lite rutiner på morgonen och tar en proteindrink innan jag skjutsar så jag ska klara av att träna, sen ett äpple i handväskan så jag tar mig hem också. SEN blir det frukost, bacon och ägg idag, omelett igår, ofta rester från middagen dagen innan. Med anledning av mitt inlägg igår vill jag naturligtvis säga att vi är alla individer, men jag tror, och vet, vad det gäller mig själv, att mentala spärrar kan vara nog så svåra att bryta. Jag tror stenhårt på att socker är en drog som vi reagerar olika starkt på. Om vi INTE kan låta bli socker i till exempel två veckor utan att döda någon på grund av suget, ja då har vi nog en känslighet mot socker. Då tror jag det kan vara vettigt att vänja av kroppen vid socker ett tag, och socker är inte bara socker som socker, och godis. Bröd är socker, potatis är socker och så vidare. Det omvandlas till socker (cellulosa) i vår kropp.

Jag trodde länge att jag var sockerberoende, men jag är felbrukare. Det betyder att jag har inga mordtankar på grund av sockersug, men jag kan vräka i mig om jag är trött, stressad eller största orsaken, uttråkad. Då kan hela min kropp skrika efter toksnabba kolhydrater, (det vill säga socker). När jag sedan ger mig hän, då blir jag ettrig, trött och får ont i magen, (trots att jag inte ätit för mycket). Om jag äter socker andra gånger, tar en glass till exempel, min akilleshäl, då försöker jag göra det på ”full mage” för att undvika sockerruschen.

Jaja, nog för den här gången om GI och viktresor, men jag lär återkomma. Satsar på ytterligare tio kilo ner, men det får ta den tid det tar, just nu vet jag inte vad jag väger, jag tränar så hårt så jag vågar inte väga mig då jag vet att jag går upp i vikt. Det är lätt att stirra sig blind på vågen och bli deppig på grund av den. När jag började på gymmet för fem veckor sedan provade jag ett par träningsbyxor där som jag inte fick på mig alls. Dem köpte jag för en vecka sen och de sitter perfekt, men sist jag vägde mig hade jag gått upp 4 kilo! Nu har alltså vågen förpassats för att undvika nojor i mitt arma huvud!

Nu ska jag städa av lite, jag ska vara viktcoach åt en tjej som kommer hit vid två för första mötet… hoppas jag kan inspirera henne och att hon vill detta tillräckligt mycket för att hoppa över sina tankespöken. Övervikt sitter nämligen i hjärnan…