Denna eländiga nattskräck fixar jag inte hur länge som helst utan att bli toktrött. Så igår när jag lade dottern klev jag inte upp nåt mera, utan lade mig för natten, precis som hon. Ska jag köra dryga 70 mil i veckan måste jag sova lite först, så enkelt är det. Jag var enormt utvilad i morse, detta trots att Tittilila varit lika orolig som vanligt. Eller, hon har ju sina lugnare perioder, det är några månader sen hon hade en sån period, närmare ett halvår sen faktiskt. Hon skriker, väcker mig (men vaknar inte själv) cirka tio gånger per natt. Oron är i olika grader, allt från skräckfyllt skrikande och viftande i flera minuter eller så bara korta, korta ”attacker” som ändå väcker mig helt.

Nåja, idag har jag varit hos sjukgymnasten som nu kommit ner till lårets trasiga muskelnystan. Har ju haft mera ont sedan jag var där sist… men han menar att höftens muskulatur känns mycket bättre nu. Så därför gick han vidare ner till det trasiga låret och jag säger det rakt ut, fy fan så ont det gjorde! Jag svettades som en gris när han ”misshandlade” mig och fick ont i huvudet en stund efter. Vilket var lite olyckligt för jag skulle till en healingkund… men det gick mycket bra tycker jag.

Idag har Tittlila varit med mig i stan och träffat sin storebror, tvåan, som ska bli pappa. Ni anar inte vilket känslofyllt möte det var. Tittilila blev alldeles tårögd av lycka. De tillbringade dagen på Högskolan och Biblioteket eftersom regnet har öst ner på ön idag. När jag jobbat klart åkte vi till Glassmagasinet och vräkte i oss glass! Jag fick skitont i magen av all glass men det var det värt! Sen fick det bli en ordentlig omgång på gymmet och där mötte son nummer ett upp, och Tittilila börjar bli varm i kläderna nu på gymmet och kör med tränaren som om han vore en av oss i familjen