Ja, då går jag där nu, bland hormonstinna tjurar som dansar balett när jag försöker göra rent hos dem… många kilo som man inte vill komma för nära. Tur i oturen, (på flera än ett sett) ligger en av tjurarna, den allra störste, för ankar, han har ont i ett ben och har fått medicin men verkar inte bli bättre. Att han ligger innebär att jag inte behöver oroa mig när Tittilila ska runda hörnet där i lagårn, för just där står ju ”den store”, eller ligger nu då.  Tittilila MÅSTE ju förbi där, för hon har ett gäng unga kalvar som hon pussas med, klappar på och matar med Betfor i box längre fram. Jublen ekar högt i den annars så stillsamma lagårdsmiljön. Vi pratar, hon pratar, alla pratar och djuren dansar balett med cirka 800-1000 kiloskroppar. Självklart.

Det är riktigt tungt med skit- och pissdränkt halm. Vi har ingen ”utgödsling”, det vill säga någon mekanisk grejemoj som tar skiten ur lagårn. I våra lagårdar är det muskelkraft som gäller. Men det är inte det jobbigaste i min mening. Nej, det är höloftet så här på vårkanten när småbalarna är slut och jag ska få loss hö från hårt packade 200-kilosbalar. Dessutom är det varmt på ett höloft, riktigt varmt. (Det är inte så konstigt att höloft både lockat till övernattningar och älskog ) Dessutom är jag superallergisk för hö, eller för stövet, dammet som höet delar med sig av. I natt har jag haft svårt att andas, trots att jag medicinerar allt vad jag vågar just nu. Förr hade jag munskydd när jag gick i lagårn på våren, (det är då jag mår sämst av att vara där, eftersom allt redan är ”uppretat” av alla pollen), undrar om vi har några kvar.

Roligt är det ändå, att vi, hela lilla familjen, går i lagårn tillsammans. Och fort går det, det som maken kämpar på med i flera timmar  annars. Jag kastar skit och hö, han ger dem mjöl och strör bäddarna. Skönt att jobba tillsammans, även om det är lite trist med allt duschande och sen att jag blir svullen av alla dessa allergener.

Nu är jag dock mitt vanliga fåfänga jag, make-upen är på, håret fönat och jag ska jobba. Maken ska på uppvaktning hos unga bonden i byn med vår dotter. Jag hoppas att de är borta lite längre så jag hinner knyta på mig joggingskorna och kan ta en tur innan de kommer tillbaka. Konstigt nog får inte kroppen nog, jag längtar både efter gymmet och joggingen när jag inte tränat på två dagar.

I morgon ska jag äntligen på röntgen med min höft. Jag tror inte det kommer synas något men vi får se. Sen ska jag jobba i Visby och efter det blir det gymmet I morgonbitti får maken klara lagårn själv på morgonen, det fixar han nog.

Ha en fin söndag!