eller så har jag hittat hem, det beror på hur man ser det.

Solen skiner, trädgården blomstar, vårstjärnorna täcker större delen av den 5000 kvadratmeter stora tomten, otroligt vackert!

Jag reparerar, funderar, installerar… och letar nya rostiga ”fynd” att ”bygga” nåt kul blickfång med…

Vad är det med mig och rostiga saker? Jag blir helt fascinerad av rost, det är så vackert och små, små, eller stora, klumpiga detaljer i rostigt järn från förr drar igång konstnärstankarna i mig… Jag vill gärna bygga ihop fel saker med varandra, för att de blir så rätt, i mitt tycke då. Problemet är att det många gånger är gjutjärn i gamla redskap, man sätter inte ihop så lätt och mina skapelser kan ligga i en hög i flera år innan jag får en annan ”snilleblixt” som förtar den ursprungliga tanken, frigör mig från den lätt maniska föreställningen om hur det ska se ut.

Hur som helst, när ”rostnojan” griper tag i mig saknar jag makens barndomskamrat, och numera även min vän, Arne. Han är den enda jag känner som med samma kärleksfulla blick kan åse en rostig såmaskinsdetalj som jag kan… HAN tror på alla idéer jag har, maken ser… ja, om jag är snäll så ser han på mig med stor skepsis. Något han för övrigt inte skulle våga yppa om herr Arne var i närheten, men jag vet att Arne genomskådat sin barndomvän… han har sett att maken ser rost, medan jag ser konst, men vi älskar nog min make lika mycket, jag och Arne, ändå