cirka sju månader för sent, men ändå. FICK en remiss till röntgen, men inte idag, eftersom jag som sagt inte var ett akutfall, enligt dem där inne. Fick även voltaren, en kur på två veckor. Tror jag inte på, har försökt med det och det har inte hjälpt, men å andra sidan kan jag i så fall avskriva inflammationsteorin om det inte funkar.

Läkaren, en AT-läkare, jättetrevlig, empatisk och genuint intresserad fick sig lite råd på vägen från en med inte så höga tankar om läkare… jo, jag skrädde inte orden, ”tänk på det om du vill bli en bra läkare” sa jag, flera gånger.

Det är så förnedrande att få höra ”ja men du har ju fibromyaligi” när man söker för skoskav, typ… Han verkade fatta, frågade om magen, berättade om min viktresa, han blev imponerad, både av det och av min hud! Att jag såg sällsynt bra ut för att vara 45 år och ha gått ner i vikt, ”du måste ha väldigt bra hud, alltså elastisiteten är ju fantastisk med tanke på att du gått ner så mycket”… smart doktor, smicker funkar nästan alltid

Här har jag gått och irriterat mig på alla nya ”förslappningar” på grund av viktnedgången, enligt han var det inte så. Så förutom att jag fick remiss till röntgen, som bör komma närmaste veckorna, försök till medicinering så har jag alltså också ”spänstig hud”…

Jag har fortfarande skitont, verkligen skitont, men lite hoppfull är jag att jag i alla fall ska få hjälp nu. Sen gäller det att jag hittar en ny husläkare förstås.

Akutpersonalen som tog emot mig bad om ursäkt för att de skrattade när jag berättade att bröstbensspetsen stod rakt ut efter fallet och jag INTE åkte in! ”Nej” sa jag, ”jag har inte så positiva erfarenheter av sjukvården så jag iddes inte in och försöka ens”… ”Ja, men det kunde ju har varit farligt” fortsatte den kvinnliga sköterskan, medan den manliga mest satt och gapade.

Jag ska nog försöka åka in vid skador i fortsättningen, det kan ju vara farligt…

Helt slut, lite tom i huvudet, ont som fasen… jag går och ställer mig vid spisen…