Tung, tung snö, ungefär som issörjan i sån där isläsk, (slush) klibbigt, blött och riktigt halt är det.

Fru Vår får vänta några dygn, för här ska tydligen hållas minusgrader fram till onsdag-torsdag, men sen ska det väl för baske mig bli vår?! Till och med Tittilila är less på snön, för att inte tala om maken som röjer i bygden, med traktor, men också mycket med spade. Idag skottade jag gården och det är så äckligt tungt! Min make lider av extrem flygrädsla skickade ett sms igår, ”Beställ biljetter till solen, vi åker ikväll!” Då är han allt bra less.

Idag hade jag tänkt mig ytterligare en ledig dag att kurera förkylningen, men måste skjutsa min envisa svärmor till distriktan för omläggning av bensåret. Jo, jag tycker hon är envis, för det finns ett gäng andra distiktor som åker hem till behövande och gör sånt, men hon vill bara träffa den hon träffat hittills. Till skillnad från läkarna här på norr är distriktssköterskorna bra över lag, men nej, istället ska vi skjutsa henne minst två gånger i veckan och ja, jag är lite förbenad också för att jag vet att bensår kan ta extremt lång tid att läka. Min momma hade bensår första gången i ett och ett halvt år, sen var hon fri kanske ett halvår innan hon fick det igen. Hon kan ju ta taxi också, men… ja, jag vet inte jag varför hon inte ser till att boka det… men envis är hon.

För trots att jag idag inte har kunder så har jag jobb som jag måste få ur skallen. Skallen som fortfarande är ungefär lika tyngd som marken ute, det där slabbet lever både inne och ute med andra ord. Till min förskräckelse var även Tittilila snorig i morse, men det gick över snabbt och hon har sovit hela natten för första gången på minst tio nätter. Nattskräcken har varit hemsk sen vi kom hem från Jämtland, (förutom första dagarna) och lika hemsk är jag, jag orkar ingenting mera än det jag måste. Det vill säga jobba och fixa hushållet.

Det var så roligt på kalaset igår, barnen hade roligt och vi vuxna fick äntligen lite tid att umgås. Det blir inte mycket sånt och det beror säkert på att jag är både 20 och ”bara” tio år äldre än merparten av föräldrarna. Jag känner mig lite gammal med de andra föräldrarna, men jag lider inte av det. Det är mera ett konstaterande, jag är 45 och yngsta mamman är 26. Sen finns det ett gäng som närmar sig 40 och någon som passerat, men i dagisgruppen är jag klart äldst.

Lite frukost och sen får jag dra ut i halkan och köra tantu för omläggning.