Kanske borde jag skicka in den fyllda Anton Bergen på kemisk analys.

Allt började med daglig lunch på en, som jag trodde, ”kulisskogg”, sjöoduglig. Ån var inte bredare än att man kunde hoppa av åt båda hållen, koggen fungerade mera som en kork i det till synes grävda vattendraget.

Alla var där, släktingar, vänner, okända men jag var ju bara där för lunchen, umgicks egentligen inte med någon. Talade några ord med grannbordet ibland, en vacker kvinna i min egen ålder med låååååååååångt mörkt hår. Hon sökte lite kontakt och hon var trevlig.

En dag lossnade koggen från alla förtöjningar och Dawid Bowies troll dök upp och min lunchbekanting förändrades. Hon var deras ledare. Det blev fest, på deras villkor. Många slängdes över bord medan koggen flöt iväg i ett delta av små åar. Det gällde att äta, eller ätas. Någon jag känner väl vägrade lätta på klädseln, hon snörpte på munnen och drog ihop armarna demonstrativt över bröstet, så åkte hon i ån, galna troll rensade koggen från alla sura partyförstörare.

Själv slängde jag behån och började dansa, en vild Charlston. Ibland är jag mitt i dansen, ibland får jag se mig själv på film och jag blir förvånad då jag ser på filmen att jag har persikofärgade pants och en stor tunika i samma 80-talsfärg,  med slitna knapphål så behagen hotar skumpa ut i dansen. Jag ser på monitorn, ser den vilt dansande persikokopian av mig själv. Ser ner på min ”verkliga” utstyrsel, jag har gråa ullkallingar och extremt trånga jeans och en grå stickad tröja! Hur kan jag och jag vara så olika?

Plötsligt sitter jag vid min lunchbekants bord, hon berättar att hon inte alls är översättare, (fattar ni var det lutar nu?) utan illustratör. Hon visar mig tidskrifter, där hon skrivit artiklar och illustrerat dem själv. Jag ser hennes namn tydligt, jo, det är hon och hon målar EXAKT som Carl Larsson. När hon ser att jag fattar, att Carl Larsson; 1 Inte är död! 2. Är en kvinna! ser jag en orolig blick i hennes ögon som ber mig aldrig någonsin avslöja detta för någon.

Plötsligt märker jag oro bland trollen, de tvingar upp mig till dans igen, ännu vildare, ännu friare. Håret flyger och jag svettas. Trollen och kvinnan konsulterar, ser oroliga ut. Så dunsar båten emot land. Kanalen är helt slut, vi står mot en asfalterad och hårt trafikerad gata. Asfaltkanten är sargad av vattnet. Jag hoppar i land, kvickt, men maken dyker upp, han vill dansa och tvingar mig tillbaka på koggen. Trollens spända, oroliga blickar slappnar av. Festen kan fortsätta. Maken svänger loss, gillar trollen men kvinnan drar sig undan, verkar dra mot reträtt. Jag känner att hon tänker försvinna, som en sann ”trolldrottning” tänker hon försvinna så där mystiskt. Hastigt tar jag makens hand och hoppar åter i land och ”räddar” även alla andra. Pressen har dykt upp, man sliter och drar i mig, jag måste berätta om ”kidnappningen”. Även trollen försvinner, slingrar sig iväg men maken är i form, han drar i mina kläder och vill att jag ska lätta på dem. Han vill fortsätta festen.

”Mamma, ska jag öppna sista luckan idag!”

Långsamt vaknar jag till, till verkligheten. Jag vill inte, jag vill veta var Lilla Blå tog vägen!