Vilken natt, orolig, både vad gäller Tittililas nattskräck men mina drömmar, (jag fattar inte att jag hinner drömma!) har varit hemska.

Drömde att min andra pojkvän, som jag var tillsammans med hela gymnasietiden, hade fått tillbaka sin cancer. Träffade hans mamma, (träffar alltid pojkvännner från förrs mammor i drömmar) och hon berättade att det ”tärde” på honom och hans familj.

Jag har knappt sett honom sen den dagen jag ganska ruttet lämnade honom. Jag brukar säga att är det något jag kommer ångra på min dödsbädd så är det hur jag betedde mig mot honom den gången. Det var bara mors och good bye, efter tre år, ingen förklaring alls. Han fattade ingenting, förstås…

Hur som helst, för några år sen fick jag veta av en kund att han hade haft cancer men mådde bra. Senare mötte min mamma honom på en mack där hemma och han såg ut som hälsan själv, och glad och sprallig, som vanligt. (Han var en av de roligaste människor jag hade träffat, nu vet jag ju inte, 25 år är lång tid, men jag förmodar att han fortfarande har den där glimten i ögat.)

Men i drömmen var inget bra, och sånt här kan verkligen äta på mig. Det kliar i mina fingrar när jag drömmer om människor på det här viset. Några har jag faktiskt kontaktat, första pojkvännens mamma sa åt mig i en dröm att jag var absolut tvungen att kontakta hennes son, det gjorde jag och vi har fin kontakt idag. En tjej som jag bland annat gick i samma klass som och sedan fick vi barn ungefär samtidigt kontaktade jag, vi har bara sporadisk kontakt, men det kan bli mera.

Nu är det alltså mitt förhållande som lämnat de djupaste spåren i form av domedagssamvete som spökar. I drömmen försökte jag ta kontakt, men familjen låg i skilsmässa och turbulent var bara förnamnet. Dessutom var han sjuk då, igen. Mamman var så där rak och tydlig som hon alltid varit. Bad mig inte direkt kontakta honom, men berättade om hur jobbigt de hade det.

Jag hoppas jag någon gång får chansen att prata med mitt dåliga samvete igen, han var en så fin människa och jag lämnade honom för mina söners far, som visade sig vara en riktig psykopatgalning. Så underligt livet kan bli, men barnen skulle ju komma och dem ångrar jag aldrig!

Idag har jag ryggvärk som heter en massa svordomar och duga. Har legat i ett hörn av Tittililas säng, som en makaron. Vi ska gratta en tant idag, hon är rätt sjuk och behöver verkligen lite uppmuntran.

Tomtegröten, (risgrynsgröt för er som inte vet att det är tomtegröt ) står och puttrar på spisen. Dagen till ära har jag kokat den på lactosfri mjölk och tänkte faktiskt äta allt annat än GI idag. Jag är redan så kass i magen då mina fibertabletter är slut sen flera dagar tillbaka. Trodde jag skulle klara mig utan dem, men nu känner jag mig värkbruten och ballongfull så i morgonbitti är det först apoteket och sen Visby och två healingar som ska utföras.

Åh, jag måste berätta, i torsdags fick Tittilila en adventskalender från mormor. Det var en sån med luckor och en liten leksak bakom varje lucka.

Hon fick öppna brevet och sen har hon verkligen längtat till måndagen. Jag är så imponerad över hennes tålamod. Var beredd på gråt och tjat, men icke, hon räknar dagarna, och strålar. Lucka nummer ett är noga rekogniserad, tvåan också… och tänk, när sista luckan öppnas kommer tomten!

Jag tror det är bra att lära sig längta, men hade det blivit kris, hade hon inte förstått det här med dagar och kunnat räkna, ja, då hade jag inte plågat henne. Men min tjej börjar bli stor!

En fin första advent önskar jag er alla, jag önskar speciellt Znogge goda nyheter, så friden sänker sig hos henne, tänker på dig så mycket nu. Har en kusin som ska åka hem, enligt de planer som fanns alltså, på onsdag från Thailand. Det är många ungdomar som åker utomlands första gången och då just till Thailand. Kan tänka mig att det finns många oroliga föräldrar i vårt land just nu.

Julen handlar om friden, låt den komma till alla, (en hopplös önskan, men man får önska!)