Eller, det har jag egentligen, men med tanke på gårdagens planer som föll till intet så är det väl lika bra att slänga in handduken och säga, ”nä, jag ska inte göra någonting idag”. Fast i själva verket så finns en lista i huvudet, (jag skriver ju aldrig listor, borde nog göra det). Den ser ut som följer;

Före klockan halv tre idag ska jag;

Dammsuga, torka golven, damma.

Plantera om Ginkoträdet, (för femtioelfte gången, i tanken alltså)

Hälsa på Indira som ska ha marknad här i helgen, (Indisk marknad och hon heter inte Indira men tror det var Sam som kallade henne det) och en annan väninna som Indira bor hos under helgen.

Förbereda kvällens mat, som blir en smarrig pizza med ALLT på.

Hm, när jag skriver ner det så känns det som det borde gå, om man får ändan ur…

Jag är både svårstartad och mitt stora problem är att när jag börjar så breder jag ut mig så fokus försvinner. En ”enkel” städning innebär oftast att jag samtidigt får för mig att organisera en, eller tre områden i huset.

Jag ska inte gnälla, jag har inga problem, (inte större i alla fall) med att jag är så omöjlig på att få ihop det. Det jag inte gör idag kan jag göra en annan dag, och det jag gör idag är jag ju glad för sen, även om det innebar att annat inte hanns med.

Huvudvärken verkar hålla i sig, även om jag nu inte ser dubbelt av den. Jag får ju extrem huvudvärk kring mens, ibland. Dessutom tenderar jag gå upp flera kilo på en kvart. De hade i alla fall rasat med råge i morse, 3 kilo sen i måndags har jag gått ner! Menskilon, inget att bry sig om, kan jag säga nu när paniken lagt sig.

Igår larmade man om magfettet, livsfarligt, har man ju alltid vetat egentligen. Jag har bara fett på magen, jag väger fortfarande några kilon för mycket innan jag får ett säkert BMI. Jo, jag tänker på hälsan, har jag bestämt mig för att bli av med övervikten, så har jag. Har man tappat 37 kilon så ska det banne mig gå att pressa ner sex kilo till. Det kan ta tid, erfarenhet på området har jag, stod stilla i åtta månader som mest under denna viktresa.

Jag har förstått att mina söner är ”grymt” stolta över sin mors viktnedgång. Yngste sonen hade visat kort på mig när jag vägde som mest för sin flickvän. Han påpekade flera gånger hur smal jag blivit när han var hemma på bröllopet. Äldste sonen har jag hört berätta på telefon för sina gamla kompisar, (som mer eller mindre varit inneboende här en gång i tiden) om hur smal morsan blivit. Även tvåan pratar om det, med stolthet. Sånt värmer, mer än något annat faktiskt. Det är ju för barnen man vill vara frisk, det betyder mycket för barnen om de kan vara stolta över sina föräldrar. Jag tror att även de blir starkare om förebilderna uppnår mål.

”Fan vad smal du blivit morsan!” värmer mera än solen en het sommardag för mig!