Igår somnade Tittilila prick klockan sju, riktigt trött var hon. Sen såg vi Stjärnor på is, Tack gode gud och slutet på Sing a long, innan det var dags för resultatet i isdansen… varför jag satt kvar vet jag inte, jag var nämligen ännu tröttare. När guben kröp ner i sängen två minuter efter mig hade jag somnat, men det visste ju inte han så han kröp närmare och började viska… ”det blir vintertid i natt, om vi vaknar klockan sex i morgon är den bara fem egentligen…” ”öh, jippi” pustade jag innan jag somnade om. Romantiskt? Nej, verkligen inte

Sen har natten gått i samma oromantiska anda, ett springande mellan vår säng och Tittililas säng, jag har somnat på båda ställena, vaknat stel och öm och kravlat mig över till the masterbed, för att snart vakna av skrik och så börjat om från början.

Därför har jag kunnat notera att vädret klart vände under natten, det har stormat och piskat regn mot fönstren. Ackompanjerat av ”möööööööööööööööö” från hagen. Det låter rätt mycket när 16 kor står och råmar mellan stenväggarna, ingen storm kan dämpa det. Vi tog in alla kalvarna för vintern igår och det var skönt, att alla 16 kom in samtidigt alltså. Nu råmas det hej vilt i cirka tre dygn, hade vi fått in kalvarna i omgångar kan den tiden vara drygt en vecka. Ett herrans liv med andra ord.

Vardagen kryper närmare och närmare, jobb och uroterapi för lilla damen, kvartssamtal och föräldrardag på dagis, jag gillar vardagen, men just nu känns det som om kalendern lite svämmat över av möten och åtaganden, men, men… en dag i taget och allt brukar löpa relativt smärtfritt. Det blir ju vad man gör av det, igår gick vi ut till vår Yinåyangplats och skålade i champange mitt i vardagen!