Jag kan inte sova, kan säkert men kommer liksom inte i säng. Tittilila har redan haft en nattskräcks”session” och då får jag svårt med det där att gå till sängs, hon lär böka hela natten.

Det är dumt, att jag inte lägger mig, ska nämligen träna i morgon förmiddag innan jag har en kund. Så dumt så jag tar mitt förnuft till fånga och lägger mig nu, så…

men… det var det där med “När försvinner magin”! Har ni tänkt på hur vi fascineras över våra barns framsteg och färdigheter när de är små. Det har jag funderat över, med anledning av min egen “helomvändning” i livet. För sju år sen började jag träna, blev av med min värk, i stort sett. Insåg vikten av att ta hand om min kropp, röra mig, äta klokare.

Idag, 36 kilo senare, (dock på 2 1/2 år)  och med en konditionsnivå som jag aldrig haft, (och då är jag trots allt “gammal”, framför allt enligt ungarna ) märker jag att det visserligen finns människor som glädjs med mig, men det finns också många som inte gör det. Som “surar” när jag “skryter” om min viktnedgång, som hånar mitt träningsintresse. Det hände häromdagen senast. En person som jag älskar väldigt mycket, en god vän som jag ser så mycket positivt i. Hon är positiv till det mesta i livet och är fullfjädrad problemlösare och “påhejare” till många i sitt liv. Har alltid varit det för mig också. Men när jag, som inte träffat henne på ett halvår tror jag, talade om den glada nyheten, “jag har gått ner 36 kilo”, (jo, det är ett kilo till nu), blev hon sur. “Jaha!” Där dog vårt samtal och jag blev mera ledsen än jag visade, eller yttrade, rättare sagt.

Så, våra barn hittar vi hela tiden positiva saker att tänka/säga om, men våra övriga medmänniskor ska bara vara “lagom” duktiga.

Jag har sällan varit lagom. Antingen är jag för lat eller för energisk, i allt egentligen. Som mitt skrivande till exempel, antingen skriver jag så fingertopparna blöder, eller så låter jag det ligga helt. Just nu skriver jag igen, men i morgon kan det gå över, precis som med städningen, den kan också gå över i total lättja. (Ja, jag håller mitt hem rätt okej ändå, men ni fattar, som vanligt vad jag menar ) Jag är definitivt en känslo- eller humörsmänniska. Har jag lust, har jag roligt, ja, då är jag tokpå. Och jag har lust att få bukt med vikten, har haft den lusten länge och tänker aldrig ge mig. Mitt mål är att inte ha övervikt, med eller utan operation. Jag har också lust att fortsätta träna, då jag mår så bra av det. Jag blir kinkig och rastlös utan träning! Min gube ber mig träna när jag har för långa uppehåll. (Han är däremot inte lika fascinerad av min viktnedgång, han gillar mulliga kvinnor, men det får han ta!)

Så, några blir provocerade över min träning och min viktnedgång, men… jag dömer inte den som är överviktig. Jag har ju varit ordentligt överviktig själv! Jag tycker att var och en gör som var och en själv vill! En del gillar att träna, och själv har jag inte alltid gjort det, men nu, på gamla dar´är det en stor passion i mitt liv.

Vår oförmåga att ge varandra stöd och positiv respons tänker jag fortsätta motarbeta. Om jag tycker att du är duktig, vacker, har fina egenskaper, ett vackert hem, en snygg tröja, fina naglar, ja, då kommer jag säga det till dig. Och jag menar det!

Egentligen är det så enkelt, det du själv vill ha av dina medmänniskor måste du också kunna ge själv. Vill du få leenden måste du le.

Nu, kära vänner, NU ska jag vara klok och gå och lägga mig, nattskräck eller inte, hon kan ju fortsätta sova hela natten!

Gnatt!