Som ni som läst Ordalagets blogg kanske räknat ut så har yngste sonen från fastlandet kommit på ett sällsynt besök hemma hos mamsen Han går just nu under benämningen ”pestråttan” då han kom hem för att han har bältros. Vi har inte varit direkt eniga här hemma om huruvida det är självklart att han ska få komma hem. Jag, den ömma modern hävdade bestämt att han är min son, han måste få komma hem. Det enda som kan hända är att Tittilila får vattkoppor, om hon kommer i hudkontakt med någon sprucken blåsa på hans bröskorg. Det är föga troligt. Guben anser att han aaaaaaaaaaaldrig haft vattkoppor men väl bältros, vilket inte är möjligt och han ville inte ha en sån ”pesthärd” i sitt hem. Sonen erbjuder honom nu ständigt en stooooor kram vilket nästan maken vägrar förstås. För att vara en så ”stor stark karl” så är han orimligt rädd för sjukdomar. Och han blev sur på mig när jag sa att det bara är bra om Tittilila får vattkoppor nu när hon är så liten. Trots att jag pratat med flera ”kunniga” inom området, (sjukvårdsrådgivningen bland annat) och läst allt som gått att läsa på internet så är han inte övertygad om att så är fallet.

Det är faktiskt synd om sonen, han har fruktansvärt ont.

Son nummer två och jag ska ut och gjuta betongbordsskiva nu, hoppas jag, om han kan slita sig från dataspelet. En annan dag ska vi bygga en hammock, vi har nämligen fått storhetsvansinne och känner oss överlägsna Timell och kompani sen vi lyckades snickra ihop gjutformen till bordsskivan som värsta proffsen. Vem har sagt att man inte kan göra något man bara sett på teve. Ingen av oss har snickrat och sågat förut, men med gubens välsorterade verkstad så var det ju en baggis Vi ska dessutom bygga säng till Tittilila Jojo, guben får nog räkna med lite svinn i brädstaplarna, vi är på G!

Sen ska jag träffa Ordalaget!