Efter många timmars arbete kom jag hem i förhoppning att son och nästanmake lagt lilla dottern för natten… men icke…det fick mamsen ta hand om. Liiiiite sur blev jag, men vad gör man, (min standardfras känns det som). En liten arm om min hals och en mycket lycklig dotter med ansiktet två millimeter från mitt, storleende… ja, man smälter, för henne, guben var det lite värre med. Nu är han förlåten, strikta linjer för nästa tillfälle ska skrivas. Ett barn behöver en vuxens hjälp att varva ner…

Ja, hörni, vann nu rätt låt? Känns lite trist, men visst, den går nog. Jag går i alla fall och lägger mig.