Lite oväntat ”problem” har uppstått i bröllopsplaneringarna här i huset. Frågor kring vikt är just nu ett känsligt ämne.
Guben har ju aldrig sett mig, (naken ska då tilläggas) väga så ”lite” som nu. Jag har med andra ord varit överviktig rätt länge. Vältränad, men överviktig om det nu är skitviktigt i sammanhanget. För 15 år sen vägde jag kring 60 och min exmake har sagt till min gube att jag var ”mager som en skrika”, vilket inte stämmer. (Han sa också att jag var frigid, inte kunde laga mat, ta hand om mina barn och att jag var värdelös i princip på alla punkter och detta långt innan han hade anledning att oroa sig för ”ägarskapet” av ”sin” kvinna.)
När jag nu pratar om att tappa tio kilo till och därmed hamna strax under 25 i BMI slår han och andra bakut! Ve och fasa, jag kommer ju ”försvinna”! ”Tyckte du såg så tunn ut nu i morse när du gick in i duschen” säger maken med liten plutläpp i darrning. Mamma blev mera ordagrant upprörd och pratade hysteri och lät mig förstå att jag nog inte tänkte riktigt friskt. Hade jag satsat på 50 kilo hade jag förstått dem, nu blir jag lite sur. Vad är det? SKA Märtagreta helst vara rund för att folk i min närhet ska trivas med mig? Det är klart, mycket har hänt på två år. Jag har varit idog, men guben som lever med mig borde inte vara orolig när jag lugnt knaprar i mig onyttigheter när jag känner för det, men sköter mathållningen i övrigt. Han VET ju att jag inte är extrem, och jag har tappat mina kilon under två långa år, vi pratar inte snabb viktnedgång här utan lååååååååångsiktig förändring. Vad är det med folk? Syrran berättade en gång om en mardröm hon hade haft som gick ut på att jag hade gått ner så mycket i vikt och så vitt jag förstod handlade det inte om sjukt mycket vikt utan jag var smal och snygg. Vadå mardröm? Varför vill ni ha mig mullig?
Gaaah! (så, släpp det nu Märtagreta…)
Idag är det måndag, regnet har upphört, jag ska jobba, healing på förmiddagen, datakursavslut ikväll med förberedande arbete under eftermiddagen. Jag ska också försöka stolpa upp lite kring en skrivarcirkel jag ska hålla i, delvis via internet faktiskt. Det blir dock ingen renodlad distanskurs så det är nog vettigt att bo på Gotland.
Så, nu ska den ”magra skrikan på 71 kg och 160 centimeter” äta ett salladsblad till frukost…not, jag gör mig en maffig omelett och tar en avokado. Ska även plocka fram varmrökt lax till lunch, så det så!
Några länkar som du kan läsa. Tvärt emot vad den så kallade vetenskapen säger om hur man ska gå ned i vikt. Själv har jag kickstartat mycket strängt, bl a med proteindrycker, men det har lönat sig, fem kg på fyra veckor.
http://www.forumfrisk.se/kost/index.asp?g=2&r=36
http://fatlies.wordpress.com/intro/
Jag tränar också två gånger per vecka på gym, men det har inte lönat sig viktmässigt, än i alla fall, men muskler har jag fått.
av: Birgitta den mars 3, 2008
, kl. 9:23 f m
(((kramar)))
Tyvärr är det nog så att likväl som media hetsar av oss kilona så varnar dom för anorexi i samma mening; man ska liksom gå ner i vikt, men inte…
Det innebär ju att ”oinsatta” (läs: släktingar) börjar noja helt i onödan; det är ju som sagt ingen anorexi-vikt du satsar på att nå; och du gör det ju klokt och rätt, med medvetna tankar på mat & motion; dom skulle jubla & göra vågen över att dom kommer att få ha en frisk & stark MärtaGreta istället!!!
Hoppas att den hälsa du kommer att få kan få dom att sluta noja!
av: ninnibeth den mars 3, 2008
, kl. 9:57 f m
Hm, jo, så är det Ninni, jag blir bara lite ledsen i ögat när man förväntar sig support och hurrarop och får motsatsen. Jag har ju också en liten gumma som har rätt till en kry mor länge till. Med den vikt jag har idag, och den kroppsbyggnad, ligger jag i riskzonen för hjärt- och kärlsjukdomar. Klar riskzon, och det är för mig det viktigaste, att eliminera kilona kring mage och bröstkorg som faktiskt är farliga. Jag förstår inte alls hur de tänker faktiskt, jag är ju inte jätteung, (uh, det känns hårt att erkänna) men jag är ju i MEDELÅLDERN och då är det viktigare än någonsin att bry sig om sin hälsa om man tänker sig ett friskt liv många år till.
av: Märtagreta den mars 3, 2008
, kl. 10:26 f m
Ja hur ska omgivningen ha det egentligen?! Först är det inte bra när man väger för mycket och sen är det inte bra när man äntligen börjar gå ner i vikt! Jag känner igen det där mycket väl och det gör mig mycket förundrad. Har som sagt gått ner 6,2 kilo men väger fortfarande alldeles för mycket, 87 kilo, men ändå märker jag att sambon börjar truga med maten och säga, ”men nu kan du väl ta det lite lugnare”? Nä, det kan jag INTE!!!
av: Anna den mars 3, 2008
, kl. 11:00 f m
Jag tror det handlar om rädsla, i ditt fall Anna. Du får bättre självförtroende när du är snäll mot dig själv mår du bra och DET är ett hot mot din sambos auktoritetsbehov.
Jag vet att min karl föredrar lite rundare former, men om jag väger kring 60 så är jag fortfarande långt ifrån mager så som sagt, jag blir förbenad! Att andra gnäller och vill ”behålla mig rund” tror jag handlar om att de själva har dålig självkänsla. Tyvärr. Det har alltid skämtats friskt om min aptit och vikt, vad ska de säga om jag blir normalviktig?
av: Märtagreta den mars 3, 2008
, kl. 11:08 f m
Det är ganska vanligt att anhöriga och vänner blir oroliga när man man börjar förändra sig och det gäller inte enbart vikten.
Jag har hört de mest konstiga historier om hur folk börjar vilja bjuda på allskönt mat bara för att liksom göda upp den som försöker att förändra sin kropp. Du vet, ta en kaka till.. du kan börja banta en annan dag osv. Jag har hört allt själv så jag vet.
Planera du som du har tänkt dig det hela men inse att det inte är någon ide att prata så mycket om det till de anhöriga.
Kram kämpa på
av: livsglimtar den mars 3, 2008
, kl. 11:40 f m
Jag tycker det verkar som om du har en sund intställning till din kropp. Och att du har gjort helt rätt när du långsiktigt gått ner i vikt och att du tränar och är stark samtidigt.
Att du sen kan unna dig ett och annat avsteg från dietlistan, tycker jag också tyder på insikt.
Lycka till att bli den du själv vill vara!
kram
av: Witchbitch den mars 3, 2008
, kl. 11:49 f m
Jo, det är alltid farligt att förändras, eller hur?! Jag hejar på dig i alla fall
! Kramar!
av: uttern den mars 3, 2008
, kl. 12:07 e m
Här har det hänt grejer må jag säga!
Har försökt tjyvläsa ikapp bloggen på jobbet idag. Grattis till (eventuellt?) förestående bröllop, tjejen.
Och du, kom ihåg: din kropp är din kropp. Du bestämmer!
Ett lass med kramar från mig såhär i brådskan!
av: Lilla Blå den mars 3, 2008
, kl. 12:16 e m
Alla får förlåta men LILLA BLÅ, vad glad jag är att ”se” dig!
Kram tebaks!
av: Märtagreta den mars 3, 2008
, kl. 12:27 e m
av: Lilla Blå den mars 3, 2008
, kl. 1:25 e m
med tanke på de kommentarer ditt ex fällde om dig som person är det inte konstigt att du gick upp i vikt. I know. Man behöver må bra både på insida och utsida för att kunna njuta av livet och _orka_ tänka på kosthållning. Mår man dåligt så antingen tröstäter man eller svälter. Vi är alla olika visserligen men vissa mönster känns igen. Vikten borde dock inte behöva bli ett problem för dig till vigseln. Finns så många vackra klänningar som inte kräver stl 38, och ärligt talat är en kurvigare kvinna betydligt attraktivare.
Jag vet allt om hur det är att inte få stöd när det gäller vikten och faktum är att andras åsikter om vår vikt och utseende påverkar mer än vi tror. Man blir osäker och tappar självförtroendet och det tar tid att reparera. Föräldrar och dåliga pojkvänner är speciellt duktiga på att förvränga ens självbild. Jag tycker du är skitduktig som förlorat så mycket vikt. och du ska vara stolt över dig själv och se fram emot vigseln med endast glädje. *kram*
av: Neny den mars 3, 2008
, kl. 2:04 e m
Kanske är det för att han/de verkligen älskar dig för den du är och i sin tur oroar sig för att du inte tycker du duger. I dag är våra smala ideal otroligt smala och inte helt sunda. Fast samtidigt är det du själv som känner vad du och din kropp mår bra av. Så länge man har en sund inställning till maten och äter bra så är det inga problem. Men anorexi och bantingshysteri drabbar för många i dag. Fast du är ju en vuxen och sunt tänkande kvinna!
Kram!
av: znogge den mars 3, 2008
, kl. 5:25 e m
Vill bara ”säga” ett grattis till vad du redan har uppnått och ett lycka till för fortsatt lagom lugna viktnedgång! Du tar den tid du behöver till detta förändringsabete. Jag har inte lyckats särskilt bra det sista året, trots att jag har fått en diabetesdiagnos i höstas… Men vet att det bl a beror på allt annat jag har runt mig.
av: Malde den mars 6, 2008
, kl. 10:02 e m
Det allra viktigaste är ju att må bra och jag tror att med en vikt du trivs med själv så gör du det. Vad duktig du är och karaktärsfast. Att äga enligt GI är en ren fröjd, så mycket gott det finns… Lax är ju en av delikatesserna.
Vi är förresten exakt lika ”långa”, en alldeles perfekt höjd över havet, eller hur?!
Kram och lycka till med allt!
av: Madonnan den mars 6, 2008
, kl. 10:57 e m
Jag tycker det nu Madonnan, det är bara så långt till översta hyllan i köket, men det har jag långa män till
Jag som älskar bönor, linser, fisk och quorn känner att jag kan äta riktig gourmetmat med GI, jag är ändå inte förtjust i bröd, pasta, osv.
Kram och tack!
av: Märtagreta den mars 6, 2008
, kl. 11:13 e m
Hamnade här av en slump när jag googlade på ”mager som en skrika”
Vill bara säga, apropå din familj, att människor ofta känner sig hotade när någon i den närmsta kretsen förändrar sig, oavsett om det gäller vikt eller annat. Om någon förändras kan även maktstrukturen förändras. Om du kan förändras på ett sätt kanske du kan förändras på andra, okända sätt.
Om du har 10 kg kvar till ett BMI under 25 säger jag bara ”go for it!”, för din egen hälsas skull. De vänjer sig, men människan är ett konservativt flockdjur som hatar förändring.
av: Lydia den mars 27, 2008
, kl. 5:26 e m