Efter att ha skickat iväg guben på dagis för avlämning satte jag mig och åt lite frukost, väldigt sakta, då hostanfallen hela tiden hotar returnera intaget. Ulk! Så ringer de från dagis! Guben har tagit en annan pappas skor och dessutom inte lämnat barnvagnen som Tittilila sover i varje dag. Jag ringer upp gubens mobil… och det ringer vid hans säng! Han gör alltid så, “glömmer” mobilen inomhus, säger han, jojo! Eller hur? Förtränger…

Tänker att han nog är borta i andra lagårn och mockar så jag drar på mig stövlar och en gigantisk dunjacka modell skitig, (vi använder den när vi drar in ved) och drar iväg, med pyjamasbyxorna i skotskrutigt röda väl synliga bort över vägen. Möter en bil, VÅR bil, och guben vinkar glatt men verkar inte fatta att det är liiiiiiiiiite onormalt att jag springer i dunjacka och pyjamasbyxor. Speciellt som jag skickade iväg honom för att jag själv skulle sova. Jag hann ända bort till lagården innan han kom, och körde förbi, för att fortsätta hem. Viftade vilt och till slut fattade han att jag inte var ute på någon märklig morgonpromenad.

“Vad har du på fötterna?” frågar jag, och han fattar INGENTING! “Du har BOSSES skor på fötterna, han vill gärna ha tillbaka dem och du har glömt lämna vagnen” klämmer jag i. “Ja just ja, vagnen!” säger han, och har därmed inte ännu fattat skoproblemet. Jag tar ett djupt andetag och förklarar igen; “Älskling, du har inte dina egna skor på fötterna, du har tagit Bosses och han vill gärna ha dem tillbaka, han väntar på dig på dagis och så kan du ju lämna vagnen också!” PLING! och polletten ramlar ÄNTLIGEN ner, han vänder och jag går hem. En bil kör förbi mig, säkert en som känner igen pyjamasen för den saktar in så mycket så jag tror den ska stanna och kolla om jag är full eller nåt. Vilket i och för sig stämmer, efter två huttar Cocilliana. Sen la jag mig, och sov tre timmar. Nu är klockan två, om en timma ska jag hämta dottern, det är dags att ta på sig kläder som inte skriker PYJAMAS kanske? Ska bara fundera över middagen, vad orkar jag göra? Inget. Vad vill jag äta? Inget.

Det löser sig nog…

(En bil rullar in på gården, jag är fortfarande klädd i pyjamasen, det är två personer som guben sagt till mig att han skulle ha ett möte med klockan två, hemma hos dem. De hade dock trott att de skulle träffas här, men de hade också glömt papper så jag säger åt dem att åka hem till sig, så ska jag jaga rätt på min käre gube. Ringer åter på mobilen, inget svar, ringer hem till hans mamma, där han har bokföringen och håller tummarna att han sitter där och jobbar. Det gör han, och jag påminner honom om mötet. “Vilken tur du ringde, annars hade jag aldrig hittat mobilen. Undrade vart fan jag gjort av den så började det ringa inne i bokföringen men jag hann inte svara”, säger han. “Bra dag du har idag”, säger jag, “helt suverän!” skrattar han. Ska jag bli orolig eller ska jag bara slå nåt hårt i huvudet på´n och hoppas att saker och ting ramlar tillbaka på plats?)

(Fick ett sms nu från guben; “Vet du var mina nycklar är?” Jag svarade nåt knäppt för jag trodde han drev med mig. Nytt sms; “Jag vet verkligen inte var de är, fick åka hem igen och hämta räkningen till A också, glömde den!” Okej, NU är jag orolig!!!)