Tittilila är i “kan-själv-åldern” men säga “kan”, det kan hon inte, det blir “kam”. Många gånger per dag, “nej mamma KAM”, för att efter några försök bli “mamma epa”, vilket betyder “mamma hjälpa”… Hon är underbar, men jag är sjuk och efter bara fem “mamma kam” är mamma helt slut.

Hostar så jag kräks, men nu har jag snott av dotterns Mollipect så lite bättre där. Ligga går inte, då hostar jag ännu mera och snorar. Det blir bättre om jag halvligger/sitter och står. Prata kan jag inte, skrämde slag på det lilla barnet i morse när jag öppnade munnen. Inte blev det bättre när mamma sen började hosta och låta läskigt och hulka sig över toastolen medan lilla gumman satt på pottan. Svår mammabundenhet uppstod. Man kan inte släppa taget om en mamma som plötsligt beter sig så konstigt. Just nu önskar jag innerligt att hennes ögon ska vara helt fina så jag kunde tvinga guben att skjutsa iväg henne till dagis, men det går inte, vill inte skicka iväg henne för tidigt och riskera en omgång till av denna jäkla ögoninflammation. Guben är fullt upptagen med att gräva husgrund åt grannar idag, de började igår och idag ska det vara klart då nästa gäng tar över i morgon. Jag ska tvångskommendera in sönerna så jag får vila lite.

I natt har jag hälsat på Znogge. Visste ni att hon har en jacuzzi på vinden? Sen har hon fyra barn, två tvillingsöner i 8-årsåldern och en dotter på ungefär 15 som har korpsvart hår och en två meter lång son. Jorå!

Hennes kök är stort och målat i blått och så har hon världens häftigaste vedspis där. Om man gick ner i källaren kunde man gå under huset till en annan del, där de stora barnen bodde, tvillingarna och Znogge och husse bodde i en del av huset. Vindstrappan var mera ett rör man fick klättra upp i.

Fast jag åkte själv till Znogge så satt min gube i bubbelpoolen med Husse när jag och Znogge skulle upp och slappa där. Jag och Znogge var ungefär lika långa, hon var återigen blond, (vilket jag har för mig att hon redan dementerat i bloggen) och inte busklippt den här gången, utan i en mjuk page.

Vad konstigt man kan drömma. Men trevlig hade vi, och vi gick långa promenader med Herr Hund genom industriområden av det besynnerliga slaget, inte ett bostadshus så långt ögat nådde i hennes neighbourhood. Närå!

Jag har vaknat och somnat om men varit kvar hos Znogge, tills fram på småtimmarna. Vi passerade dock ett museiområde där det pågick ett bröllop mellan en kvinnlig präst och en man, och när jag såg dem så började jag gråta. Jag “visste” att hon var döende, men sa inget, sa bara “det här betyder så mycket, om ni bara visste vad mycket det kommer betyda för er”! Kort därefter, (jag var lääääänge hos Znogge) fick vi höra att hon hastigt insjuknat och avlidit.

Vi var även på ett stort köpcentra och skulle handla kläder och fick tillgång till alla affärer hela natten så vi inte behövde stressa. What a mess! Vi provade och fixade och hade mera eller mindre fest där inne, inget plagg låg på sin rätta plats på morgonen när personalen kom och ville höra om “något var till vår belåtenhet”. Jag hittade en röd munkjacka! Oj så lyxigt… not!

Tror jag har haft feber i natt, men säkert inte mycket. Jag har straxt under 36 i vanliga fall så passerar jag 37,5 är jag banne mig döende. Hade 37, 6 igår när jag la mig, orkade inte ens se sista tio minuterna på Heroes, som jag inte gärna missar.

Nej, nu har jag pumpat i mig diverse medikament och jag är hungrig, får se bara om jag kan svälja, det är högst tveksamt. Lungorna känns inte heller kul, men å andra sidan… inget känns bra i en vrålförkyld kropp… DET ÄR SYND OM MIG!!!