Tyra skrev att hon var en hejare på att laga mat men inte kunde baka alls. Idag har jag fosterhemsplacerat min Azalea, som jag fick av mina elever som tack för mitt tålamod på datakursen. Det är bara att inse, vissa saker ska man inte ge sig på, som en blomma som behöver vatten!!! HELA TIDEN! Nej, jag behöll amaryllisen, för den ska jag nog klara av, och sen har jag mina orkidéer som jag lärt mig hantera, och övriga tåliga växter. Vissa saker är man bra på, andra saker gör andra MYCKET bättre, och det ska man unna dem, eller hur?

På samma sätt som jag lätt fastnar i bloggens värld när jag sätter mig här vid datorn, (som står så lägligt på köksborden numera så jag kan plocka ur HALVA diskstället och sätta mig en stund…hm) fastnar jag i mina handskrivna receptböcker. För sju år sen fick jag skaffa mig en ny, men den innan har varit med sen jag var 19 och sen har jag en Vår Kokbok med skrivsidor längst bak, så där börjar egentligen min resa.

Det finns recept från alla svärmödrar, (jag är ju inne på den tredje jag!) och från vänner som både kommit, fortfarande finns, men också dem som försvunnit längs med vägen. Här finns tvåans första hemtagna recept från just andra klass på en potatissoppa, jag minns han var så stolt! Och mosters äckligt goda kalljästa bullar. Mina egna reviderade recept och tant Yvonnes snabba saffranspannkaka. Ex-man nummer tvås underbara kusin Märta, som skickade en sån fin dress till Tittililas födelse är ingen kokamor, men hon gjorde en så ljuvlig mjukpepparkaka, modell snabb och smidig, och den finns med. Eivys pralinkakor och Kletevas kladdkaka från ex-mans systerdotter. Det är nästan mera stimulerande för minnet att se i mina handskrivna recept än i fotoalbumet!

I den senaste har jag också skrivit i datum när jag bakade och små anteckningar om hur det var just då, och jag upptäckte igår till min förvåning att jag visst haft ryggskott förut! 2001 för att vara exakt, den 9 december, då jag ändå tog tag i pepparkaksbaket efter nuvarande svärmor. Det receptet tror jag baske mig jag ska lägg ut här för nu har vi bakat, jag och alla barnen, både de stora och små. Degen är så lätt att kavla och det var faktiskt riktigt roligt och de är så goda!

Svärmor Veras goda och lättbakade pepparkakor.

1 1/2 dl sirap, 1 1/2 dl socker och 150 gram smör smältes försiktigt i kastrull.

Lös upp 3 tsk bikarbonat i lite hett vatten, (jag kokade i ett glas i micron) och rör, rör, rör, tills det löser sig, (vilket det inte gjorde helt för mig så jag avslutade med att hälla i det i den smälta socker/sirap/smörblandningen. Det fräser bra )

2 tsk kanel, 2 tsk ingefära och 1 1/2 tsk nejlikor hällde jag i assistenten och sen i med mjölet, 5 dl till att börja med, och sen i med allt smält, igång med maskinen, sen blev det ytterligare knappa 2 dl, men var försiktig med mjölet, den ska vara lös och kladdig!

Hällde upp massan i en skål och efter degen svalnat in i kylen minst ett dygn.

Den var stenhård idag när jag fick för mig att vi skulle baka, vi fick mejsla ur den ur burken, men efter lite knådning och så lite mjöl som möjligt till utbaket.

Lätt att kavla och goda och spröda, i alla fall dem jag kavlade, sönerna tyckte det var urtrist så deras är lite tjockare, men goda då också!

”Mamma, varför skriver du jämt att vi är så snälla på din blogg?”, frågade tvåan medan jag stod och skällde på dem när de började skära ut obscena figurer i pepparkaksdegen. ”Ni är ju det”, sa jag, och skällde lite till. Sen gick de över till lätta figurer som små, små grisar och hjärtan istället. ”Ja, men du skäller ju alltid på oss”, kontrade den lilla uppkäftiga sonen. ”Det är för att ni är så jäkla störiga”, svarade jag.

Vi käftar och munhuggs och retar gallfeber på varandra hela tiden. Guben har vant sig nu, men med tanke på det stillsamma hem han kommer ifrån så sätter han fortfarande maten i strupen ibland när vi vässat våra tungor alldeles på tok för magstarkt för honom.

”Vi är värre än familjen Osbourne”, har ungarna sagt många gånger. ”Tänk om de skulle rigga upp kameror här och spela in oss, dom skulle tro vi både hatade varandra och att vi inte var riktigt kloka”.

Så är det nog, vi kan inte vara utan varandras skäll, gnäll och pikar. Men samtidigt så får jag fortfarande kramar av mina barn och de ställer upp och hjälper till utan större knussel när det kör ihop sig. Som i fredags när vi tog köttet, och igår när jag stod med händerna i saffransdegen samtidigt som Tittilila vaknade ute i vagnen med helt igenkorkade ögon. Då tog hand om henne tills jag kunde släppa taget om baket och de tog över diskningen, sista plåten i ugnen och sen även köttbullssmeten, så att jag kunde sätta mig i soffan och bara vara med henne.

De ÄR fantastiska och jag menar, tvåan klargjorde att han blir nog kvar hemma ett bra tag nu, fast han har bostad i Visby. När guben kom in igår kom de båda ner och berättade för honom hur hemskt synd det hade varit om Tittilila när hon inte kunde öppna ögonen och hur skönt det var med små barn som snart blir glada igen när såna saker händer. De är så känslofulla, så omtänksamma och fina!

Ja, ni får fortsätta läsa om hur otroligt snälla jag tycker mina söner är, för det tycker jag. Sen har jag ändå anledning att skälla och domdera med dem cirka tio gånger per dag, men jag tackar dem och berömmer dem minst det dubbla också!

NU ska jag fortsätta plocka ur diskstället, steka biffar, istället för köttbullar och baka Bondkakor, mitt alldeles egna recept, ingen ”gammal” svärmors