Jag undrar, ser man världen med olika ögon, beroende på hur man mår? Jag menar, ryggskott, (jo, jag har bestämt mig för att det är det, för jag får inte ont i ryggen av stekt ägg, eller måltider överhuvudtaget, utan av att jag råkar se en leksak på golvet när jag passerar och böjer mig ner och tar upp den, eller när jag ska baxa in barnet i bilbarnstolen!) trasiga älskade glasögon, (jag tycker de ger mig karaktär, mina googles, ser lite vassare ut i dom och inte som den mes jag är, snälla mes, that is )

Men… åkte nyss till Fårösund för att inhandla någon slags farsdagspresent och lite nikotinfritt snus, som jag är sååååååååååååå beroende av och klockan var bra precis 17.00. Det är full storm, tilltagande verkar det som, det dundrar i mitt stenhus och vid en lyktstolpe mitt i ”metropolen” Fårösund, Gotlands nordligaste ort, (vi pratar ”storön” nu, ”lillön” är ju Fårö) står en ung pojke, knappast fyllda 16, med en flaska i handen och på vingliga ben. En liten taskigt upplysande lyktstolpe, i november, 1 plusgrad och många sekundmeter. Mitt hjärta blöder!!! Varför blir det så? Killen bor väl i byn, en liten håla, varför springer inte föräldrarna benen av sig för att hitta honom? Ensam, varför super en pojke ensam ute i blåsten??? Jag tittade på honom, han såg arg ut, och rejält full… försökte utröna om det var någon jag kände… men mina grabbar är äldre så nej… När jag uträttat mitt ärende på Bungehallen så var han borta…

Jag har haft fulla huset med grabbar i hans ålder idag, och lite äldre. De har varit här och handlat tre bilar av ettan. Trevliga killar, motorkillar, lagom osociala, lite avvaktande mot tant Märtagreta och livrädda för Tittililas oblyga beundran. Jag älskar tonåringa, de är häftiga varelser. Agapanthus tröstade mig en gång för länge sen när både hennes och min äldste var i 15-16 årsåldern. ”Se dem som aliens, då blir de enklare att förstå sig på dem” sa hon, när jag ojade mig över den underlige sonens resonemang. Sen vände min relation till denne alien. Egentligen är han fortfarande en alien, jag förstår honom sällan, måste jag erkänna, men jag älskar honom och försöker stötta honom där jag kan. Agapanthus är en mycket klok kvinna/mamma.

Nu ska jag försöka undvika att krypa under täcket igen… natta en liten gumma, som jag inte vet mycket om, vad det gäller framtiden. Jag hoppas det ordnar sig för henne också, som det verkar göra för grabbarna.

Jag mår inte bra i ryggen, men humöret verkar ändå hålla i sig, jag lever upp när grabbar invaderar mitt hem… som i gamla goda tider, under ”vandrarhemstiden”.

Ha en god kväll vänner, och håll hatten!