Här är livat vill jag lova! Brööööööööööööööl i alla vädersträck från kor som blivit av med sina ”små” bebisar. De flesta kalvar är födda mellan januari och mars, så speciellt små är de inte längre. Om korna var ärliga skulle de tycka att det är riktigt skönt att bli av med sina stora diande kibbar, men så var det där med den starka moderskärleken. Så samma barn som de försökt få ”tuttro” från i månader saknas så djupt när vi skiljer dem ifrån varandra. För oss är det skönt att få in alla samtidigt. Då blir det råmande serenad i två-tre dygn. Ponera att vi fångar tre-fyra kalvar om dagen i säg fyra dagar… det blir många nätter och dagars råmande. Om 14 kor råmar i tre dygn eller om tre kor åt gången gör det i sammanlagt en vecka så märks skillnaden. Tre kor för ett jäkla liv, spelar mindre roll om de är tre eller 14.

Å andra sidan så är det lite småmysigt med råmandet, så naturligt på en bondgård. Tänk om detta skulle ske när alla sommargrannar var på plats! Kan tänka mig att det skulle slita i deras hjärtan att höra. Kalvarna för inte riktigt samma oliv faktiskt, det är mödrarna som lider mest. Sen går de vidare och kan fokusera all sin energi på den kalv de faktiskt bär på nu, och som ska födas någongång mellan januari och maj. Det blir lite senare kalvningar nästa år, många fick omsemineras av någon anledning, nästan alla tror jag. Varför vet man inte.

Jag somnade klockan halv åtta, igen! Irriterande. Här går man hela dagarna och längtar efter de där få timmarna med guben och så sover jag bort hela kvällen. Vaknade fem i elva, precis när Nesser-filmens sista filmrutor visades och hann se en statisterande granne agera polis och en viss ljustekniker skymta i eftertexten. Tror till och med sonen var statist i just kvällens film, men framför allt känner man igen flera gotländska vyer och bilarna i filmerna hade sonen ansvar för under alla sex filmernas inspelning. Efter filmen visade det sig att produktionen hyrt oförsäkrade och oskattade bilar i halvmiljonsklassen! Jag har åkt i flera av dem och upplevt lyx som man varken trodde var möjlig eller på långa vägar nödvändig i bilar. Roligaste bilen dock var Van Veterens lilla gråa ”skabb-bil”… minns inte modellen, men den var gammal och välhållen. Den fick någon extraeffekt ”inopererad” i sig i vårt garage. Guben är lite sur att han inte står med som sponsor i eftertexten Måste säga att jag är mycket positivt överraskad över Nesser-filmerna, eller den jag såg förra söndagen, gillar dem klart bättre än Bäck-filmerna som teve plågar oss med med repris på repris, år ut och år in.

Känt av en sårig hals under eftermiddagen men hoppas jag känner fel! Det får bara inte hända nu! Jag har så mycket jobb inbokade och kurskvällar planerade. Dessutom vill jag börja träna för att bli av med den här krånglande ryggen. Samtidigt så förstår jag om kroppen bestämmer sig för att bli sjuk nu, när livet börjar rulla på, jag har hållit mig hjälpligt på fötter på reservkrafter länge nu. Alla andra har legat i kraftiga förkylningar medan jag tagit hand om. Ryggskotten har väl varit ett rop på ”hjälp, stopp och belägg” från min stackars lekamen. Jag faller alltid sist, så ”kom igen då, bli förkyld så jag kan ta tag i mitt liv sen”.

Tulva pockar på och skrivandet i övrigt med. Skummat igenom lite krönikor och känner att ”visst kan jag göra det”. (För nytillkomna läsare, Tulva är min första boks huvudkaraktär.) Jag har alltid bråttom, och därför tar det sån tid. Jo, så är det, jag vill så mycket och har Tulvas bok så klar i mitt inre så jag känner mig frustrerad över att hon inte ligger på affärsdiskarna redan. Egentligen kan man inte klandra mig, då boken har rullat i mitt huvud i tio år nu. Idag känns frustrationen störst för att även andra böcker börjar pocka på. Är det dock något jag förstått under denna långa förberedande resa är att en bok kan man inte stressa fram. Det är inte bara att skriva. Det är som ett stort, invecklat mönster som ska klippas och passas ihop, bit för bit. Jag klipper för närvarande ut mönstret och har inte funderat närmare på mönsterpassningen. Då blir jag väl ännu mera stressad. Några dagar måste jag ägna åt arkiv och muséer i stan och det ser jag fram emot. Sen… när jag får in det i mitt liv.

Den krassa sanningen är ju också att två års småbarnstid och en graviditet av ständiga influensor, lunginflammationer, (jag mådde jättebra i själva graviditeten, men åkte på allt när jag väntade Tittilila) har gjort svåra skador i min ekonomi, som förvisso var skral även innan. Nu måste jag få känna att jag kan jobba igen, kan tjäna pengar. I det känns det skönt att det nu verkar sprida sig att jag är igång, på allvar. Öns befolkning har fått nys om att jag har fått in min dotter på dagis och bokningar rings in varje dag. Jag är tacksam för det.

Hade en healing ikväll, innan nattningen, och den kändes gå bra. Kunden måste ha varit nöjd för hon betalade för en healing till direkt. Min mission i mitt andliga arbete är att lyfta människor till sin fulla potential. Att få andra att se att livet, trots bekymmer, från den ljusaste sidan hos sig själv. Jag hoppas och tror att jag ska kunna hjälpa denna människa till det. Sen kan man inte hjälpa alla, och faktum är att alla vill inte ha hjälp, även om de bokar tid och säger sig vilja det. Det finns människor som vant sig så vid att livet är pest, så de inte klarar av att älska sig själv så mycket. Det är tungt och svårt för dem själva och för mig. Svårt men nödvändigt att acceptera. Ska dock träffa en sån klient inom några veckor, som ändå gått hos mig i tio år och nu först funnit viljan till förändring. Att prata med henne idag är en enorm skillnad mot för hur det var första gången. Hon har äntligen förstått att hon är värd det allra bästa i livet. Att ansvaret för det också ligger i hennes egna händer. Så lite har det väl hjälpt, alla dessa år av ”fruktlös” konsultation.

Nu måste jag krypa tillbaka till bingen och försöka sova, trots att det låter som om en ko står utanför mitt fönster och råmar!

Gnatt, eller troligen godmorgon till de allra flesta, för inte sitter ni och bloggar mitt i natten?