för mycket gott i magen i går kväll, färska dadlar, OST och lite choklad… nedsköljt med en löjligt liten skvätt vin, (jag var mätt på allt det andra!!!)

I morse drog jag till den högsta punkten i min socken, “Humplatsen”, som åtföljs av en grusgrop.  Ledsnat på mina mesiga raksträckor, det tar sån tid för mig att få upp flås och känna nåt i benen. Nu tar jag kortare tur istället, men lite mera “sug”.

Hemma igen kliver jag i duschen och bestämmer mig för en rejäl hårinpackning. Jag har sånt där fint babyhår, tunna strån, som behöver omvårdnad som en barnrumpa. Det är jobbigt, jag är inte mycket för att fixa med håret. Än värre är det att släppa nån annan uppe i kalufsen. Jag har “frissafobi” efter en traumatisk upplevelse som 13-åring. Vi kan gå in på det en annan gång. DÄRFÖR klipper jag mig oftast själv och sköter mitt babyhår som en hönsmamma.

Står sen och ser mig i spegeln, har ont i magen och är inte hungrig än efter kvällens frosseri. Vill inte väga mig… men… så infinner sig känslan, ser in i mina blåa ögon där i spegeln. Va fasen, osten var underbar, allt annat också som jag åt igår. Jag har ingen anledning att sura över nåt inbillat misslyckande. Vad gör det att magen känns svullen och jag “vet” att det blev lite mycket av onyttigheterna igår. Jag har ögon som strålar, huden ser frisk och fräsch ut av morgonens joggingtur, lite “volanger” runt midjan, det är skitsamma.

Jag ska vara nöjd, jag måste bara påminna mig varje dag att jag duger. Jag skulle ALDRIG bedöma en annan människa efter “volangerna” så varför ska jag då döma mig själv?

Jag har bestämt mig, idag är en bra dag. Jag ska jobba om en stund, men först lite morgonkaffe, så kanske matlusten kommer tillbaka.