Under mina dagar ”hemma” i Jämtland fick jag mig en funderare. Vi kom upp fredagkväll, på lördag var Tittilila trött och gnällig, efter resan tänkte vi, men redan på kvällen var hon febrig och snorig. Ordentligt varm var hon då under natten mot söndagen och den morgonen klagade även guben på halsont, själv kände jag mig smått snorig. Mor och far likaså. Jag blev aldrig annat än smått småsnorig och det släppte rätt snabbt. Alla andra vuxna i familjen försämrades mer och mer medan dotra snabbt kvicknade till.

Fredag åkte vi i alla fall på en tur till Åre och sedan till Ristafallet, bara jag och guben, vi SKULLE ju ha lite egen, välbehövlig tid när vi nu hade semester. Sen lördagen gick vi cirka 400 meter upp på Åreskutan, det tog två timmar Jisses så tungt det är att gå uppför! Men utsikten är vidunderlig och jag hade så gärna velat gå längre, men gubens bröstkorg sa tvärt nej!

Som ni har sett hann vi också in till Östersund och upp till Övallskojan, men det var lugna turer. Inget gränsöverskridande äventyr precis.

Ja, men jag har haft en underbar tid och jag saknar naturen där uppe mera än jag annars inser. Jag har gått varje morgon, vilket är bra mycket mera ”förbrännande” än här på min platta ö. Var jag än har gått så har det slitit enormt i backarna. Min ”super-underbara-total-praktiska-mobil” har jag varit mera än tacksam för. Det är högt och bra ljud på Mp3-spelaren, vilket har gjort att jag faktiskt vågat gå i skogarna. Kameran är duglig och jag har kunnat blogga lite på Blogspot. Den har räknat mina slitsteg och jag har oftast kommit upp i milen varje dag. Vilket idag visat sig gjort nytta, jag har faktiskt gått ner 3,5 kilo! Jag som stått stilla i vikten sen januari, även om jag tappat många centimeter i midjan. Jag HAR tagit ut det mesta och det bästa av semestern. Mamma har ställt upp och (alldeles otroligt frivilligt) tagit Tittilila så jag kunnat gå, gå, gå!

Men varför blev inte jag sjuk? Jag borde vara mottaglig, jag med min tvååriga sömnbrist. Varför blir alla andra sjuka, när det är jag som delar säng, de flesta pussarna och kramarna med min snoriga dotter, men inte jag? Jag börjar känna mig skum! Vad fasen går jag på?

Var inne på ”byns” revisionsbyrå. Där jobbar första, och största kärleken. Vi har kontakt sen några år tillbaka, vilket känns väldigt bra. ”Poppade” in där och överraskade honom i pappershögarna och möttes av en rätt sliten vän. (Det sa jag inte, men en oro gnager inom mig efter vårt möte). Han blev glad, och jag kände mig lite som en ljusglimt i hans mera än stressiga liv. Vad är det med 40+ männen? Varför jobbar de så hårt på sina hjärtinfarkter? Jag upplever det som mina kvinnliga vänner som passerat 40 har insett vikten av livets njutning och återhämtning, medan männen kör på i 180 och kör nåt sorts projektmaraton. ”Hallå, livet då?” ville jag ropa åt honom när han satt där och berättade om alla projekt han nu är inblandad i. Jag träffade honom i februari och jag är ledsen att säga, men han hade åldrats på den korta tiden. Han är förvisso förbannat, (suck!) snygg fortfarande, det kommer han säkert vara hela livet, men frågan är hur länge det livet varar när man är så ”duktig” som han är.

Jag berättade inte om min bok eller i övrigt så mycket om mitt liv, (andliga liv) för något som jag lärt mig på mina besök ”hemma” är att det är lugnast att vara så ”normal” som det bara går. Man får inte ha såna ”galna” föreställningar om sig själv, som att man kan uppnå drömmar eller göra sånt som att skriva en bok, eller tro alldeles förbaskat mycket på sig själv. Jag känner verkligen av det ”hemma”, att jag tenderar att sticka ut, bara för att jag tycker, tänker och tror på lite för mycket. Det är inte enkelt att vara häxa, författare och positiv tänkare

”Du ser ju alldeles fantastiskt pigg och fräsch ut”, sa första kärleken glatt. ”Kan du ge dig fan på”, tänkte jag och svarade; ”ja, jag mår jättebra”…

Det är underbart att vara hemma, men … jag längtar upp igen, det är så långt, alldeles för långt och efter en titt i flygprislistor så har jag konstaterat att det kostar 1300 Arlanda-Östersund t o r, men 2800 Visby-Arlanda t o r! Va fan!? Voffö ska de va på detta vise? Jag vill så gärna upp till vårvintern och åka lite skidor, men det kan nog bli svårt med såna priser. Det är billigare att bila, men att göra det i februari känns inte helt lockande. Inte med en liten dotter som enda medpassagerare i alla fall.

Nu ska jag koka kaffe och linser, skära vitkål och morötter, osv, osv… Det underbara med att vara hemma är köket, allt jag kan göra där. Jag älskar verkligen att laga mat!

Ja, det blev ett rörigt inlägg, fan det är svårt att vara ”normal”

En glad nyhet, min Tigerkatt kom hem igår! Han har varit borta sen i början av juli och då såg han döende ut, men nu ser han väldans välmående ut!