Vi har en god vän, han är 57 år, min gubes förebild, en grannbonde.
Han har nyss varit här och ätit lunch efter att ha hjälpt min trea och gube att gjuta garagegolvet. Förvirrad stod denne man för en stund sen i min hall och vågade inte röra sig. Jag bad honom komma in och sätta sig och äta maten jag värmt åt honom, korvstroganoff och ris. Jag hällde upp mjölk åt honom, och han åt, lydigt.
Det gör ont i mig och jag kan inte ens föreställa mig hur ont det måste göra i min gube. Så här har det blivit under de senaste sex åren och min gube är sin väns ledsagare. Han får betalt för att ta med honom i arbetet, eller åka till stan eller vad som helst.
Vår vän har Alzheimers.
En fyrbarnsfar, make och bonde i sina bästa år, det är så sorgligt…
Jo usch, det är verkligen en grym sjukdom
Undrar också hur medvetna de själva är om sin sjukdom eller om det försvinner i sjukdomsbilden. Måste vara ännu värre att vara ”borta” ibland och vara medveten om att man är det? Kramar
av: uttern den oktober 10, 2007
, kl. 5:10 e m
O nej, vad sorgligt!Ja, de är en fruktansvärd sjukdom både för människan som drabbas, men speciellt för anhöriga och vänner.Fint att han har er
av: annmysterie den oktober 10, 2007
, kl. 8:16 e m
Herregud så sorgligt! Har jobbat med patienter med den diagnosen. En förfärlig sjukdom. För alla inblandade.
av: Lotta den oktober 10, 2007
, kl. 9:24 e m
Min mor hade alzeihmers, det det blev några fruktansvärda sista år för henne. Men under resans gång så var det nog de första åren när hennes sjukdom bröt ut som hon led mest, sen gick hon liksom in i sin egen värld.
Ni är så otroligt goa människor du och din gube!!!!!!
Kramizzzzz
av: curlingmormor den oktober 10, 2007
, kl. 10:26 e m
Åh, så ledsen jag blir. Min far har också Alzheimers, men han är 80 år och då är det dock lättare att acceptera. Han har fått bromsmedicin som verkligen har stannat upp förloppet, men jag vet ju att det kommer bli värre.
Det är jobbigt att se förvirringen, jag känner verkligen igen det du beskriver. Men som tur var har min far kvar sin humor, annars skulle det vara jättejobbigt.
Vilken fantastisk man du har! Jag blir glad i hjärtat! Kram!
av: Soffy den oktober 12, 2007
, kl. 10:02 f m
Det är så sorgligt….måste vara hemskt att stå bredvid och se på. Kram kram
av: pruddelutt den oktober 12, 2007
, kl. 6:04 e m
Ja, sannerligen!
Vi lider och sörjer med alla inblandade!
av: Tant Tagg den oktober 13, 2007
, kl. 11:08 f m